FROM the FORGOTTEN FILES

det kom sig en gång, för Er som tror att så kan det gå till,

- att anden av en man stod framför en spåkvinna.

väldigt lång och lite sådär gammaldags stilig, beskrevs han.

med rena drag, stål-grått hår och silverskuggad käke stod han där,

bärande en skrivmaskin i stora, sträva händer, - och hade något att säga.

göm inte undan saker i lådor, hannah. där går de förlorade.

att det var farfar [fa'fa] var ordlöst självklart för oss alla.

vad han ville säga med det där var vi mindre säkra på.

två dagar senare bröt någon sig in i det stora förråd där jag,

sedan just bara två nätter tillbaka förvarade hela mitt hem mellan flyttar.

jag fann en dörr på glänt och en naken glödlampa lös upp rummet där

allt av vad som fanns kvar av vad jag ägde, låg utslängt över golven,

med den där någons jordiga skoavtryck spridda ovanpå.

all elektronik och annat med värde i pengar fanns kvar,

men varenda en av mina otaliga gamla hattaskar & skoboxar,

med varenda dagbok jag fyllt till bredden sedan jag lärde mig skriva,

alla noveller, texter & teckningar jag någonsin skapat

var borta.

så för några månader sedan kraschade båda mina externa hårddiskar.

på dem fanns varenda fotografi jag tagit, sedan den här resan började för några år sedan.

jag som om balanserade på slak lina under de där veckorna, mellan hopp & förtvivlan,

mellan oro att allt skulle vara borta och tilltro till att allt blir som det ska.

x antal tusenlappar och x antal hundra små böner senare var de räddade,

fotografierna, - om än spillandes vilt ur mappar med fel namn & konstiga datum.

det fick mig att tänka på den där mannen med silverskuggad käke,

bärandes en skrivmaskin & orden göm inte undan saker i lådor, hannah.

där går de förlorade.

så det här är för Dig, fa'fa. Du försvann alldeles för tidigt,

både från Ditt eget liv och ur mitt. 

jag skriver fortfarande, fa'fa, - och så fotograferar jag.

och skulle det försvinna ur lådor och mappar, då finns det här.

på internet. ett påfund efter Din tid, som jag är ganska säker hade drivit Dig

till vansinne, utanpå Din, ska vi kalla den, - alldeles säregna galenskap.

jag vet också nu, som vuxen, att Du dock med all säkerhet hade

varit en av skuggorna i min statistik av läsare. en ständig, silvrig skugga

som lämnade efter sig de klokaste av ord.

lova mig att alltid förbli såhär nyfiken, hannah.

och så kom det sig att jag tänkte att jag då och då skulle dela med mig här,
åtminstone en liten del av allt det där som spiller vilt ur mappar
med konstiga namn och fel datum. fotografier. mina texter. ögonblick. 
då finns de här. även om det inte blir fler inbrott, eller kraschade hårddiskar,
så ska de ju inte ligga gömda. först då går de förlorade på nå’ vis.



and if these pictures have anything important
to say to future generations, it's this;
i was here. i existed. i was young, i was happy
and someone cared enough about me in this world
to take my picture. *

med kärlek,


h

shoots | look book la Belle Heir for kyss johanna, for fira (various seasons),
interior piece with, - & at the home of stylist & shop owner jenny hjalmarson boldsen 
models | lina lindholm & christoffer erneholm
mua & hair | jossi madsen
wardrobe | image n°1 & 8 featuring golden disc headband by filucca lou,
vintage lace fleetwood bells by spell - all kyss johanna
image n°11 & 13 featuring pieces from the current fira collection s/s'15
words | excerpt from my the hidden circus writings
quote | * from the movie one hour photo
© hannah lemholt photography





//



it came about, for those who think it can happen that way,
that the spirit of a man stood in front of a fortune teller.
very tall and that old-fashioned kinda handsome, he was described.
with clear-cut features, steel-gray hair and silvery shadowed jaw, he stood there;
carrying a typewriter in his large, rough hands, - and had something to say.

don’t hide away things in boxes, hannah. they’ll be lost that way.

