12.08.2016

PERSONAL 2.0










så blev det då att vi hann få upp dörrarna ändå.
nu finns den där, min egen print butik.
hannah lemholt - personal - fine art photography 


där kan man läsa lite om min resa,
man kan fylla i sina uppgifter för att få nyhetsbrev när
det kommer nya lanseringar, limiterade upplagor,
- & tillfälliga sample sales..
och så kan man så klart köpa fine art tryck av mitt arbete.
ännu finns det dagar till godo, om man vill
ha något hos sig innan jul, vilket var mitt hopp med
att öppna precis nu,
att kunna göra det för dem som önskar.


i första rundan har jag lagt dit fotografier som
efterfrågats mycket, sådant som inte släppts tidigare.
sedan är tanken att det ska tillkomma lite under det nya stundande året,
som limiterade upplagor av utvalt arbete,
numrerat och signerat.








vi trycker allting i en hahnemühle certifierad print studio, giclée teknik,
vilket resulterar i vackra, arkiveringsbeständiga printar.
jag är redan förälskad i att få befinna mig där i print studion,
tar djupa andetag av den omisskänneliga blandningen dofter.
papper, bläck, kaffe och passion.


vi trycker på hahnemühle studio enhanced matt 210 gsm, 
som är ett matt bestruket papper med en slät yta.
alla tryck är präglade med en diskret embossing stämpel
för att garantera äkthet, som en relief av mitt namn i pappret alltså.
alla beställningar ur min print butik kommer med ett par
mjuka bomullshandskar on usför att Ni ska kunna packa upp,
- & senare hantera, Er nya konst med omsorg och kärlek.
något jag själv saknat när jag ivrigt velat lirka fram
just ett vackert ark ur ett rör, utan att direkt
lyckas sätta både ett och två suddiga tumavtryck på.


det finns mer att läsa om man är nyfiken,
- & fråga gärna om Ni undrar något. här med. 
egentligen ville jag mest titta in, som utlovat, och säga att
nu är dörrarna öppna.. välkommen..!


i mitt alldeles nu ska jag krypa ner mellan lakanen
med två av de allra finaste jag vet. det blir ett glas champagne,
en kopp te, levande ljus och säkert viskningar om nya,
spännande äventyr som god natt saga.


med kärlek,

hannah





self portrait and test prints
- the bigger print that is about to be framed is emma
the print shop is now found here
© hannah lemholt photography


//




and so it happened that we could finally open the doors.
now it's there, my own personal print shop.
hannah lemholt fine art photography.

there you can read a bit about my journey so far,

you can sign up for newsletters that'll be sent out only
when there are new launches, limited editions
- & the occasional sample sale.
and then you can, of course, buy fine art prints.
there's still days to go, if one wants delivery before christmas,
which was kind of my hope to be able to help you with,
by opening the doors just now. 

in this first round, i've put photographs in there that

are requested a lot, those that hasn't been released before.
the idea is then that photographs will be added,
in the upcoming new and exciting year,
such as limited editions of selected work,
numbered and signed.


*

we giclée print everything in a hahnemühle certified print studio,
resulting in beautiful fully archival prints.
i'm already in love with finding myself there in the print studio,
taking deep breaths in with that unmistakable blend of fragrances.
paper, ink, coffee and passion.

we print on hahnemühle studio enhanced matte 210 gsm,
which is a matte coated paper with a smooth surface texture.
all prints are relief embossed with a discreet seal to ensure authenticity,
- like my name in a small corner relief that is.
orders from my personal print shop come with complimentary 
soft cotton gloves, for you to be able to unpack,
- & later handle, your new art with care and love.
something i've been missing when i've eagerly wanted to
winkle a beautiful printed sheet from a tube,
without straight away managing to put both one and two
smudgy thumbprints on the paper.

there's more to read if one is curious,
and feel free to ask if you have any questions. here too.
i mostly wanted to stop by and, as promised, say that
the doors are open now.. welcome..!

in my own just now i'm gonna snuggle up between the sheets,
close, close to two of the loveliest people i know.
they're waiting. along with candles, a glass of champagne,
a cup of tea and presumably whispers about new,
exciting adventures for tonight's bedtime story.

with love,

hannah

x






12.07.2016

PERSONAL







sådär står det inne i min egen print butik, 
som nu äntligen faktiskt verkar kunna slå upp dörrarna när som.
jag får en släng av tanken att det där kanske låter
överdrivet nostalgiskt eller melodramatiskt, eller både och.
likväl är det sant och grejen är ju, att jag försöker vara just sann,
även när det skaver eller när det riskerar bli klibbigt.

