SOME SAY LOVE

 

because my dearest friend always sing it to me, in her husky magic voice 



sent fredag eftermiddag körde vi mot brighton och hove.
det var liksom dags att känna på den där platsen som vi lutar oss över
i lägenhetsannonser, lysande emot oss på i-pad'en om kvällarna.
det var redan mörkt när vi kom fram och havet kunde bara anas;
som ett dovt ljud, som en vag doft, som ett eget väsen.
som känslan av att ett möte med någon efterlängtad är nära.
jag blir alldeles svag i knäna, skrattade jag förundrat.
och precis så var det. medan vi svängde runt bilen där på
brunswick square blev jag knäsvag och det kändes i hela mig
att det här, - det här betyder någonting.

och det gjorde det. på flera vis. 
när kvällen föll fann jag att det enorma fönstret i vårt hotellrum
gick att dra upp, - & kliva genom och ut på balkongen, sådär som på film. 
så det gjorde jag. och m efter. där stod vi och gungade i famnen på varandra
och tittade mot havet i mörkret och tystnaden. 
tills m började prata. tills jag blev knäsvag alldeles om igen.
när han gick ner på just, - knä. 
tills jag sa ja.

och så kom det sig att jag nu bär en ring där på fingret.
och så kom det sig att jag plötsligt förstår vad allt det där faktiskt handlar om.
och så kom det sig att vi känner oss som om magnetiskt dragna till
den där platsen, - & nog måste ta och flytta dit. 
och så kom det sig att jag är ungefär konstant knäsvag
sedan förra fredagen.

’somliga säger att kärleken, den är en blomma,
- och du, dess enda frö.
att den är hjärtat så rädd att krossas, att det aldrig lär sig att dansa.
att den är drömmen så rädd att vakna, att den aldrig tar en enda chans.
somliga säger att kärleken, den är den som är så rädd att dö, 
- att den aldrig lär sig att leva.’ *


jag säger att kärleken finns.
att den funnits där hela tiden. 
och att det är allt du behöver veta.


h








//


late on friday afternoon we drove to brighton and hove.
it was sort of time to get a feel for that place that we’re leaning in over
in the shape of flat ads, gleaming against us from the i pad at night.
it was already dark when we arrived and the sea could only be sensed;
as a dull sound, as a vague scent, as an entity on its own.
as the feeling of that the meeting with someone longed-for is near.
my knees just got weak! i laughed in amazement.
and that’s just how it was. as we turned the car around brunswick square,
i was weak in the knees and completely filled up with the feeling that 
this, - this means something.

and it did mean something. in more ways than one.
when the evening fell, i found that the huge window in our hotel room could be
pulled up, - stepped through, - & out on the balcony from, like in the movies.
and so i did. m too. and there we stood, swaying in each others arms,
looking towards the sea in darkness and silence.
until m started talking.
until i became weak in the knees all over again.
until he got down on just that, - one knee.
until i said yes.

and that’s how it came about that i’m now wearing a ring on that finger.
and that’s how it came about that i suddenly understand what all of that is all about.
and that’s how it came about that we feel as if magnetically drawn to
that place, - & probably have to get moving there. 
and that’s how it came about that i'm just
about constantly weak in the knees since last friday.

’some say love, it is a flower,
- & you, its only seed.
it’s the heart afraid of breaking, that never learns to dance.
it’s the dream afraid of waking, that never takes a chance.
it’s the one afraid of dying, that never learns to live.’ *

i say love, it exists.
that it’s been there all along.
and that that’s all you need to know.


h






* ’the rose’ lyrics - bette midler
  

LADY RIVER

little muse shot for fira summer’14 | music is old time favorite big jet plane, by siblings angus & julia stone. loud :

30e maj

det är en het kväll uppe i vindsrummet där jag kamperar för tillfället.

någon behöver den svala sömnen under baldakinen mer än mig.
maj är på väg att gå in i juni, på en redan varmt dammig väg mellan fälten.
vi vet det inte än, men de kommer att byta av varandra
med ett alldeles visst minspel de där två, ~ ett där lek & allvar möts.
vit stetson lyfts mot naturfärgad stråhatt
och det är där i deras ansikten, när de skuggas igen,
det är där léendet finns.
sorten som bär både solsken & mörker
och som vet att skuggan, det är den allra bästa platsen.
för att den ens ska kunna existera
behöver de båda finnas där för varandra.

