9.22.2016

THE SIGH






sommaren tycks ta ett sista andetag och ger oss varma vindar,
kvällar vid havet, glödande rosa solnedgångar,
lata middagar på filt och hetta på ryggen där vi sitter
och njuter som aldrig förr på vippiga café-stolar.
och så andas hon ut, en sista suck medan vi sover i månljus,
- & med öppet fönster mot vågorna.

när vi vaknar är himlen grå som en mjukt stickad ullpläd.
den flortunna gardinen böljar vilt i stora vita vågor, in i den långa
korridoren och det faller tunga droppar mot de stora
palmbladen på innergården. in på oss, där vi står i fönstret.
dã-dã-dã pekar cassius med nyvaken blick,
storögd inför sitt allra första regn mot huden.
vi betraktar hur det blir morgon, utan att solen
ens orkar fram under täcket.







några fotografier från plåtningen av fira s/s '17 look book eternal summer,
får illustrera, tillsammans med det sista minnet av den där fantastiska vallmon.
vi ska låna en stund sommar till. flyga till ibiza på bröllop.
där har vi inte varit sedan den där kvällen när jag flög in från ett håll
och m från ett annat, när vi träffades öga mot öga för allra första gången.
den kväll vi träffades i the hard rock's lobby och livet förändrades,
skulle det visa sig, - för alltid.








jag hoppas att Ni njuter Er sommar's sista andetag.


h


shoot | fira s/s '17 eternal summer
muse / model | lina lindholm
mua & hair | jossi madsen
assistent | emma lemholt
© hannah lemholt photography

//



summer seem to take one last breath and give us warm winds,
evenings by the sea, glowing pink sunsets,
lazy dinners on a blanket and warmth on our backs where we sit
and enjoy ourselves, as never before, on wobbly coffee shop chairs.
and then she breathes out, a last breath while we are sleeping in the moonlight,
and with windows open toward the sea.

when we wake up, the sky is grey as a softly knitted woolen blanket,
the gauzy curtain billows wildly in huge white waves,
into the long corridor and heavy raindrops fall on the big palm leaves
out in the courtyard, in on us where we stand in the window.
dã-dã-dã cassius points with newly awaken glance,
dewy-eyed at his very first rain against skin.
we observe how morning breaks, without the sun
even showing a leg from under the covers.



i’ll let some photographs from the shoot for
fira s/s '17 look book eternal summer illustrate,
along with the last memory of those stunning june poppies.
we’ll borrow a moment of summer more,
as we’re flying out to ibiza for a wedding.
we haven’t been back since that night i flew in from one direction
and m from another, that night we met face to face for the very first time.
the night when we met in the lobby of the hard rock and life changed,
as it turned out, - truly forever.


i hope you revel in your summer's last breath.


h




9.03.2016

THE HOMECOMING







september kom och vi är hemma igen. hemma med andlös takhöjd och stuckatur,
med vingliga travar av tekoppar och magasin, med gammaldags bidé
och otaliga badankor.

jag tänker på det där att man ibland måste 'åka bort för att hitta hem'.
det låter så banalt nedskrivet, men väger desto tyngre när man är där, när man
verkligen känner det. när, vad det nu är, får tillbaka sitt värde.

jag avslutade augusti med mastering session hos mina nya tryckare
och just det känns ännu mer hemma.
studion håller doften av papper, bläck & kaffe.
strykandet över fine art papper håller på något vis hela mig.
allt faller på plats och när jag öppnar dörren ut mot gatan,
med rullar under armen och plötslig höst i luften, verkar alla,
kanske allt, på min väg mot ett café, le mot mig. 

jag möter upp min lilla familj där och känner så starkt,
så fullt av lugn, - att det är ännu mer jag än på ett tag som sitter där,
lutandes in över mer kaffe & kärlek, ark med fotografier 
och skratt, delade tankar & idéer. 






i höst ska äntligen min egen 'personal print shop' öppna sina digital dörrar.
och jag är på något vis tillbaka där jag började, fast alldeles ny.
för att nu vet jag mer om tyngden, mer om dess värde.
värdet i att vara sig själv. att förbli sig själv.
och i att känna sig hemma där. 








kärlek,

h





image n°1 & 5 | a welcome home on our front door
image n°2 | contact sheet of my work for the print shop | etc
image n°3 | flowerhead will be available to buy as a fine art print
image n°4 | bones will too
© hannah lemholt photography


