EAT BEAUTIFUL

böcker är kanske det jag tycker allra, allra mest om att köpa.
och dem blev många i slutet av förra året.
en av böckerna var eat beautiful av wendy rowe. 
jag vill ta bättre hand om både in, - & utsida under det här nya året
och den här boken påminner om mycket logisk kunskap,
men kan kanske mest av allt ge den där sortens inspiration som
gör att man inte bara lär utan får kicken att också leva,
just som, - man lär.

jag är hemtam i ett kapitel av den där boken,

- det som så fint kallas mindful eating.

det har jag i ryggraden från min uppväxt och

försöker värna om nu, när vi skapar ett nytt liv som familj.

kalla det vad man vill men där sitter vi och pratar, äter.. och njuter. 

vi äter vackert på vårt vis, med kökshanddukarna som långa servetter, 

levande ljus och jazz nästan varje kväll.

det får vara hur stökigt som helst runt om i lägenheten,

eller precis hur fullt det vill i tvättkorgen och brevlådan i datorn.

just den stunden är helig. om än med glorian på sne’ ibland.

eat beautiful står nu rygg i rygg med en favorit på hyllan,

polpo, - som är att 'äta vackert' på en annan nivå.

om den där nya boken är för att vårstäda kroppen, så är polpo’s

nu tummade bok kanske mer en receptbok för själen.

vi har turen att ha nära till en av deras restauranger och

den är rätt så rakt upp och ner underbar.

aldrig har vi tumlat ut därifrån, med både vänner & familj,

annat än nöjda med ungefär allt i livet. 

jag får försöka ta med Er på vår nästa runda dit..

det är fredag och jag fortsätter kurera årtiondets allra envisaste influensa.

jag ska se om jag kan hitta fler dunderkurer än manuka honung i eat beautiful

och försöka att inte tycka alltför synd om mig själv

med vad som känns som en bikupa till huvud på trötta axlar.

med kärlek,

h

the portrait of my little muse lina lindholm

is an extra i forgot, shot for fira s/s’17 |

hair and make up : jossi madsen

books are perhaps what i love the very, very most to buy.

and they were many at the end of last year.

one of the books i bought was eat beautiful by wendy rowe.

i want to take better care of both my in, - & outside on this new year

and this book has many reminders of very logical knowledge,

but can perhaps, most of all, give the kind of inspiration

that makes you not only appreciate,

- but also practice, what you’ve been preached.

i feel right at home in one chapter of the book,

about that which is so delectably called mindful eating.

i’ve got that in my backbone from my upbringing and am

now trying to cherish it as we create a new family life.

call it what you want but there we sit and talk, eat and.. revel.

we eat beautifully our way, with the kitchen towels as long napkins,

candlelight and jazz, almost every night.

it can be as messy as it likes around the flat or

so full it flows over in both laundry basket & mailbox.

that moment is sacred.

albeit with its halo askew at times.

eat beautiful now stands back to back with a favorite on the shelf,

polpo, - which is to 'eat beautiful' in a whole other way.

if that new book is on how to spring-clean your body,

then polpo’s now well-thumbed book is

perhaps more of a recipe book for the soul.

we are fortunate to live close to one of their restaurants and

it's pretty much simply, but straight up, wonderful.

never have we tumbled out from there, with friends and family alike,

more than pleased with just about everything in life.

i’ll have to try to take you along on our next visit..

it’s friday and i’ll be continously curing the flu of the decade.

maybe i can find additional miracle cures to manuka honey in eat beautiful

to continue the battle. and i’ll try not to feel too sorry for myself,

in face of what feels like a beehive for a head.

with love,

h

x

THE AIR OF NOTHING

jag har nog längtat mer efter det här än jag förstått.

januari med sin stämning av nystart och ljus av blanka ark över himlen.

den där påtagliga närvaron av tomhet vars spegling ju är möjligheter. 

att nästan få som börja om. där finner jag mig själv nu.

hallen invaderas fullkomligt av det mjölkiga januariljuset.

det doftar gamla böcker, pudrig musk och vit freesia.

när jag väl lagt märke till henne, längtan, 

så intar hon mig som en nyförälskelse. med pirr i magen.