4e juni

några dagar passerar och de här bilderna, orden, de bara ligger här.
dagar av evigt solsken som färgar ljuset kritigt vitt blir till envist elefantgrå skyar.
jag skyndar mellan studion och huset, genom kryddträdgården;
kaffe & idéer rinner över och spills ut mellan rosenbuskarna.
hud av regn, gåshud och alla känslor utanpå.
dagarna, de är som sagt mest arbete.
det som lever in emellan är mest ett mitt. eller ett vårt egentligen.  
ett vårt som än så länge, här, bara får finnas i skuggan. men fyller själen.

om två dagar lyfter jag, lämnar ett sverige i blom & nationaldräkt.
ska breda ut de där vingarna, som vi skrivit så mycket om här,
både jag & Ni. fallit. det har jag redan gjort. 

18e juni

ytterligare några dagar passerar och de här bilderna, orden, de bara ligger här.
jag är tillbaka hemma. men hemma är, som jag vetat ett tag,
inte geografi, är inte den här studion eller en adress.
när jag hittade tillbaka till mig själv, då hittade jag också hem.
allra först tillbaka i mig själv.
sedan i brev. sedan en röst. sedan en resa.
rakt in i det okända men ändå så märkligt bekanta.
hem i en annan människa.

men det är en historia alldeles, alldeles för sig själv.
först ska jag lyfta igen, flyga bort. och hem.



med kärlek,


h

all images are for fira summer’14 | stamped little poem just for you & me
all apparel fira | except crystal slave ring which is private, from spell

model : lina lindholm | hair & make up : belinda stigborn© hannah lemholt photography / fira




//

may 30th

it is a hot and humid evening up in the attic where i camp out at the moment. 
someone needs the cool sleep under the balmy studio baldachin more than me. 
may is about to run into june, on an already burning, dusty road between the fields. 
we don’t know it yet, but the relay will be made with a very specific
play of features between those two, -  one where skylark and earnest meet. 
white stetson hat tilted against a natural colored straw one.
and it is there in their faces, as they are shaded again, - it's that smile right there. 
the kind that carries both light & darkness, that which knows that the shade,
it is the most beautiful of places.
for it even to exist they both need to be there for each other.



june 4th

a few days pass, and these images, the words, they just lie here. 
days of seemingly eternal sunshine colors the air a chalky white,
but then does become a stubborn elephant grey sky.
i hurry between the studio and the bigger house, through the herb garden;
coffee & ideas flow over & spill between rose bushes.
skin of rain, goosebumps and all emotions on the outside.
the days are, as i’ve said, mostly work. 
that which lives in between is mostly a mine. or an ours really.
an ours that for now has to get to stay in that beautiful shade.
but fills the soul with light. 

in two days i take off,
i leave a sweden in bloom & national day costume. 
i'll spread those wings, those that we’ve written so much about here,
both you and i.

fall. i’ve already done that.


june 18th

some more days pass, and these images, the words, they just lie here. 
i'm back home. but home, as i’ve known for a while, 
is not geography, is not this studio or even an address at all.
when i rediscovered myself, then i also found home. first back in me.

then in letters. then a voice. then a trip. 
straight into the unknown and yet so strangely familiar. 

home in another person.

but that is an entirely & altogether story all on its own.
and first i’ll take off again. fly away. and home.


with love,


h

WHEN IT RAINS ON BALI

my sunday has a sound and cirrus clouds for real. t h i s cirrus is by bonobo;

i helgen sitter jag på en fest.
fjädrar, påskharar, levande ljus, såpade golv, tulpaner,
gudomlig mat, fågelsång som tar sig ända in.
- hur var bali denna gången, hannah ?
frågar någon.
jag hör mig själv sucka av välbehag.
- magiskt.. alltid magiskt. men mer & mer så.

