1.20.2017

EAT BEAUTIFUL









böcker är kanske det jag tycker allra, allra mest om att köpa.
och dem blev många i slutet av förra året.
en av böckerna var eat beautiful av wendy rowe. 
jag vill ta bättre hand om både in, - & utsida under det här nya året
och den här boken påminner om mycket logisk kunskap,
men kan kanske mest av allt ge den där sortens inspiration som
gör att man inte bara lär utan får kicken att också leva,
just som, - man lär.


jag är hemtam i ett kapitel av den där boken,
- det som så fint kallas mindful eating.
det har jag i ryggraden från min uppväxt och
försöker värna om nu, när vi skapar ett nytt liv som familj.
kalla det vad man vill men där sitter vi och pratar, äter.. och njuter. 
vi äter vackert på vårt vis, med kökshanddukarna som långa servetter, 
levande ljus och jazz nästan varje kväll.
det får vara hur stökigt som helst runt om i lägenheten,
eller precis hur fullt det vill i tvättkorgen och brevlådan i datorn.
just den stunden är helig. om än med glorian på sne’ ibland.








eat beautiful står nu rygg i rygg med en favorit på hyllan,
polpo- som är att 'äta vackert' på en annan nivå.
om den där nya boken är för att vårstäda kroppen, så är polpo’s
nu tummade bok kanske mer en receptbok för själen.
vi har turen att ha nära till en av deras restauranger och
den är rätt så rakt upp och ner underbar.
aldrig har vi tumlat ut därifrån, med både vänner & familj,
annat än nöjda med ungefär allt i livet. 
jag får försöka ta med Er på vår nästa runda dit..








det är fredag och jag fortsätter kurera årtiondets allra envisaste influensa.
jag ska se om jag kan hitta fler dunderkurer än manuka honung i eat beautiful
och försöka att inte tycka alltför synd om mig själv
med vad som känns som en bikupa till huvud på trötta axlar.

med kärlek,

h




the portrait of my little muse lina lindholm
is an extra i forgot, shot for fira s/s’17 |
hair and make up : jossi madsen




books are perhaps what i love the very, very most to buy.
and they were many at the end of last year.
one of the books i bought was eat beautiful by wendy rowe.
i want to take better care of both my in, - & outside on this new year
and this book has many reminders of very logical knowledge,
but can perhaps, most of all, give the kind of inspiration
that makes you not only appreciate,
- but also practice, what you’ve been preached.

i feel right at home in one chapter of the book,
about that which is so delectably called mindful eating.
i’ve got that in my backbone from my upbringing and am
now trying to cherish it as we create a new family life.
call it what you want but there we sit and talk, eat and.. revel.
we eat beautifully our way, with the kitchen towels as long napkins,
candlelight and jazz, almost every night.
it can be as messy as it likes around the flat or
so full it flows over in both laundry basket & mailbox.
that moment is sacred.
albeit with its halo askew at times.



eat beautiful now stands back to back with a favorite on the shelf,
polpo, - which is to 'eat beautiful' in a whole other way.
if that new book is on how to spring-clean your body,
then polpo’s now well-thumbed book is
perhaps more of a recipe book for the soul.
we are fortunate to live close to one of their restaurants and
it's pretty much simply, but straight up, wonderful.
never have we tumbled out from there, with friends and family alike,
more than pleased with just about everything in life.
i’ll have to try to take you along on our next visit..



it’s friday and i’ll be continously curing the flu of the decade.
maybe i can find additional miracle cures to manuka honey in eat beautiful
to continue the battle. and i’ll try not to feel too sorry for myself,
in face of what feels like a beehive for a head.

with love,

h


x






1.18.2017

FREE AGENT MÃMA








om några dagar är det hans allra första födelsedag. ett år.
men jag håller fortfarande på att.. ta inså känns det för mig.
jag fingrar liksom på att han är vår. att det är vi, fortfarande.

