FREE AGENT MÃMA

om några dagar är det hans allra första födelsedag. ett år.

men jag håller fortfarande på att.. ta in. så känns det för mig.

jag fingrar liksom på att han är vår. att det är vi, fortfarande.

när jag stryker hans fjuniga huvud och inget annat finns.

när jag hänger upp en stor skjorta och en liten skjorta, bredvid varandra
på tork bland solkatterna i fönstret.

när han sitter och äter en bit grönt äpple och blicken har fastnat

någonstans långt borta, där som jag ser mig i honom.

då tar jag sakta in. som att jag bara kan det i korta drag.

jag tänker kanske drunknade jag annars. 

kärleken till honom var omedelbar.

att landa i att leva inuti den, fortfarande svävande. 

jag håller riktning kärlek. leder mig längs en fin vän’s

låt inte allt bli en strid. inte det lilla. 

och där känner jag igen mig.

kan kurvorna i det mjukslitna trappräcket.

också sprickorna som tar emot. få men vassa.

38 år av smekningar och åka baklänges.

i det huset växte jag själv upp en gång.

det har några stökiga rum.

det som för vissa kanske är vad som håller samman,

vad som måste till, blir för mig för främmande.

jag kan inte leva i fyrkanter,

jag behöver runda tornrum där man kan se himlen & horisonten.

där man aldrig glömmer sina vingar.

kanske är det egoistiskt att forma kärleken så, som sin egen.

men om inte jag är stark,

om inte jag är så lycklig jag bara kan,

hur ska jag då vara mitt bästa jag,

- och på riktigt där för honom..?

det finns heller ingen kontorsstol som står och väntar,

en vacker utsatt dag,

på att jag ska komma tillbaka till jobbet.

så jag fotograferar och han kryper runt bland blombladen.

jag läser mail högt på svenska, - viskar modersmål till sömns.

skickar svar i det tysta, i hans sovande hud mot min.

det svåra är att jag har mindre av det som är bara mitt.

jag har mindre tid och fler fladdriga tankar som måste trängas,

men mer lust, fler idéer, inspiration som snart spränger sömmarna.

och det är också de två som ska mötas.

inte bara vi tre som ska vara familj.

jag håller riktning kärlek och leder mig längs det där

mjukslitna trappräcket. uppåt uppåt.

ibland blundar jag och ler i det jag inte vet. har full tillit.

ibland måste jag börja om. ända nere från första steget.

efter att ha tvättat bort salta tårar med kallt vatten.

där är jag nu.

var är Du..?

h

x

in a few days it’s his first birthday. one year old.
and i’m still in the midst of.. taking it in. that’s what it feel like to me.
i fiddle with the fact that he’s ours. that it is us. still.
when i stroke his downy head and that’s all the world consists of.
when i hang up one large and one tiny shirt,
next to each other to dry in the window, towards the sun.
when he sits and eats a piece of green apple and his gaze gets caught
somewhere far away, where i also see myself in him.

that’s when i take it in. as if i can only do it in brief breaths.
i think to myself perhaps any other way i’d drown.

the love for him was immediate.

to land in living inside of it, is still indeterminate.

i take direction love. lead myself along a beautiful friend’s;

don’t let everything be a battle. not the small stuff.

and there i recognise the way. i know it by heart.

the curves of that softly worn, velvety banister.

also the small cracks. few but sharp.

38 years of caresses and of sliding down backwards.

in that house i grew up myself once.

it has some messy rooms.

that which for some might be what holds it all together,

what’s needed for it to work, to me is unfamiliar.

i can’t live inside of squares, 

i need round tower rooms where you can see

the sky and the horizon.

where you never forget your wings.

maybe it’s selfish to shape love like that, just like your own.

but then, if i’m not strong, if i’m not as happy as i can be,

how can i be the best version of myself

- and really be there for him..?

there is also no office chair waiting,

on a beautiful appointed day, for me to return to work.

that’s the life of a freelancing mãma.

so i photograph and he crawls around among the petals.