det är sant att fotograferandet på något vis översätter det mesta åt mig.
det tvingar fram saker jag inte förstått med huvudet,
eller velat än förstå med hjärtat. 
plötsligt har jag, på riktigt, stått där med ett stort tryck
av ett fotografi, månader ’senare’, en
en gånger en meters nyckel som stirrar tillbaka, säger
så Du är hemma nu..?

det tröstar också just därför. 
för då har ju någon del av mig både sett och insett,
för att sedan ta en väg som går.
gör att det är inte jag som går, det är vägen.
så att plötsligt kan jag komma ut på andra sidan,
i en öppen glänta, bortom att inte ha sett skogen för alla träd.
och där är, om än skarpt, så ett väldigt vackert ljus.








det ifrågasätter och det reder ut, ställer frågor och besvarar dem.
och för allt det, är det livet. utan det skulle mitt liv inte längre vara mitt.
jag har den enorma lyckan att det jag gör ger resonans också i
andra människor och därigenom privilegiet att kunna arbeta med,
- & leva på, det jag älskar allra mest att syssla med. 

jag tänker på en kommentar jag fick en gång här.
jag hade haft med ett citat, det där som säger
choose a job you love,
and you will never have to work a day in your life.
det är diskuterat om det är confucius eller någon annan klok,
men hon hade ju lika rätt som skrev där bland kommentarerna, att 
det där stämmer ju inte riktigt.

nej, det gör ju inte det. heltid är bara förnamnet och
blod, svett och tårar för en gångs skull bokstavligt talat sant.
och så just det där ensamma på gott ont, - på så vis att det är ur mig,
från början till, som nu, ända fram till Er, i slutändan.
ännu mer nu, med denna print butik,
utan ett företag som ’säljer mig’, emellan.
jag är tillbaka i mina rötter, fine art.
och det är bara jag. och Ni.



med kärlek,

hannah




image n°1 | fine art print wheelbarrow shot in the home of
amazing christina höglund, - thank you, beautiful you. 
image n°2 | prints emma, o'keeffe and seven years in the home of
my truly beautiful friend sara n bergman
image n°3 | print daydreamer
© hannah lemholt photography


//






the words up there are in my own print shop,
the one that now finally actually seem to be able to open its doors any time.
i get a bout of the idea that it might sound
excessively nostalgic or melodramatic, or both.
nevertheless it’s true, and the thing is that i try to be true,
even when it chafes or when it risks turning sticky.

it is true that photography somehow translates most things for me.
it compels things i don’t necessarily understand with the head,
or have wanted, yet, to understand with the heart.
suddenly i’ve found myself, really, standing there
with a big photographic print, months ’afterwards’,
a one times one meter key that stares back, saying
so, you're home now.?

it also consoles for that very reason.
because it means some part of me has actually both seen,
realised and actively taken a path that.. moves.
making it so that it’s not me that moves, it's the path.
so that suddenly i can come out on the other side,
in a clearing, beyond not seeing the forest for all the trees.
and there’s, albeit sharp, such a beautiful light.

*

it disputes and disentangles, asks questions and answers them.
and for all that, it really is life.
without it, my life would no longer be mine.
i have the vast bliss that what i create also resonates in
other people and thereby the privilege to work with,
- & live on, what i love most of all doing.

i think of a comment i once recieved here.
i had written a quote down, the one that goes
choose a job you love,
and you will never have to work a day in your life.
it is discussed whether it is confucius, or someone else’s, 
but she was equally right, she who wrote, among the comments, that
but that’s not really true..

cause no, it’s not really. working ’full time’ is just the beginning
and blood, sweat and tears for once literally true.
and then that solitary, for good and bad,
- in the way that it all comes out of me,
from the very beginning, to now;
all the way to you, ultimately.
even more so with this print shop,
without a company ’selling me’ in between.
i'm back to my roots, back to fine art.
and there’s just me. and you.


with love,

hannah

x





12.02.2016

THE WOMEN








november lämnade mig med en mening som blev kvar.

’all the women in me.
are tired.‘

när min reflektion ser tillbaka på mig i den antika guldspegeln i sovrummet,
där jag sitter på sängkanten just medan solen går upp,
är jag stilla tacksam att dess glas är sådär ogenomskinligt,
har svarta blinda fläckar av ålder. är ett mjukt god morgon
för en nu i skrynkligt svart siden och håret i oreda.
jag nyper rosor på kinderna, en fåfäng trädgårdsmästare.
kyssar som i slummer. hon är trött som stryker hans skäggstubb.







mitt kaffe. hans te. litens mjölk. i invand barfota dans.
eskimåpussar och plötsliga, klara, - mamma.
hon är trött som lyfter upp honom från golvet då.
men hon lyfter.
till höften och vidare upp i luften. upp, upp, upp.
håller honom högt i morgonljuset. allt för ett förtjust fnitter.