- men hur då ? hur ä r det då ?
frågar någon annan.
- vad är det som är så.. magiskt ?!

m a g i s k t.
jag vet att det kan låta som ett ord för vissa,
ett som.. förlorat sin tyngd. inte för mig. 
medges; ganska mycket är magiskt i livet, tycker jag.
men ingen gång
{okej, kanske någon gång. en annan dags historia.}
är det så sant för mig som när jag pratar om bali.

such ladies.. walking in the rain.. | sara with most beautiful, kindest stranger



- det är människorna, säger jag först.
- deras léende går ända upp i ögonen & ända in i.. i mig. 
varje gång. alltid. de är bara så.. fruktansvärt vackra.

- pratar de engelska ? frågar en tredje.
jag ler, inåt, för att jag faktiskt måste tänka efter en sekund.
vilket språk pratar vi med varandra? vi bara pratar,
tänker jag. - mm, ganska bra gör de, svarar jag.
de är.. framförallt är de så.. naturligt & omedelbart
liksom inställda.. på vänlighet. de ä r bara så.
allt, allt går att lösa & förstå då. alla möten är möjliga.

- varmt và ? frågar någon med en pust & en blinkning.
- ja, det är varmt, ler jag. magiskt fuktigt !
vi måste skratta. 
- .. och regn perioderna då ? hur är det med regnet ?
jag har redan en dag, direkt, för min inre syn.
- vi har aldrig varit där under någon av dem.. 
och det har vi inte.. än. men jag tänker på en dag senast.
denna. förevigade.
när det regnade några underbara timmar.
och ja, hur är det nu med regnet ? 
vad gör man när det regnar på gudarnas ö ?

always the frangipani’s. scattered everywhere. | sara in our private little pool. well, what can you do? last room available late at night was a private pool villa. it’s tough. but somebody’s gotta take it..




man söker gatorna i bil, med bali kaffe i pappmuggar, 
och vår allra käraste egen ketut. för att man har med
sig fotografier, satta i ram, av de förevigade förra resan.
de som tog sig in & stannade kvar av alldeles speciella skäl.
man torkar tårar på kinderna ständigt, när ketut inte ser,
för att han bara är så fantastisk där han envisas med
att springa in & ur bilen för att fråga människor längs vägen.
man tar varandras händer, blint & vant på sätet, 
medan man stirrar ut i regnet på de här människorna,
som man inte känner, men ändå känner,
som med enorma léenden mot varandra, yviga gester,
~ & fundersamma ansikten, är lika fast beslutna 
som vi, att hitta paret från blomsterfältet.
med andan i halsen, hoppet i bröstet;
få se att de lever, få ge dem deras porträtt, pengar
och förhoppningsvis nya möjligheter.

man badar i regnet. man vänder ansiktet mot det
och blundar; sparar det så. alltid. 
man tar simtag bland frangipani’s & droppar.
man känner att man lever. i minst varenda procent
av sig själv som också är vatten.
och man ligger på vita massage britsar bredvid varandra,
i ett dovt rum där det doftar blommor
och levande ljus, slumrar in små stunder
under mjuka händer, precis perfekt skrubbande
kokoskräm & varma handdukar. vaknar små 
stunder & ligger bara så, på vars en kind,
vända mot varandra, förlorar sig i varandras blick;
den som speglar och vet allt om den andras lycka,
i ögon blanka av tacksamhet i dunklet.

det sägs att
livet inte handlar om att vänta på att stormen
ska passera, utan om att lära sig dansa i regnet. 

och det är just det som är magiskt med bali.
det påminner en om att solen, stormen, regnet,

allt,

är en dans.



h






//




this weekend i'm sitting by the table at a party. 
feathers, easter bunnies, candles, soaped white wooden floors,
tulips, divine food, ~ & birdsong that reaches all the way in.

- how was bali this time, hannah? 
someone asks. 
i hear myself sighing with pleasure. 
- magic.. always magic. but more and more so. 

