tio tankar om tid

{mamma har vackra händer som jag fotograferar ofta}

’tid - det enda du har.’ 

skriver bodil jönsson i sin vackra,
kloka bok tio tankar om tid. 

men jag känner ju då att.. jag har ju inte det. tid. 

det finns aldrig nog med tid. på många sätt känner jag så. 

inte nog med tid på ett dygn att få plats med allt jag vill. 

inte tillräckligt med tid på det hela taget att hinna allt
jag skulle vilja se, uppleva, prova, läsa, testa,
känna, leva ut, ~ & lära mig. 

den svåraste inte nog med tid, den som skaver,
är den där att livet rinner ifrån en,
känslan av att vilja stoppa tåget. 

när john mayer sjunger

’had a talk with my old man
said help me understand
he said turn 68, you’ll renegotiate
don’t stop this train
don’t for a minute change the place you’re in
don’t think i couldn’t ever understand
i tried my hand
john, honestly 

we’ll never stop this train’ 

då känner jag det ända in, som ett sus genom benen
och ett sorgdis bakom ögonen. 

och jag förstår precis känslan han har där mellan orden.

i dag ska vi ha fest här hemma för lillasyster som fyllde 30 häromdan’. 

hela familjen. den förlängda också. babbol, dansar-lotta & gänget. 

alla har de varit med sedan vi var små. 

det var på dansar-lotta’s studiogolv jag blev passad som barn. 

en pojkflicka i hängsle-byxor & konstig frisyr
bland söta ballerinor i relevé & plié.  

det var vi som badade alla samtidigt, i ett tass-badkar på en sommaräng,

så att det inte fanns en enda centimeter vatten kvar när vi steg upp.

det var vi som krockade tillsammans den där gången.

en vinterkväll i djupaste tiveds-skogarna.  

då en man i stor mercedes kom alldeles för fort,

~ & tvingade pappa att väja ner i ett dike.

då mercedesmannen låtsades att han skulle hämta något i sin bil, 

~ & istället trampade på gasen och lämnade en förlängd familj i 15° minus.*

 en gravid mamma, en flicka på 3 som var jag, 

en flicka på 8 som var min storasyster som blödde ner i snön. 

då när tre killar i en raggarbil sladdade upp,

~ & körde 11 mil tillbaka åt fel håll för att ta några till sjukhus

och vi andra tog oss hem på annat, förtvivlat sätt. 

den där gången syster fick sina ärr i pannan inristade.

det var vi. 

john sjunger vidare

’see once in a while when it’s good

it’ll feel like it should

and they’re all still around

and you’re still safe and sound

and you don’t miss a thing

’til you cry when you’re 

driving away in the dark.’

och i dag är det fest. det känns som det ska. 

alla finns fortfarande här. ingen & ingenting saknas. 

det är vi. och tiden är nu.

 * han ringde senare. mercedes-mannen. 

byta nummer när han var orolig för sin bil 

hann han med innan han drog.

han bönade & bad för att inte bli polisanmäld.

Du kan leva resten av Ditt liv i vetskapen
att Du är ett svin istället, sa pappa
och la på luren.