//





september came and we're back at home.
at home with breathlessly high ceilings and sinous stucco,
with wobbly stacks of tea cups and magazines,
with the old-world bidet and countless rubber ducks.

i think about how sometimes you have to 'go away to find home'.
it sounds so trivial written down, but weighs all the heavier when you're there,
when you really feel it. when, whatever it is, - get its value back.

i saw august off with a mastering session at my new printers
and that felt even more like home.
the studio holds the smell of paper, ink and coffee.
stroking fine art paper somehow holds all of me.
everything falls into place, and when i open the door to the street,
with paper reels under my arm and there’s suddenly autumn in the air,
- everyone, perhaps even everything, on my way to a coffeehouse,
seem to be smiling at me.

i meet up with my little family and feel so powerfully,
so peacefully, - that it's even more me, than in a while, sitting there
leaning in over more coffee & love, sheets of photographs
and laughter, shared thoughts and ideas.




this autumn, finally, my own printshop will open its digital doors.
and with it i'm in one way back where i started, though brand new.
because i now know more about the weight, about the value.
of being yourself. of staying yourself.
and of feeling at home there.



with love,

h






8.27.2016

THE DAYS








vi lever stor del av vårt augusti i puglia.
vi är trötta på det där behagliga sättet man är i värme
och det är skönt att få vara trött så. 
kroppen saktar in och det gör inte så mycket då,
att själen inte har någon brådska.

vi är nyvakna på ett ovant sätt.
det är skönt att känna att det är rätt fint, det med.
vi brukade sova länge, m & jag, när vi bara var två.
klockan sex är en ny bekantskap. badar i guld med vilt hår.
själen må ha grusig blick, men öppnar sedan alla fönster 
och dörrar, på vid gavel.

vi badar också. om morgnarna.
jag tar alldeles för få fotografier. men är på riktigt med desto mer.
glömmer kameran. glömmer telefonen. i grottan.
det är så att det kan sluka en hel det här.
med silkes-gap.







vi lever på gränsen mellan sommar och höst.
på gränsen mellan storögt nya för varandra och mjukt vana.
kanske också på gränsen mellan lätt galenskap och lycka.
vi är ju trötta på det där sättet man är när man älskar.
det tar andan ur en med jämna mellanrum, att inse precis
hur mycket.


det är sviten som är en grotta, full av stearinljus,
väldoft och tidlöshet, - som krymper världen.
det är kyrkan, där den kanske vackraste & godaste
frukost jag någonsin ätit, dukas upp under grottvalven
med samtal på språk från hela världen, - som öppnar den.
det är rosmarinen som lyckas växa doftande i sprickorna.
det är den kvardröjande värmen och det svalkande vinet, in i nätterna,
när vi återigen bara är två.

men det är också den där lilla.
en ny bekantskap i sjumånaders-kropp.
en som badar vilt med guldhår,
har ögon känsliga för grönt och blir alldeles lyckligt yr
av doften från basilika & dragon.








det är de planlösa promenaderna i trånga, tysta gränder
och värmen som vi underskattat. hur den fomar oss.
vi dricker vitt vin ur isiga glas och ger cassius vatten med
djupa gamla silverskedar. skugga av strå.
det är stillheten och det anspråkslösa.
det är den besinningslösa skönheten som bara finns till,
utan att göra väsen av sig och just därför är.
det är dagarna. de sträcker ut sig för oss. förlänger.

ja, det är så att det kan sluka en hel det här.
med silkes-gap.









kärlek,

h




stay | truly magical 'hotel diffused' sextantio
 spot | sassi di matera in puglia, italy
© hannah lemholt photography


//



we spend most of our august in puglia.
we are tired in that pleasant way one is in heat
and it's quite a beautiful kind of tired.
the body slows down and that matters less
when the soul is not in a rush.

we are newly awakened in an unfamiliar way.
it's freeing to feel that that too is quite beautiful.
we used to be late-risers, m & i, when there was only the two of us.
six o'clock is a new acquaintance. she’s bathed in gold and has wild hair.
the soul may need to rub her eyes awake,
but then throw all the windows, and the doors, wide open.

we bathe too. in the mornings.
i take too few photographs. but i’m present all the more.
i forget the camera. i forget the phone. in the cave.
it could completely devour you, this.
with silken jaws.