- but how? how so ?
asks someone else. 
- what is it that is so magical about it..?! 

m a g i c a l. 
i know it may sound like a word for some, 
~ one that.. has lost its weight.
not for me. 
granted; quite a lot is magic in life, i think. 
but at no other time 
{okay, maybe some time. other day story.} 

is it as true for me,
as when i talk about bali.





- it's the people, i say firstly.
- their smiles go all the way up into their eyes
& all the way in.. into me. 
every time. always. they’re just so.. tremendously beautiful. 

- they speak english ? asks a third. 
i smile, inwardly, because i actually have to
consider it for a second. 

the language in which we talk to each other ?
we're just.. talking, i’m thinking.

- mm, pretty good they do, i reply. 
they are.. most of all they’re so.. naturally and immediately 
as if.. attuned to kindness. they’re only l i k e that. 
everything, everything can be solved & understood then.
all encounters are possible. 

- hot there, huh ? asks someone with a whiff & a wink.
- yes, it's hot, i smile. magically humid ! 
we have to laugh.
- .. and what about the rain periods ? what’s the rain like ? 

i already have a day before me, in my mind's eye. 
- we've never been there for any of them.. 
and we havn’t.. yet. but i’m thinking about a day,
on our last trip. this one. eternalized.
when it rained for a few wonderful hours. 

and yes, what about the rain ?
what do you do, when it rains on the island of the gods ?





from the car you search the streets, with bali coffee in cardboard cups,
and your own & dearest ketut at the wheel. 
because you have photographs; put in frames,
of the immortalized ones from the previous journey.
those who got into your heart, ~ & stayed there, for very special reasons.
you dry tears from your cheeks constantly, when ketut doesn’t see,
because he is just so amazing.. the way he insists to
run in & out of the car, in the rain, to ask people along the way.
you take each other's hands, blindly & from habit, on the seat,
while staring out into the rain onto these people,
these people you don’t really know, yet you know them,
they who, with huge smiles for each other, sweeping gestures,
~ & pensive faces; is equally determined as you, 
to find the couple from the flower field.
you’re holding your breath and hope in your chest;
to get to see that they are still alive, get to give them their portraits,
money.. and hopefully new opportunities.

you bathe in the rain. you turn your face towards it
and close your eyes; save it like that. always.
you take swimming strokes among frangipani's & raindrops.
you feel that you are truly living. with at least every percent
of yourself that is also water.
and you lie on white massage bunks next to each other,
in a relaxed room, that holds you, and the scent of flowers
and candlelight. you drift off for little moments under soft hands,
just perfectly grazing coconut cream, ~ & hot towels.
you wake for small moments, just lying like that, on a cheek each,
facing each other, lost in each other's gaze;
the one reflecting and knowing all about the happiness of the other,
in eyes glistening from gratitude in the obscure.




it is said that 
life isn’t about waiting for the storm to pass,
it’s about learning to dance in the rain. 

and that is precisely what is magical about bali. 
it reminds you that the sun, the storm, the rain, 
all of it, everything, 


is a dance. 




h

DREAM BEACH

vissa saker, eller ska jag säga, - vissa platser, vissa människor,

vissa stunder, de har ju inga ord som gör dem rättvisa.

jag ska inte berätta min dröm

{man kan tråka ut vem som helst till tårar med det där}.

jag ska istället bara berätta att då, när vi vadar ut i havet,

med väskor på huvudet, - & kjolar samlade i knutar, 

när vi tar fart med båten & ser bali bli mindre, snabbt, bortom vågskummet,

när vi går i land en stund senare,

med väskor på huvudet, - & kjolar samlade i knutar,

när vi hoppar på bakpå scooters och håller om de vi aldrig träffat

med gammal vänskaps självklarhet,

när vi, 

framförallt när vi

kört en stund på dammiga vägar; smala mellan palmer & snårskog,

- & en träskylt i pilform förkunnar att med en skarp sväng

tar vi nu av ner mot dream beach, 

när jag förundrat ser mig omkring i farten,

på de vackraste av stora hyddor högt upp på pålar;
 i solblekt strå & vindpinat trä,

då kunde den här platsen ha hetat vad som helst,

men så klart heter den dream beach.
jag har den där överväldigande känslan, som jag hittils
bara varit med om ett par gånger i livet;

att här har jag varit förut.