när jag stryker hans fjuniga huvud och inget annat finns.
när jag hänger upp en stor skjorta och en liten skjorta, bredvid varandra
på tork bland solkatterna i fönstret.
när han sitter och äter en bit grönt äpple och blicken har fastnat
någonstans långt borta, där som jag ser mig i honom.
då tar jag sakta in. som att jag bara kan det i korta drag.
jag tänker kanske drunknade jag annars








kärleken till honom var omedelbar.
att landa i att leva inuti den, fortfarande svävande. 
jag håller riktning kärlek. leder mig längs en fin vän’s
låt inte allt bli en strid. inte det lilla. 
och där känner jag igen mig.
kan kurvorna i det mjukslitna trappräcket.
också sprickorna som tar emot. få men vassa.
38 år av smekningar och åka baklänges.
i det huset växte jag själv upp en gång.
det har några stökiga rum.
det som för vissa kanske är vad som håller samman,
vad som måste till, blir för mig för främmande.
jag kan inte leva i fyrkanter,
jag behöver runda tornrum där man kan se himlen & horisonten.
där man aldrig glömmer sina vingar.

kanske är det egoistiskt att forma kärleken så, som sin egen.
men om inte jag är stark,
om inte jag är så lycklig jag bara kan,
hur ska jag då vara mitt bästa jag,
- och på riktigt där för honom..?

det finns heller ingen kontorsstol som står och väntar,
en vacker utsatt dag,
på att jag ska komma tillbaka till jobbet.
så jag fotograferar och han kryper runt bland blombladen.
jag läser mail högt på svenska, - viskar modersmål till sömns.
skickar svar i det tysta, i hans sovande hud mot min.

det svåra är att jag har mindre av det som är bara mitt.
jag har mindre tid och fler fladdriga tankar som måste trängas,
men mer lust, fler idéer, inspiration som snart spränger sömmarna.
och det är också de två som ska mötas.
inte bara vi tre som ska vara familj.

jag håller riktning kärlek och leder mig längs det där
mjukslitna trappräcket. uppåt uppåt.
ibland blundar jag och ler i det jag inte vet. har full tillit.
ibland måste jag börja om. ända nere från första steget.
efter att ha tvättat bort salta tårar med kallt vatten.

där är jag nu.
var är Du..?

h

x





in a few days it’s his first birthday. one year old.
and i’m still in the midst of.. taking it in. that’s what it feel like to me.
i fiddle with the fact that he’s ours. that it is us. still.
when i stroke his downy head and that’s all the world consists of.
when i hang up one large and one tiny shirt,
next to each other to dry in the window, towards the sun.
when he sits and eats a piece of green apple and his gaze gets caught
somewhere far away, where i also see myself in him.

that’s when i take it in. as if i can only do it in brief breaths.
i think to myself perhaps any other way i’d drown.



the love for him was immediate.
to land in living inside of it, is still indeterminate.
i take direction love. lead myself along a beautiful friend’s;
don’t let everything be a battle. not the small stuff.
and there i recognise the way. i know it by heart.
the curves of that softly worn, velvety banister.
also the small cracks. few but sharp.
38 years of caresses and of sliding down backwards.
in that house i grew up myself once.
it has some messy rooms.
that which for some might be what holds it all together,
what’s needed for it to work, to me is unfamiliar.
i can’t live inside of squares, 
i need round tower rooms where you can see
the sky and the horizon.
where you never forget your wings.

maybe it’s selfish to shape love like that, just like your own.
but then, if i’m not strong, if i’m not as happy as i can be,
how can i be the best version of myself
- and really be there for him..?

there is also no office chair waiting,
on a beautiful appointed day, for me to return to work.
that’s the life of a freelancing mãma.
so i photograph and he crawls around among the petals.
i read e mails out loud in swedish, - whisper him in native tongue to rest.
i send replies quietly, in his sleeping skin against mine.