*

we live on the border between summer and autumn.
on the border between wide-eye new to each other and softly accustomed.
perhaps also on the border between light madness and deep happiness.
because we're tired in that way you are when you love.
it takes your breath away at times, to realise just
how much.

it is the suite which is a cave full of candles,
fragrance and timelessness,
- that shrinks the world.
it is the church where the most beautiful and delicious breakfasts
i have ever had, is served under lofty cave vaults,
with conversations in languages from around the world,
- that opens it up.
it's rosemary that manages to grow fragrant in the cracks.
it is the lingering heat and the cooling wine, escorting our nights,
when again, there’s only two of us.

but it's also that little one.
a new acquaintance in a seven-month-body,
bathing wildly with golden hair.
one with eyes sensitive to green and made happily dizzy
by the fragrance of basil and tarragon.


*


it is the aimless walks in narrow, quiet alley-ways,
and the heat that we’ve underestimated. how it moulds us.
we drink white wine from icy glasses and feed cassius water
with deep old silver spoons. shadow with straw.
it is the hush and the humility.
it is the heady beauty that just exist,
without hustle and therefore is
it is the days. they stretch out for us. extend.

yes, it could completely devour you, this.
with silken jaws.


and love,

h




8.21.2016

THE END & THE BEGINNING








vi finner oss tillbaka i sassi di matera, 
grottstaden gömd i klacken av den italienska stöveln.
här landade vi, yra av kärlek, för två år sedan,
nyfunna för varandra och i trevande möte med ny familj.
han mötte min för allra första gången. fast som om evigt.
stod vi tätt, m & jag, i en av de små kaffebarerna,
medan baristan radade upp ångande espresso;
sammetslent svart i vita små koppar.
vi blandade vårt eget iskaffe med nyförälskade händer. 
Ni vet sådär då det fortfarande saktar in allt, 
när som än hud möter hud.

vi finner oss tillbaka ännu djupare.
vi är inte längre bara lätta, resande på ytan,
utan har bosatt oss inne bland själva grottorna;
grävda direkt ur den honungsfärgade kalkstenen.
vi finner oss ännu djupare in i oss. vi bor i en nyskapad,
- & fortfarande lite trevande annan ny familj. vår egen.







några av rummets alla stearinljus brinner nätterna igenom.
det kan till och med ett pappahjärta med brand-mardrömmar klara här.
mot stengolven.
de leder inte bara sömniga händers famlande väg,
de lånar också ännu en dimension magi till nattliga vaken-rundor.
sedd i deras dova, varma flackande, tillsammans med stänk av månljus,
likt en alldeles egen stjärnhimmel; perforerad i små sprickor i trädörren,
- är droppar av mjölk, sakta trillande ur mungipan på vår son.
och tiden kunde lika mycket ha stått stilla i hundratals år,
- som att den står stilla. just då.


vi vaknar om morgnarna, intrasslade i varandra.
cassius lilla sexmånaders kropp lyckas ta upp en förvånansvärt
påtaglig del av den väldigt stora sängen, där han ligger
på tvären, med en mjuk fot bestämt mot papa's hals
och sitt fjuniga hår i oreda; pressat varmt mot min kind.
runt oss en mur av kompakta vita dunkuddar.
kanske sover ett mammahjärta aldrig.
det är långt ner till stengolvet.








 vi vaknar om morgnarna, i vår grotta, nummer 15.
det doftar redan solvarm sten och rosmarin redo att plockas.
vi tar oss ner till frukosten, som hålls i den del av sextantio
som är en grottkyrka från 13oo talet. 
här måste ögonen få vänja sig en stund i dunklet.
här stannar också själen till, vänjer sig vid vad som är
något mer än stillhet.

för trots att dessa valv ju samlar alla hotellets gäster,
- språk och rörelser från hela världen,
så är det något som får alla att sakta ner stegen,
sänka rösten, höja blicken och säga god morgon utan ljud.









här söker jag också skugga och kanske den där stillheten,
när frukosten är över. jag lägger cassius på en av de
långa kuddarna i linne och han somnar gott i svalkan.
min svalka är sedan ett glas kall prosecco och den klassiska musik
som verkar andas ständigt här. den och dofterna som
dröjer sig kvar ur köket, fördolt i grottans hjärta.
nybakat bröd, askig sten, solvarma tomater,
hemmagjord fikonmarmelad, färskt kaffe och citrus-skal
slängda på elden. 