that it was my grandfather [fa'fa] was wordlessly obvious to us all.
what he wanted to say with that we were less sure of.
two days later someone broke into the big storeroom where i,
since only two nights prior kept my entire home between moving houses.
i found a door ajar and a naked light bulb lit up the room in which
all of what was left of what i owned, lied tossed over the floor,
with that someones muddy shoe prints scattered on top.
all electronics and other items of value in money remained untouched,
but every single one of my countless old hat, - & shoe boxes
containing every diary i’d filled to the brim since i learned to write,
every novel, every poem and every drawing i've ever created
was gone.




and so, a few months ago both of my external hard drives crashed.
on them was every photograph i’ve ever taken, since this journey began a few years ago.
i was kind of walking a tightrope during those weeks, between hope and despair;
between worrying that everything would be gone
and having reliance that everything would be as it should.

x amount of bills, - & small prayers later they were rescued, the photographs,
- albeit spilling wildly out of folders, labeled with the wrong names & strange dates.
that got me thinking about the man with the silvery shadowed jaw,
carrying a typewriter and the words ‘don’t hide away things in boxes, hannah.
they’ll be lost that way.‘




so this is for you, fa'fa. you disappeared far too early,
both from your own life and out of mine.

i still write, fa'fa, - and i do photography now.
and were it to disappear out of boxes and folders, then it is here.
on the internet. an invention after your time,
which i'm pretty sure would have driven you half insane on top of
your, shall we say, - already a tad weird self.
i also know, now as an adult, that you surely would have,
however annoyed, - been one of the shadows in my statistics of readers.
a constant, singular, silvery shadow, - leaving the wisest of words behind.


promise me to always remain this curious, hannah.






and so it came about that i thought i’ll occasionally share here,
at least a small part of all that stuff that spills wildly out of folders, 
labeled with the wrong names & strange dates.
my photographs. my words. moments.
and then they’ll be here.
even if there won’t be any more burglaries,
or hard drive crashes, they shouldn’t lay hidden somewhere.
only then are they ever really lost.


and if these pictures have anything important
to say to future generations, it's this;
i was here. i existed. i was young, i was happy
and someone cared enough about me in this world
to take my picture. *

h,

x

POPPY DUST POEMS

jag har landat i london.
jag kände mig välkommen på alla de små vis vi oftast inte kan styra, 
men som kan förändra förnimmelsen av precis allt.
hur alla tider längs vägen klaffar, tickar rätt.
sättet kvinnan bakom british airways disken ler, på riktigt, mot mig.
hur gott glaset med kylt vitt vin smakar
och hur paret bredvid mig passionerat diskuterar en bok de båda älskar.
hur boken ligger där i hans knä tillsammans med hennes hand
och hur jag vet vilken värld den där boken öppnade i mig, när jag läste den.
hur kvällssolen glöder över detta nya landskap
där planet ska landa, vilken minut som helst.
hur planet landar; mjukt och i takt med pilotens röst som säger

for you just visiting, - welcome.
and for you londoners, - welcome home.  

hur jag är varken eller, än,
och hur vackert just det där mittemellan känns.
hur jag tänker för hundrade gången vad är egentligen hemma?
hur jag står där med mina stora väskor och känner mig aningen liten,
tills en hissdörr öppnas och en någon kommer halvspringandes ut;
bärandes vita prärieklockor & ögon som mörk sirap.
och hur jag plötsligt kommer på det igen, vad hemma är.

jag har landat i london.
och jag vill bara titta in och dela med Er, 
lite av mitt arbete; några av fotografierna för
fira a/w’14 star crossed lovers
och så vill jag säga

tack

till Er

för alla fantastiska, rörande, 

omtänksamma, vackra, personliga,

~ & modiga kommentarer och mail som ramlat in

sedan mitt förra inlägg.
jag har gråtit och skrattat och känt en tillhörighet
som går förbi att vara visitor eller londoner.