i read e mails out loud in swedish, - whisper him in native tongue to rest.

i send replies quietly, in his sleeping skin against mine.

the hard part is that i have less of that which is just mine.

i have less time and more flighty thoughts that’s crowding.

but i have more desires, more ideas,

more inspiration that’ll soon rupture the seams.

and it is those two that also need to match,

not just us three that’s forming a family.

i take direction love. lead myself along that

softly worn, velvety banister.. upwards, upwards.

at times i close my eyes and smile inside of that which i don’t know.

trust myself, trust it, completely.

at times i have to start over. all the way down from the very first step,

after having washed away salty tears with cold water.

that’s where i am now.

where are you..?

x

CHRISTMAS STORIES

bella springer över gårdsplanen i mörkret.

är en yra av långa ben, vilt hår och 

i’ve missed you..! i’ve missed you..! i’ve missed you..!

om och om och om igen under stjärnhimmeln.

att vi är trötta resenärer glömmer vi när vi tumlar ur bilen

och lastar ur resväskor, barnvagn och liten pojke till

förtjusta skrik av en sagoflicka i gummistövlar

det finns överraskning för Er..! ö v e r r a s k n i n g..!

det är soldattorpet hon menar, där hon springer över

kullerstenen mellan sovande vinterrabatter.

i djupet av mig blommar där lila små skira, vilda blommor

och jag kan vägen utan att se den. det var här jag till slut

bottnade i mitt eget mörker och hittade mitt eget ljus.

cirklar måste slutas så att de nästan hörs klicka samman

 ute över de frostiga fälten när vi kliver in,

välkomnade av ett nästan som om tomt ark rum.

mellan nymålade äggoljetempera-väggar lever nu bara

en stor säng, den gamla kyrkobänken och vita små spetsiga

stjärnor som lyser på lång rad i ett fönster.

det här är det finaste av sätt för det här året att närma sig sitt slut.

ett andrum med eko av mörkrum, allt i nytt ljus.

noël måttar med yxan.

MoFa säger hur, står tillitsfullt nära när flisorna yr. 

vi är och hugger gran som när vi var barn och har valt vilken

under samma vilda diskussioner som då.

noël bär sedan i ena änden, finurlig blick under mörk kalufs,

i ett ständigt snett tonåringens léende. bella bär i andra änden.

i djupet av mig är hon jag. bär den egentligen lite för tunga granen,

skarpt stickig genom ullvantarna, envis i tyst koncentration.

stilla stolthet i gläntorna. in emellan två stora träd står en vagn.

däri sover vår pojke. det är hans första granjakt,

men det vet han inte än.

fler cirklar måste slutas så att de nästan hörs klicka samman

i granskogen. jag minns det som om det alltid snöade då.

nu är det mild, gyllene eftermiddagssol.

kanske är det de klibbiga karamellerna i fickan eller
den plötsliga upptäckten inne bland träden,
- av en enorm gran klädd med riktiga, stora röda äpplen
i randiga snören och spillande inslagna paket inunder, 
som de kommer minnas av den här dagen.
sedan. om många år från nu.

jag är lätt och mest utan kameran.

inga mörkrum nu. bara ljusa andrum.

cassius förlorar sig i bella.

han kryper efter, rasar hennes sagotorn av klossar.

han tittar och tittar och tittar.

de gör musik i köket, slår på upp och ner vända kastruller

med slevar. i djupet av mig är bella liten igen.

hon leker med potatisar i samma kök,

lägger en i taget på varsam hög och vänder om

för applåder av oss runt middagsbordet.