en hög brev och telefonen som brevpress.
svar som dröjt för länge och som fortfarande blir för korta.
systern. vännen. hon är trött som knappar in svar,
där hon sitter vid köksbordet under en sällsam stilla
och redan utmätt stund.
systern, vännen, trött på att vara trött.







kameran är tung i handen.
jag svarar på frågor runt vad jag gör,
går i cirklar över golvet och ber en stilla bön att
det sista ska falla på plats i dagarna som vecklar ut sig.
hon är trött som sorterar ord till fotografier.
men hon minns.
varenda titel och dikt. tonen i fotografiet.
min enda skärpa. bildminnet.

nästa vecka ska min personliga print-butik äntligen vara klar.
vi måste ju hinna skicka julklappar.
och jag är tillbaka i just det personliga.
det känns så rätt och så bra, ända in, förbi tröttheten
och för alla de delar som lever i mig.
som jag svarade när jag gick där i cirklar över golvet,
med telefonen inkilad mellan axel och öra;

my art..?
it’s not business. it’s personal.








in i december och långt vidare än så, tänker jag att det är okej att vara trött.
för mig var 2016 ett år som krävde,
som ställde det mesta på sin spets. 2016 ställde frågor.
jag tror att 2017 blir ett år som svarar. 
och så läser jag nya ord som fastnar, som får ta över;

i am obsessed with becoming
a woman
comfortable in her skin.

jag läser dem för henne på sängkanten,
för henne som barfota dansar i köket, för systern
och för vännen. fotografen också.

och för Er.








med kärlek,

hannah



image n°1, 4 & 5 | all for fira a/w'16 look book studio september |
model / muse : lina lindholm | hair & mua : jossi madsen |
location : ballroom blitzz 
image n°2 | a shot from the home of my amazing friend sara n bergman
featuring my fine art print 'shadow' from the upcoming print shop,
taken by babysister e.. thank you..!
image n°3 | fine art print 'private' shot in our home
quotes | "all the women in me. are tired." written by favorite nayyirah waheed
and new love - "i am obsessed with becoming a woman
comfortable in her skin" is written by sandra cisneros
inspiration | thought on the difference in years from
"there are years that ask questions and years that answer"
by zora neale hurston
© hannah lemholt photography


//





november left me with a sentence that remained.

'all the women in me.
are tired.'

when my reflection looks back at me in the vintage gold mirror in our bedroom,
where i sit, it seems, on the edge of the bed just as the sun rises,
i am stilly thankful that its glass is opaque like that,
has black blind spots of age. is a soft good morning
for one now in crumpled black silk and hair in disarray.
i pinch roses in my cheeks, a vain gardener.
the kisses are slumberous.
she's tired, the one stroking his stubbled chin. 

*

my coffee. his tea. buba’s milk. in an accustomed barefoot dance.
eskimo kisses and a sudden, all clear, - mamma.
she’s tired, she who lifts him up off the floor right then.
but she lifts.
to the hip and on, up into the air. up, up, up.
hold him high in the morning light. everything for a delighted giggle. 

a pile of letters and the phone as the paperweight.
replies that’s taken a long time and are still too short.
the sister. the friend. she’s tired, she who keys in replies,
where she’s sitting at the kitchen table for one
of those rare, and already meted, - moments of quiet. 

the sister, the friend, tired of being tired.

*

the camera is heavy in the hand.
i answer questions about what i do, how i do it,
walking in circles across the floor and pray a silent prayer
for the last pieces to fall into place in the days unfolding.
she's tired, she who’s sorting words for photographs.
but she remembers.
every title and every poem. the tone of the photograph.
my only sharpness. my 'image memory'.

next week, my personal print shop will finally launch.
i mean, we have to do it in time to send christmas gifts.
and with it  i’m back to just that, - personal.
it feels so right and so good, all the way in, past the tired
and for all the parts that live in me.
as i answered, walking there in circles across the floor,
with the phone wedged between shoulder and ear;

my art ..?
it’s not business. it’s personal.