här sitter jag nu, i ett nytt och okänt,
där jag märker att jag rör mig lite mer försiktigt,
över ett trägolv som en någon målat vitt
för att jag ska känna mig mer som hemma.
här sitter jag och tänker att 
landa och flyga, det kommer jag att göra
om och om och om igen. och att
livet kanske är att känna sig stor & liten,
stark & svag, förlorad & funnen;
allt på en och samma gång.
allt handlar om hur du bär det.

kärlek,


h

wardrobe | fira a/w’14 star crossed lovers look book 
models | lina lindholm and christoffer erneholm
hair & make up | jossi madsen
details | love your poems mr christopher poindexter
thank you | truly beautiful little team for those fun april days |
tech specs | canon eos 5d mark II / canon ef 50mm 1:1.4
© hannah lemholt photography



//



i've landed in london. 
i felt welcomed in all of those little ways one can’t control,
but that changes the sensation of just about everything. 
how the entire itinerary clicked into place and time,  
how the woman behind the british airways counter smiled, really smiled, at me. 
how good the glass of chilled white wine tasted up in the air. 
how the couple next to me were passionately discussing a book they both love. 
how the book lies there in his lap with her ​​hand beside it 
and how i know what world that book opened in me, when i read it. 
how the evening sun glows over this new landscape 
where the plane will set down, any minute. 
and how the plane lands;
smoothly & in tune with the pilot's voice saying 

for you just visiting, - welcome. 
and for you londoners, - welcome home. 

how i am neither, yet, 
and how beautiful just that in between feels. 
how i think for the hundredth time what is home really ? 
how i stand there with my big bags in the huge terminal and feel somewhat small, 
until the elevator door opens and a someone special comes rushing out,
holding white lisianthus & eyes gleaming as dark syrup.
and how, suddenly, i sense it again, - what home is.





i've landed in london. 
and i just want to pop in and share with you, 
pieces of my work; some of the photographs for 
fira a/w'14 star crossed lovers 

and i want to say 
thank you 

to you.

for all the wonderful, touching, thoughtful, beautiful, personal, 
~ & courageous comments and e-mails that has fallen 
into my lap, since my last post. 
i’ve cried and laughed and felt a belonging
that goes beyond being 'a visitor' or 'a londoner'. 

here i am, in a new and an unknown, 
where i find myself moving a bit more cautiously, 
over wooden floors that someone has painted white 
for me to feel more like home. 
i'm sitting here now, thinking that 
to land and to fly, - i will do that 
again and again and again. and that 
maybe that’s what life is;
to feel great & small, strong & weak, lost & found;
all at the same time.
it’s all down to how you hold it.



x,


h

WILD HORSES & THE SCIENCE OF PATTERNS

saturday in wild horses dress by spell from kyss johanna & threadbare denim by please |
wall holds gold belt : bali | shell necklace

jag tänker på en dröm jag hade sommaren för två år sedan.
innan love warriors fanns och bali bara var en plats
med ett namn som lät som ett paradis,
men som jag nog inte ens var alldeles hundra på vart
det befann sig på kartan om jag ska vara helt ärlig. 

jag drömde om ett stort, böljande tygstycke den där sommarnatten.
det täckte hela mitt synfält, där i drömmen,
- flöt fram & tillbaka framför mig;
med ett ljus som kom igenom det mycket specifika,
nytt för mig, men ändå på något sätt märkligt bekanta, - mönstret.

ljuset blev starkare och starkare tills jag var helt förblindad
och det fick mig att vakna ur drömmen,
sitta upp och bara andas tungt, förundrat ut i mörkret,
i trassliga lakan & febrigt fuktig hud.

jag visste inte vad,
men jag visste att något ville det säga mig.
drömmen, mönstret, ljuset.
det bar som om en puls, ännu dov & långt borta.
men obeveklig.

jag tänkte inte så mycket mer på drömmen sen’.
men gudarnas ö blev plötsligt ett resmål, arbete & verklighet.
en sen kväll på bali, beslutade vi oss för behandling av trötta fötter,
där vi gick längs monkey forest road, - & så vandrade vi in på ett natt-öppet spa.