the hard part is that i have less of that which is just mine.
i have less time and more flighty thoughts that’s crowding.
but i have more desires, more ideas,
more inspiration that’ll soon rupture the seams.
and it is those two that also need to match,
not just us three that’s forming a family.

i take direction love. lead myself along that
softly worn, velvety banister.. upwards, upwards.
at times i close my eyes and smile inside of that which i don’t know.
trust myself, trust it, completely.
at times i have to start over. all the way down from the very first step,
after having washed away salty tears with cold water.

that’s where i am now.
where are you..?


x


1.08.2017

A SUNDAY STORY | POPPY STUDY n°3









’poppy study n°3’ är en del av en serie vallmo fotografier,
en önskan att föreviga ett vilt vallmo fält.
vallmo är ju så inspirerande bara så..!
virginia woolf skrev

she was like a crinkled poppy;
with the desire to drink dry dust.

jag menar.. är inte det galet vackert så säg..?

jag plåtade det här fotografiet av ett vallmo fält i skymningen,
för att jag önskade mig en påminnelse av hemma
och av min familj, nu långt borta.

det var alltid något lite mörkt över den där ritualen.
vi satt oftast vid det stora köksbordet och drack ett glas vin,
till synen av människor som, i förberedelse för midsommar, 
stannade till i vägrenen och i väldig hast plockade samman
stora buketter av de här skönheterna,
för att sedan skyffla in dem i bakluckan på sina bilar,
och försvinna i diverse dammiga rivstarter.
mama sa alltid
de kommer alla vara döda vid hemkomsten.
vallmo är delikata varelser,
inte rustade för maffialiknande transporter..


nu. helt andra söndagssagor.

kärlek,

hannah 






’poppy study n°3’ can now be found in my personal print shop 
along with some new additions, like polaroids from
the garden of yves saint laurent etc | 
the sold out biggest sizes are also available for
all of the fine art prints again.. 


//




’poppy study n°3’ is part of a series of poppy photographs,
a wish to still and immortalise a wild poppy field.
simply because poppies are just so inspirational..!
virginia woolf wrote;

she was like a crinkled poppy;
with the desire to drink dry dust.

i mean.. isn’t that just crazy beautiful..?


i shot this photograph of a poppy field at dusk
because i wanted a reminder of home
and of my family, now far away.

there was always something a bit dark in that ritual.
we were most often sitting by the big kitchen table drinking wine,
at the sight of people that, in preparation for swedish midsummer,
were pulling over at the roadside,
picking big bouquets of those red beauties,
only to shove them into the trunk of their cars
and disappear in diversly dusty flying starts. 
mama would always say
they'll be dead at home-coming.
poppies are delicate creatures,
not fit for mobster style transportation.



and now. other types of sunday stories.

with love,

hannah

x


1.07.2017

THE AIR OF NOTHING









jag har nog längtat mer efter det här än jag förstått.
januari med sin stämning av nystart och ljus av blanka ark över himlen.
den där påtagliga närvaron av tomhet vars spegling ju är möjligheter. 
att nästan få som börja om. där finner jag mig själv nu.

hallen invaderas fullkomligt av det mjölkiga januariljuset.
det doftar gamla böcker, pudrig musk och vit freesia.
när jag väl lagt märke till henne, längtan, 
så intar hon mig som en nyförälskelse. med pirr i magen.
jag vill resa. jag vill städa bort. jag vill flytta. jag vill ha nymålade väggar.
jag vill skriva det som är oskrivet i mig.
jag vill fotografera ur nya vinklar. jag vill läsa.
och kanske mest av allt vill jag lyssna.







jag vill lyssna.
så tänker jag med fingertopparna dröjande vid de gula, glada
små bollarna till blommor. för det som varit tungt,
det som vi, nästan alla, verkar ha upplevt under förra året,
vad är det..?