jag vill resa. jag vill städa bort. jag vill flytta. jag vill ha nymålade väggar.

jag vill skriva det som är oskrivet i mig.

jag vill fotografera ur nya vinklar. jag vill läsa.

och kanske mest av allt vill jag lyssna.

jag vill lyssna.

så tänker jag med fingertopparna dröjande vid de gula, glada

små bollarna till blommor. för det som varit tungt,

det som vi, nästan alla, verkar ha upplevt under förra året,

vad är det..?

jag känner förnimmelsen av det nu, där jag står som om jag fastnat i en rörelse.

och det sitter kvar i svarta vinterrocken jag står där i. kylan från förra året,

i tunga svarta ylleveck. tröttheten mellan raderna överallt.

förtvivlan i det tysta. kanske hann det i fatt oss förra året, kom för nära

för att kunna hålla ifrån sig som innan, - världen, den lidande.

först börjar det kännas tomt. mer och mer tomt.

sedan går det sönder. då blir det tyst.

kanske var det tvunget att det skulle gå sönder så, för att vi

skulle stanna upp. och lyssna. 

men sedan då..? när rocken är av kavlar jag upp ärmarna

och tappar upp ett bad i köksvasken, sänker ner en

sprattlande förväntansfull liten pojke.

tänker vilken ska bli Din värld..? Din tid..?

jag torkar honom varsamt och håller om.

han lutar huvudet mot mitt bröst och så sitter vi sedan en lång stund,

på sängkanten medan skymningen faller.

mjölkvitt ljus blir rosa skyar. vaniljfärgade hus glöder.

han somnar så mot min hud och hjärta.

och jag lyssnar. på tystnaden.

måste sedan fingra in l'air de rien på det mobila uppslagsverket.

the air of nothing. make sense.

men på franska också ett uttryck för nonchalantly.

tänker att det är det vi inte längre kan vara.

nonchalanta. likgiltiga. döva.

mer kärlek,

hannah

image n°1 | had to do the same to one of my old glass domes

as most beautifully inventive friend sara n bergman;

roll pages from REVS magazine up into a still peepshow

image n°2 | l'air de rien, the scent created for jane birkin gives

our hallway a stunning scent of sensual amber,

powdery musk & old books - by favorite miller harris

(i might go for the perfume next) |

nightly lip treatment deluxe with coconut oil and

moroccan rose absolute is from herbivore

image n°3 | my very first leica was the loveliest of

christmas gifts from my beloved |

the smoky hourglass is by hay - found here 

image n°4 | fine art print amazon from my

PERSONAL print shop in the home of sara n bergman

//

i think i’ve longed more for this than i’ve realized.

january. with its atmosphere of a fresh start

and the light of clean sheets across the skies.

that tangible presence of emptiness whose reverberation is potential.

to be able to start over. that’s where i find myself now.

the hallway is invaded completely by the milky light of january.

there’s a scent of old books, powdery musk and white freesias.

once i’ve noticed her, the longing,

she occupies me like a new love. that dull tingle deep down.

i want to travel. i want to spring clean. i want to move. i want freshly painted walls.

i want to write what is unwritten in me.

i want to shoot from new angles. i want to read.

and perhaps most of all, i want to listen.

*

i want to listen.

i’m thinking as my fingertips linger by the yellow, happy

small bulbs of flowers. for that which was heavy,

that which we, almost every one of us,

somehow seem to have experienced last year,

what is that..?

i feel the sensation of it now, where i stand as if stuck in motion.

and it remains there in the black winter coat i’m standing in.

the cold from last year, in heavy black woolen folds.

the weariness in between the lines everywhere. the silent sense of despair.

perhaps it caught up with us last year. got too close to be kept away,

- the world, in suffering.