{minifilm finns här, även om den inte gör rättvisa.}








här får jag fatt i några av alla tankar som tycks ha lösgjort sig från mig.
som kring det här. det som jag brukade göra.
att vara här, att lägga hur många timmar jag än hade lust till.
här. hos Er.
de timmarna finns inte längre. jag tänker ofta att 
nu måste jag nog se det mesta i liksom mikro.
små stunder. små steg. små segrar.

kanske kan det vara en vinst i sig, för mig alltså,
att tvingas bli mer fokuserad. att skala bort och av allt extra.
allt flytande runt. ska jag flyta runt vill jag göra det
på en väldigt stor säng, tätt intill en sexmånaders kropp.
hans rågblonda, guldglänsande hår klistrat fjunigt mot min kind.
runt oss en mur av kompakta vita dunkuddar.
kanske sover ett mammahjärta aldrig.
men mitt vill gärna spilla över.
både dit. och hit.









kanske kan detta vara både ett avslut och en ny början.

kär
och med kärlek,


h



place | sextantio le grotte della civita - hotel diffused
© hannah lemholt photography

//



we find ourselves back in sassi de matera.
the cave town hidden away in the heel of the italian boot.
here we landed, dizzy in love, two years ago,
newly found to each other and in that tentative first meeting
with the new family; where he met mine for the very first time.
new although as if eternal.
then we stood close, m & i, in one of the small coffee bars,
as the barista lined up steaming espresso;
velvety black in the smallest white cups.
we mixed our own iced coffee with hands newly in love.
you know the kind where it’s all still & slowed down,
whenever skin meets.

we find ourselves back even deeper.
we are no longer just lightsome, travellers on the surface,
but have established ourselves inside of those caves;
carved directly out of the honey-colored limestone.
we find ourselves even deeper into us. we live in a newly created,
-& still a little tentative new family. our own.




some of all the candles of the cave are left burning through the night.
even a father's heart with fire-nightmares can cope with that here,
against all the stone floors.
and they lead not only the way of sleepy hands fumbling,
they also lend another dimension of magic to the night watch.
seen in their dull, warm flickering light, paired with splashes of moonlight,
like an in-house starry sky; perforated in tiny cracks of the wooden door,
- are drops of milk falling slowly from the corner of the mouth of our son.
and time could have stood still for hundreds of years,
just as much as it is at a standstill. right now.

we wake up in the morning, entangled in one another.
cassius's six month small body, manages to occupy a surprisingly
substantial part of the very large bed, where he lies sideways,
with a soft foot firmly on his papa's neck and
downy hair in disarray; pressed warm against my cheek.
around us a wall of dense white feathered pillows.
maybe a mother's heart never sleeps.
it's a long way down to the stone floor.




we wake up in the morning, in our cave, number 15.
the air is already fragrant with sun-warmed stone
& rosemary ready to be picked.
we make our way to the breakfast, which is held in the part of sextantio
that is a cave church from the 14th century.
here, the eyes must be allowed to acclimatise, for a moment in the dusk.
here, the soul also takes respite, gets used to what is
something even beyond tranquility.

for although these vaults collect all the hotel guests,
- language and movements from all around the world,
there’s something that gets everyone to slow their pace,
lower their voice, raise their regard
and say good morning without sound.




this is also where i seek shade and perhaps also that serenity
when breakfast is over.
i lay cassius down on one of the long linen cushions,
and he falls asleep soundly in the balminess.
my balminess is then a glass of cold prosecco and that classical music
that seems to constantly breathe here. and the scents that
linger from the kitchen, undivulged in the cave's heart.
freshly baked bread, ashy stone, sun warmed tomatoes,
homemade fig jam, fresh coffee and citrus skins
thrown on the fire.

{mini movie can be found here. although it can’t even begin to do it justice.}




here i get hold of a few of the thoughts that seem to have
detached from me. like about this. what i used to do before.
to be here. to put as many hours as i wanted to into this.
into here. into you.
those hours don’t exist anymore. i often think to myself
now i'll have to see most things kind of like in micro
small moments. small steps. small successes.

maybe it can be a benefit in itself, to me that is,
being forced to become more focused.
to peel away and off, all that is superfluous.
everything that is to just 'float around'.
if i’m gonna be floating around, i want to do it
on a very large bed, close to a six-month old body.
his golden hair pasted downy against my cheek.
around us a wall of dense white feathered pillows.
maybe a mother's heart never sleeps.
but mine would like to spill over.
both thither. and hither.


maybe this can be both an end 
and a brand new beginning.

in love
and with love,

h





Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...