det var som en liten flod där inne, som rann igenom allt;
med flytande ljus & näckrosor.
vi serverades ångande te med färska bitar ingefära
och satte oss i fåtölj-rad framför floden.
allt var het skymning & skratt dämpat av gamla stenmurar.
på de andra påbörjades behandlingen direkt
och skratten ökade, ekade, sköt i höjden.
stjärnhimmel & lättsinnigt, vilset vandrande mellan språken.
fram och tillbaka.

jag var bara där tyst och ensam mitt i sällskapet;
njutandes så mycket av stunden att jag hade gåshud.
ingen tycktes märka att jag var på utsidan, tittandes in.

så plötsligt kom en ung man gående, stannade framför mig & bugade,
satte sig sakta ner vid mina fötter och lyfte sitt ansikte,
såg mig rakt i ögonen och log som om där är du; som man gör när man
ser ett bekant ansikte i en folkmassa, och ansiktet spricker upp.
inte ett ord säger vi. och det är då jag får syn på hans tunika
i det fladdrande skenet av stearinljus. får syn på tyget,
av fulländat vävt dröm-mönster.

from this past weekend’s shoot for love warriors | LW ’feather festoon’ summer’14 collection 





hemma från den där första resan, skriver jag här

ni vet hur det är när man vaknar lite för tidigt?
tiden i sig är oviktig; det kan vara mitt i natten,
eller efter bara en stunds dåsande i solen,

men det är i vilket fall för tidigt och man är kvar

med en fot i sömnen, ~ & båda i drömmen. 

drömmen som hade börjat drömmas, ledde mig in i djupare,
än mer fokuserat arbete.
samtidigt som det är precis så som jag också skrev här.
att det är som att jag inte vaknat än, ur drömmen;
som att jag är otydlig & ostyrig
men som att allt omkring börjat röra sig. pulsera.

och en helt annan resa hade ju tagit sin början,
även om jag inte förstod det då.


jag tittar nästan aldrig bakåt.
inte mycket i livet, förutom när jag behöver det för att växa,
- & ännu mindre rent faktiskt, bland det förevigade, som här.

men någonting får mig att göra det i dag. 
i paus av frenetiskt redigerande tar jag ett djupt andetag,
tittar ut över trädgården där musiken från mina öppna fönster
blandas med ohejdad fågelsång. allt tycks djupna mot de skyar
som lovar regn; blir till en elefantgrå resonansbotten och
får de sista, vita dansande körsbärsblommorna att lysa.

jag tänker på mönster och hur vi väver våra liv.

from this past weekend’s shoot for love warriors | LW vintage, restored wooden sofa in limited edition is summer’14 | sheepskin






det blir så förunderligt tydligt när jag läser bakåt.
att allt jag tänkt högt, allt jag vågat blöda ut bland allt det vita här,
allt som varit fingrar svävande, först försiktigt, funderande; över bokstäver,
men ändå satta på pränt, har bildat ett mönster. har blivit en väv.

in emellan alla de där tusentals orden & tankarna
finns ett citat av scott ginsberg

life is not about finding yourself, it is about creating yourself.

och kanske är det när man börjat också l e v a så,
som det känns som att vara både
otydlig & ostyrig samtidigt som att allt omkring börjat röra sig.
för att allt fått mening och mönstret leder vidare.
böljar, pulserande i ljuset.

och vad är det för tankar nu, frågar Du,
- när finna mig själv hunnit i fatt; tagit skapa mig själv i handen,
går i samma rytm framåt?

för mig är det tydligare nu, för att jag förstått, på riktigt;
att allt inspirerar något annat. en bit musiktext animerar en bild
och en bild får mig att vilja lyssna på viss musik.
ett brev sporrar skrivandet och skrivandet ger mig lust att fotografera.
skapandet bildar mönster. och mönster får mig att vilja skapa.

ordet som jag känner som pulsen? det ord som måste blöda nu?
om det ska heta ett ord. det finns bara ett ord.