*

first it starts to feel empty. more and more empty.

then it starts breaking. and then all goes silent.

maybe it had to break like that, for us to slow down.

to stop. and listen.

but then what..? when the coat is off i roll up my sleeves

and run a bath in the kitchen sink, lower a floundering excited

little boy into the warm water.

i think what will your world be..? your time..?

i dry him off gently and embrace him.

he leans his head against my chest and we sit for a long while,

like that, on the edge of the bed as dusk falls.

milky white light becomes pink skies. vanilla coloured houses glow.

he falls asleep against my skin and heart. and i listen.

to the silence.

i then key in l’air de rien into the mobile encyclopedia.

the air of nothing. makes sense.

but in french it’s also an expression for nonchalantly.

thinking that’s what we can no longer be.

nonchalant. indifferent. deaf.

more love.

x

hannah

LESSONS IN PRESENCE

jag tar ett steg tillbaka, står kvar vid dörren,
bara iakttar när de andra stiger in i sina grott-sviter.
jag vet på ett ungefär vad reaktionen kommer bli.
de är ju familj och jag har varit här innan.
 pappa tar sig för hjärtat och där förblir hans hand,
medan han går mellan rummen.
mammas ögon fylls av tårar till bredden.
för mig blir det ännu starkare den här gången.
kanske för att de är med. för att jag får uppleva det
med de flesta av De Mina omkring mig.
alla de kyrkor, tempel och kloster jag varit i,
från bali till toscana och där emellan,
tycks komma tillbaka till mig, alla på en gång
och inta mig i något av det mjukaste våldsamma slag.

och landa där. bli till ännu ett slags hemma. 

det är oktober och vi har rest tillbaka till matera.
vi bor ett tag där i grottstaden, gömd i klacken av den
italienska stöveln, på sextantio le grotte della civita,
- hotellprojektet som är gömt som en sann skatt,
i den äldsta delen av matera’s sassi, 'kvarteren av sten'.

golven är upptagna, just sten för sten, - & sedan tillbakalagda.
slitet mjuka gömmer de nu wifi, golvvärme och all modern lyx,
- dem & valven som höjer sig över oss, i honungsfärgad kalksten,
ständigt glödande i stearinljusens sken.

för mig handlar det om att allt på något vis skalas bort i
enkelheten av sten, trä och ljus. det talar så till något glömt.
något djupt inuti och evigt. 
att samtidigt också känna sig fullkomligt omhändertagen
av mjukheten och renheten, de goda dofterna,
- & att överflödet är så skickligt gömt,
däri finns också någon slags nyckel.
lika tung som den nyckel man får till sin grotta,
tio centimeter järn, - lika lätt är känslan.
lika lätt ger jag efter.

kanske är det den som är det där mjukaste våldsamma.
insikten. kanske för hur glasklar och lätt den är,
bland all tung sten.
insikten i längtan efter bara.. närvaro.

jag tänker mycket på det där under just oktober i matera.
där utsikten är slående ut över ravinen i murgia nationalpark.
där människor bott sedan stenåldern,
genom munk ordrar och herdesamhällen.
tänker på hur vi är någonstans långt borta ofta.
hur vi vänder oss bort, så lätt, från det & dem som är oss närmast.
lutar oss in över en mobiltelefon,
avskärmade framför skärmar.

det finns inga tv apparater på sextantio.
det är stilla, ganska tyst,
- & vill man så kan de många och stora stearinljusen
verkligen brinna dygnet runt bland all sten.
det får tiden att sakta in. andningen också.

på terassen kring olika gamla träbord och inne i
grottkyrkan, när den är dukad ren efter frukosten;
med bara vitt linne och vilande klippta solrosansikten,
nu vända mot staerinljusens sken,
- sitter gäster utspridda medan klassisk musik slingrar
mellan stenarna. någon läser en bok över ett glas vin.
någon new york times över en kanna te.
papa upptas en stund i en bugande ritual med ett japanskt par.
det är inte bara jag som har en kyrka, eller ett tempel,
plötsligt inuti mig.

en eftermiddag ligger jag länge, länge
i ett skumbad med ett glas vitt och bara stirrar i taket.
försöker ta in hur vackert grottan omfamnar mig.
hur rent, torrt {!} och tryggt allt känns omkring mig.
lyckas knappt ändå.
senare njuter jag också enormt av att
somna bort till en film, omslingrade, i i-pad'ens sken.
det är en balans. som med det mesta.

jag balanserar själv inte stadig alls än.
och jag har definitivt ingen gloria påsatt.
i så fall är den helt sne'. 
men jag tar funderingarna med mig hem i resväskan.
och jag längtar.
jag längtar efter något mer. inte tillbaka.
men fram.
fram till något där fler av oss hittat balansen.
där vi ser varandra, mer på riktigt igen.