fast att jag aldrig satt min fot här.

för den här platsen har jag drömt om.

han i backspegeln ler mot mig.

jag skakar på huvudet och skrattar. han bara ler.

kanske är det inte att det inte finns ord som gör rättvisa.

kanske behövs det inga ord.

jag minns inte att det någonsin fanns ord

i drömmen.

sedan dess har jag blivit tvungen att kapitulera.

det finns inte längre något sätt att leva mitt liv på ett

 fullkomligt vis, utan gudarnas ö i det.

bali. det har tagit mitt hjärta så oväntat.

visst, det låter ju som ett paradis, bara på namnet,

likväl var jag var helt oförberedd på att jag skulle känna

så för själva ön. för folket.

varje gång blir det svårare & svårare att lämna

och känns mer & mer tomt när vi är tillbaka hemma.

sist föll jag på knä på stenplattorna i trädgården,

så fort taxin kört iväg och jag blev ensam.
och jag grät. och grät.
det där är kanske sådant man inte ska berätta för folk,
men så var det.

jag kände mig förlorad & funnen, på samma gång.

och det är en ravin där emellan,

mycket att få plats med i en enda kropp.

och det är hela denna kropp som saknar det.

som fattas en hel ö.

som längtar till där orden inte behövs.

med kärlek,

h

photos & a portrait from dream beach :
my sandals are holding beach treasures & this bracelet |
sara is wearing shells around her neck, warrior crown
and the full moon lace maxi kimono : all LW |
the feather is hand made for me by sara
© hannah lemholt photography | sara n bergman illustration



// 


some things, or should i say, - some places, some people, some moments;
they don’t have any words that do them justice.
i won’t tell you my dream
{you can bore anyone to tears doing that}.

instead i’ll just tell you that just then, when we wade into the sea,
with bags on our heads, - & skirts gathered in loose knots,
when we take the speed boat & see bali become smaller, fast,
beyond the whitecaps,
when we go ashore a while later,
with bags on our heads, - & skirts gathered in loose knots,
when we jump on the back of scooters
and firmly embrace those we never met with an ease
as if we knew eachother always,

when we’ve, especially when we’ve
driven for a while on dusty roads;
narrow and tucked in between palm trees and brushwood,
- & an arrow shaped wooden sign proclaims that,
with a sharp turn
we’re now taking off down towards dream beach,
when i, in wonderment, look around on the fly,
see stunning huts of sun-bleached straw & windswept wood;
reaching for the sky up on high poles, 
- then that place could’ve been called anything,
but of course it's called dream beach.
i have that overwhelming sense, that i’ve only
experienced a very few times in my life so far;
that i’ve been here before.
though i’ve never set foot here.

for this place i have dreamt of.
the he in the rearview mirror smiles at me.
i shake my head and laugh. he just smiles.
maybe it's not that there are no words that can do justice.
perhaps no words are needed at all.
i don’t recall that there were ever words
in the dream.

since then i’ve had to surrender. 

there is no longer any way to live my life in a 

  complete way, - without the island of the gods in it. 

bali.

it has touched my heart so unexpectedly. 

sure, it carry the sound of paradise, in just the name alone.

nevertheless, i was totally unprepared for feeling

like i do for the island itself. for the people. 

each time it gets harder and harder to leave 

and feels more and more empty, when we’re back 'home'. 

last time i fell to my knees on the paved path in the garden, 

as soon as the taxi drove off and i was alone.
and i cried. and cried.

maybe that's one of those things you shouldn’t tell people,
but so be it. 

i felt totally lost and completely found,

all at the same time. 

and there is a ravine in between, 

a lot to be held inside just one body.

and it’s this whole body that misses it.
misses an entire island. 
longs to be where words are not needed.


much love,

h