jag känner förnimmelsen av det nu, där jag står som om jag fastnat i en rörelse.
och det sitter kvar i svarta vinterrocken jag står där i. kylan från förra året,
i tunga svarta ylleveck. tröttheten mellan raderna överallt.
förtvivlan i det tysta. kanske hann det i fatt oss förra året, kom för nära
för att kunna hålla ifrån sig som innan, - världen, den lidande.








först börjar det kännas tomt. mer och mer tomt.
sedan går det sönder. då blir det tyst.
kanske var det tvunget att det skulle gå sönder så, för att vi
skulle stanna upp. och lyssna. 
men sedan då..? när rocken är av kavlar jag upp ärmarna
och tappar upp ett bad i köksvasken, sänker ner en
sprattlande förväntansfull liten pojke.
tänker vilken ska bli Din värld..? Din tid..?

jag torkar honom varsamt och håller om.
han lutar huvudet mot mitt bröst och så sitter vi sedan en lång stund,
på sängkanten medan skymningen faller.
mjölkvitt ljus blir rosa skyar. vaniljfärgade hus glöder.
han somnar så mot min hud och hjärta.
och jag lyssnar. på tystnaden.

måste sedan fingra in l'air de rien på det mobila uppslagsverket.
the air of nothing. make sense.
men på franska också ett uttryck för nonchalantly.
tänker att det är det vi inte längre kan vara.
nonchalanta. likgiltiga. döva.









mer kärlek,

hannah



image n°1 | had to do the same to one of my old glass domes
as most beautifully inventive friend sara n bergman;
roll pages from REVS magazine up into a still peepshow
image n°2 | l'air de rien, the scent created for jane birkin gives
our hallway a stunning scent of sensual amber,
powdery musk & old books - by favorite miller harris
(i might go for the perfume next) |
nightly lip treatment deluxe with coconut oil and
moroccan rose absolute is from herbivore
image n°3 | my very first leica was the loveliest of
christmas gifts from my beloved |
the smoky hourglass is by hay - found here 
image n°4 | fine art print amazon from my
PERSONAL print shop in the home of sara n bergman

//




i think i’ve longed more for this than i’ve realized.
january. with its atmosphere of a fresh start
and the light of clean sheets across the skies.
that tangible presence of emptiness whose reverberation is potential.
to be able to start over. that’s where i find myself now.

the hallway is invaded completely by the milky light of january.
there’s a scent of old books, powdery musk and white freesias.
once i’ve noticed her, the longing,
she occupies me like a new love. that dull tingle deep down.
i want to travel. i want to spring clean. i want to move. i want freshly painted walls.
i want to write what is unwritten in me.
i want to shoot from new angles. i want to read.
and perhaps most of all, i want to listen.

*

i want to listen.
i’m thinking as my fingertips linger by the yellow, happy
small bulbs of flowers. for that which was heavy,
that which we, almost every one of us,
somehow seem to have experienced last year,
what is that..?

i feel the sensation of it now, where i stand as if stuck in motion.
and it remains there in the black winter coat i’m standing in.
the cold from last year, in heavy black woolen folds.
the weariness in between the lines everywhere. the silent sense of despair.
perhaps it caught up with us last year. got too close to be kept away,
- the world, in suffering.

*

first it starts to feel empty. more and more empty.
then it starts breaking. and then all goes silent.
maybe it had to break like that, for us to slow down.
to stop. and listen.
but then what..? when the coat is off i roll up my sleeves
and run a bath in the kitchen sink, lower a floundering excited
little boy into the warm water.
i think what will your world be..? your time..?

i dry him off gently and embrace him.
he leans his head against my chest and we sit for a long while,
like that, on the edge of the bed as dusk falls.
milky white light becomes pink skies. vanilla coloured houses glow.
he falls asleep against my skin and heart. and i listen.
to the silence.

i then key in l’air de rien into the mobile encyclopedia.
the air of nothing. makes sense.
but in french it’s also an expression for nonchalantly.
thinking that’s what we can no longer be.
nonchalant. indifferent. deaf.


more love.

x

hannah





Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...