 

det har hunnit bli november.
och vi är tillbaka hemma vid havet.
men först ville jag dela lite oktober med Er.
och all kärlek,


h

all photographs are taken at sextantio le grotte della civita
and there’s a reason the new york times deemed it
"one of the most extraordinary destinations in the world"
and that the times calls it "one of the ten most beautiful hotels
on the international scene". it truly is the luxury of emotion
thank you for having us again sextantio..!

the stills with tea pots and the portrait of m
is taken by babysister emma and edited by me.
it so happens she captured in a way what i touch upon here.
just the same, my Man, - i loved you before i even met you.
perhaps even when we were both just stars.
you are my constellation.

© hannah lemholt photography


//



i take a step back, remain at the door,
just observe while the others enter their cave suites.
i know roughly what the reaction will be.
they're family and i have been here before.
papa puts his hand on his heart and there it remains,
as he walks between the rooms.
mama’s eyes fill with tears to the brim.
for me it’s an even stronger experience this time.
perhaps because they are with us. because i get to experience
this with most of my family around me.
all the churches, temples and monasteries i’ve ever been in,
from bali to tuscany and in between, seem to come back to me,
seize me all at once and in one single sensation,
in the softest of violent blows.
and land there. yet another kind of home.

*
it's october and we’ve traveled back to matera.
we live for a while there in the cave city, hidden in the heel
of the italian boot, at sextantio le grotte della civita,
- the hotel project that is hidden as a true treasure,
in the oldest part of matera's sassi, the 'district of stone'.

the original floors are exhumed, stone by stone, - and then put back.
worn soft they now hide the wifi, underfloor heating
and all the modern luxuries.
them and the vaults rising above us, in honey colored limestone,
glowing constantly in candlelight.

for me it's about how everything is somehow stripped away
in that simplicity of stone, wood and light.
it speaks softly to something forgotten.
something deep inside, and eternal.
to at the same time also feel so completely taken care of
by pace and purity, the beautiful scent,
- and the fact that the abundance is so cleverly hidden,
also hold some sort of key.
as heavy as the key one receives to your cave,
ten centimeters of cast iron - as light is the feeling.
as lightly i give in.

perhaps it is that which is that softest violent. the realization.
maybe for how crystal clear and light it is, 
among all the heavy stone.
the realization of the longing for just .. presence.

*

i think quite a lot about that during october in matera.
where the panoramic view is striking
over the ravine of murgia national park.
where people lived since the stone age,
in monastic orders and shepherd communities.
i think about how often we are somewhere far away.
how we turn away, so easily, from that
and those, closest to us.
leaning in over a mobile phone, 
screened off before screens.

there are no tv-sets at sextantio.
it's still and silent.
and if one wish, the many and large candles
really can burn around the clock among the stone.
it slows down time. your breathing too.

on the terrace, around various old wooden tables
and inside the cave church, when cleared after breakfast;
left with only white linen
and slumbering trimmed sunflower faces,
now facing the candlelights shine,
- sit guests scattered as classical music meanders between stones.
someone is reading a book over a glass of wine.
somebody else the new york times over a pot of tea.
papa is occupied for a while in a bowing ritual with a japanese couple.
it's not just me who has a church or a temple,
suddenly within.

one afternoon i lie for a long time soaked in a bubble bath
with a glass of white and just stare at the ceiling.
i try to take in the beauty of how the cave embrace me.
how clean, dry {!} and safe everything feels around me.
i barely manage to.
later i also enjoy  immensely drifting off to sleep
to a film, intertwined, in the blue glow of the i pad.
it’s a balancing act. as with most things.

myself i'm not balancing steady at all yet.
and i’ve definitely got no halo on.
if so it’d be quite aslant.
but i carry the thoughts with me in my suitcase.
and i long.
i long for something more. not to go back.
but forth.
forth into something where more of us find the balance.
where we really see each other again.

*
november’s caught up with us.
and we’re back at home by the sea.
but first i had to share some october with you.

and all that love,

h