Kärlek.
den med stort k.
den som bars av en puls, ännu dov & långt borta.
men obeveklig.

from the march shoot for fira autumn’14 a love story | models : lina lindholm & new fave face christoffer erneholm aka bodhi | hair & mua : jossi madsen

© hannah lemholt photography | LW | fira |
hand painted feather © sara n bergman illustration

//

i think of a dream i had a summer two years ago. 

before there was love warriors & when bali was just a
place with a name sounding like paradise but not even on my map.

i dreamt of a big, flowing piece of fabric that summer night.

it was covering my entire vision, surging back & forth just in front of me,

with a light coming thru the very specific, new to me; yet somehow

strangely familiar, ~ pattern. the light became stronger and stronger

until i was completely blinded and it got me to wake up, sit up

and just breathe heavily in wonder, out into the dense darkness,

in entangled sheets and feverishly damp skin. 

i didn’t know what, but i knew it wanted to tell me something.

the dream, the beautiful pattern, the forceful light. 

it carried a pulse, yet muted & far away.
but relentless. hardcore.

i didn’t think much more of the dream after that.

but suddenly the island of the gods became a destination, work & reality.

a late night finally there, we decided to treat our aching feet, walking

along monkey forest road, ~ & so we wandered into a spa, open all night.

it was like a small river there, that ran through everything;

with floating candles and lotus flowers.

we were served steaming tea with pieces of fresh ginger and sat down

in armchair-line in front of the river, drenched in smiles & music.

everything was humid twilight & laughter, muffled by old stone walls.

the others had their treatments starting right away and the laughter enhanced, echoed,

soared into starry skies & giddy conversation lost in translation. back and forth.

i was just barely there, quiet and alone in the middle of it all;

enjoying the moment so much i had goose bumps.

no one seemed to notice that i was on the outside, looking in.

suddenly a young man came walking, stopped in front of me and bowed,

sat down slowly at my feet and lifted his face toward me,

looked me straight in the eye and smiled as if there you are,

as you do when you see a familiar face in a crowd, and the face burst open.

we don’t say a word. that's when i catch sight of his tunic

in the flickering glow of candles. when i see the fabric,

of consummate woven dream pattern.

home from that first trip, i write here

you know what it’s like when you wake up a little too early?

time itself is nonessential, it may be the middle of the night,

or afternoon and only a moment's slumber in the sun,

but it is in any case too early and one is left

with one foot in sleep, ~ & both in dream.

the dream that had begun being dreamed, led me into deeper

and even more focused work. at the same time, it is just as i also wrote here.

that it's like i hadn’t even woken up yet, from the actual dream;

like i'm unclear & unruly, but that everything around me has started to move.

to pulsate. and quite another journey had begun,

although i didn’t understand that then.

i almost never look back.

not much in life, except for when i need it to grow,

~ & even less factually, among that immortalized, like here.

but something had me doing that today.

in a break of phrenetic editing, i take a deep breath,

look out into the garden; where the music from my open window mixes

with unbridled birdsong. everything seem to deepen against a sky

that promises rain; becomes an elephant grey soundboard and

has the last, white dancing cherry blossoms glow.

i think of patterns and how we weave our lives.

it becomes so wondrously clear when i read back.

that everything i thought out loud, everything i dared to bleed on all this white,

everything that was fingers floating, tentative at first, considering; over keys,

but yet engrossed, ~ has formed a pattern. has become a fabric.

in between all those thousands of words & thoughts there’s a quote by scott ginsberg

life is not about finding yourself, it is about creating yourself.

and maybe it's when you start living like that, that it feels like being both

unclear & unruly, all the while everything around you moves, has rhythm.

because everything has a meaning then, and the pattern leads on.

leads the way. flowing fabric, pulsating with light.

and what are the thoughts now you ask,
- when finding myself has caught up;

taken creating myself  by the hand,
moving forward together in rhythm & time?

for me it's clearer now, that i’ve understood, really understood;

that all inspire something else. a piece of musical lyrics animate a photo

and a photo makes me want to listen to some music.

a letter spurs the writing and the writing gives me the urge to photograph.

creation form patterns. and patterns make me want to create.

the word that i know as the pulse? the word that must be the one to bleed now?

if it should have one name. there is only one word.

Love.

the kind with a capital L.

the one that was carried by a pulse, yet muted & far away.

but relentless. hardcore.

h