*

into december and far further than that,
i’m thinking that it's okey to be tired.
for me 2016 was a year that demanded,
one that brought most to a head. 2016 raised questions.
i think 2017 will be a year that answers.
and so i read a new sentence that remains,
one that gets to take over;

i am obsessed with becoming
a woman
comfortable in her skin.

i read them to her sitting on the edge of the bed,
to her barefoot dancing in the kitchen,
to the sister, and the friend. the lover.
to the photographer too.


and to you.


with love,

hannah


x



11.19.2016

APERTURE







ett sällsamt vinterljus ligger över den lilla parken utanför.
så att allt som är i ljus blir bäddat i mjölkigt vitt.
havet ligger i ännu mer sällsam turkos,
alldeles stilla mot den stålgrå kanten himmel. 
det är isigt kallt mot huden men elefantgräset är spirande grönt,
växer vilt och vackert nedanför trappan till 'the nursery'.
jag tänker igen på hur fint det är med den dubbla betydelsen
för engelskans nursery. dagis. och plantskola.
knoppar som ska brista ut i blom. en skola för små träd.

i dag är den morgon när jag lämnar min son där för första gången.
en och en halv timme på prov känns som ett litet universum av tid.
och jag känner mig som om ihålig plötsligt.
jag har längtat efter egen tid. nu finns ingen längtan.
bara ett hål och inuti det vad som känns som ett ljudlöst eko.




på datorn svävar en snurrande regnbåge, invänder mot arbete.
jag gör en kopp te och försöker fånga stunden istället. just som den är.
tiden sträcker ut sig som en lat katt, randig på tvären.
en brandbil kör förbi utanför, sirenerna skär genom dov åska.
någonstans brinner det i regnet, tänker jag.
teet kallnar medan jag inväntar tiden.
vi har inte kommit ur huset i tid för något sedan han föddes.
i dag låser jag dörren utan att vänta in tiden alls.
hon får hinna i kapp mig nedför gatan.

kall och blöt möter jag en fotograf i hallen.
han har fotograferat alla barnen idag, berättar han.
jag vet inte hur han vet vems mamma jag är.
kanske säger jag det. jag är för suddig för att veta säkert.
cassius mumlar han och söker i sin stora kamera,
vrider fram till en bild och vinklar skärmen för att visa mig.
och där sitter han på golvet och tittar upp, in i kameran och in i mig.
hans lilla kropp i stickat. med lite utstående öron och sirapsmörka ögon.
hans mun är öppen och blicken likaså.
hålrummet i mig ekar som om av en avlägsen liten bjällra.
he’s gorgeous, ler fotografen och håller kvar min blick.
jag är matt, men har nog glansiga ögon.







 
en målare hjälper mig med vagnen nedför trappan.
det har slutat regna och ner över havet skickar solen silvriga spjut genom det mjölkigt vita.
och så är det ju. den där lilla himlakroppen i stickat är min apertur.
han är i sig en öppning. till världen.
genom honom glimtar jag ibland en abyss, vars djup gör mig yr.
och ändå, över alltihop, svävar en enastående ömhet.


kärlek,

h



the last photo is taken in the beautiful home of my friend
sara n bergman, by my baby sister emma.
the art on the wall is my fine art print 'private' 
- soon available in my personal print shop -
© hannah lemholt photography

//





there’s a wondrous winter light over the small park outside.
one that embeds all that is light in a milky white.
the sea is an even more wondrous tone of turquoise,
perfectly still against the steel grey edge of sky.
it is icy cold against the skin but the elephant grass is sprouting green,
grows wild and beautiful below the stone staircase towards the nursery.
i think again how lovely the double meaning is, translated to swedish,
for the english word nursery. daycare and garden centre.
buds that will burst into bloom. a school for trees.

today is the morning when i leave my son there for the first time.
one and a half hours of testing feels like a small universe of time.
and me as if suddenly hollow.
i have longed for time of my own. now there is no longer that longing.
just a hole, and inside it, - what feels like a silent echo.

on the computer screen hovers a spinning rainbow, opposes work.
i make a cup of tea and try to capture the moment. just as it is.
time stretches out like a lazy cat, striped crosswise.
a fire truck drives past outside and the sirens cut through dull thunder. 
somewhere there’s a fire in the rain, i think.to myself.
the tea turns cold while i await time.
we haven’t left the house in time for anything since he was born.
today i lock the door without abiding time at all.
she can catch up with me down the street.

cold and wet, i meet a photographer in the nursery hallway.
he has photographed all the kids today, he says.
i don’t know how he knows whose mother i am.
maybe i tell him. i'm too blurred to know for sure.
cassius he mumbles and search his big camera,
finding his way to the image. he angles the screen to show me.
and there he sits on the floor. looking up into the camera and into me.
his little body in knitwear. with his ears a bit protruding and syrupy, dark eyes.
his mouth is open and his glance too.
the hollow in me echoes as from a distant tiny bell.
he's gorgeous, smiles the photographer and holds my gaze.
i fell matt, but think i’ve got glassy eyes.

a painter helps me carry the pram down the stairs.
it has stopped raining and
the sun shoots silvery spears down the sea, through the milky white.
and that’s how it is. that little celestial body in knitwear is my aperture.
he is in an opening in himself. to the world.
through him i sometimes glimpse an abyss whose somber depth turn me faint.
and yet, over the whole, hovers an extraordinary tenderness.


with love,

h


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...