än fler cirklar måste slutas så att de nästan hörs

klicka samman mellan vinglas och levande ljus på bordet.

det görs grönkålschips kväll efter kväll.

doften av gratinerad hummer och hembakat bröd,

doften av gran och clementiner, av just vårt hemma.

vi dricker champagne i badtunnan den 23e.

eldkorgen brinner vilt och skratten stiger med ångan.

i djupet av mig är jag tillbaka just här, för några år sedan i tid.

vi vakade in julafton hängande över kanten på

den då nya badtunnan då med. 

det ångade från nakna axlar och färdades bubblor i glasen.

uppåt, uppåt, mot trädtopparna blickade vi,

men inte en stjärna. 

nu är det stjärnklart. tydligt allt.

jag är viktlös i vattnet. så medveten om allt som är nu.

det här är de nya sagorna om då. som vi alla ska komma att minnas.

med kärlek,

h

image n°1 | bella is wearing (hat) and reading fairytales gifted
- and made by truly amazing friend sara n bergman

image n°2 | cassius bunny cap is from HM,

crazy lovely yarn vest is from kung fidolin

and golden yellow velvet pants from GRO company

//

bella runs across the yard in the dark.

is a whirl of long legs, wild hair and

i’ve missed you..! i’ve missed you..! i’ve missed you..!

over and over and over again under the starry sky.

we forget being weary travelers as we tumble out of the car

and unload suitcases, stroller and a little boy

at the delighted shouting of a fairy girl in rubber boots

’there is surprise for you..!’ s u r p r i s e..!

it’s the soldier's cottage, she’s referring to, as she runs over

the cobblestones between the sleeping winter flowerbeds.

in the depths of me blooms tiny delicate, wild purple flowers

and i know the way without seeing it. it was here that i

finally reached the bottom of my own darkness

and here that i found my own light.

circles must be closed so that they can almost
be heard clicking together, out over the frosty fields
when we enter, welcomed by an almost as if clean sheet room.

between freshly painted eggoiltempera walls now lives only

a large bed, that old church bench and white,

small pointed stars that shines in a long row in a window.

it is the most beautiful way this year could ever be

closing in on its end. a breathing space

with the echo of a darkroom. all in a new light. 

*

noël aims with the axe. MoFa says how,
standing confidently close as splinters swirl.

we are christmas tree hunting, just like when we were children

and have chosen which one during the same wild discussions as then.

noël then carries at one end, shrewd glances from under dark,
long bangs, constantly with a secretive teenage smile.
bella carries at the other end. in the depths of me, she is me.
lugs the actually a bit too heavy tree, sharply prickly through the
woollen mittens, stubborn in silent concentration.

quiet pride in the forest clearings.
in between two large trees stands a stroller.

in it sleeps our child. it is his first christmas tree hunt,

but he doesn’t know that yet.

more circles must be closed so that they can almost be heard
clicking together, out there in the pine forest.
i remember it as if it was always snowing back then.

now there’s only a gentle, golden afternoon sun.

maybe it’s the gluey caramels in the pocket
or the sudden discovery out among the trees,
- of a huge fir tree decorated with real, big red apples
hanging from striped string and with gift wrapped boxes
spilling out underneath, that they will remember from this day.

later. many years from now.

i feel airy and am mostly without the camera.

no darkrooms now. only light breathing space.

*

cassius looses himself in bella.
he crawls after, collapses her wood brick castles.
he looks and looks and looks.
they make music in the kitchen, drums on upside down pots
with ladles. in the depths of me, bella is small again.
she plays with potatoes in that same kitchen,
adds one at a time into a cautious stack and double back
for applause from us around the dinner table.

even more circles must be closed so that they can almost
be heard clicking together, between wine glasses
and candles burning on the table.
there’s the making of kale crisps, night after night.
there’s the scent of lobster thermidor & freshly baked bread,
the scent of pine and clementines, of just our home.

we drink champagne in the wilderness hot tub on the 23rd.
the fire basket is wildly afire and laughter rises with the steam.
in the depths of me, i’m back right here, but a few years ago in time.
we spent a devotional christmas eve watch,
hanging over the edge of the then new wilderness hot tub then too.
vapor veiled from bare shoulders and bubbles travelled in glasses.
upwards, upwards, toward the treetops we looked,
but not a single star.
now it's a starry night. everything is clear.
i’m weightless in the water.
so awake to everything that is now.
these are the new stories about back then.
that we all will come to remember.

with love,

h


x