redigeraren & rädd-haren

såhär ser den del av vårt arbetsrum ut

där jag sitter & jobbar. eller såhär såg den ut

12.10 idag efter att jag sorterat lite. 

andra dagar kan den här lilla platsen se helt 

annorlunda ut; med en massa diverse lappar;

fullklottrade med tankar, mått & förvirrade 

små texter, tre urdruckna kaffekoppar,

~ & två vattenglas {jag är urduktig på att 

dricka kaffe. vatten; not so much.}.

just där har jag suttit den mesta delen av 

den här tisdagen; med klart höstljus 

vällande in bakom skärmen, frusna fötter,

~ & bohemia-ljuset brinnande så länge att jag blev yr. 

jag har jobbat med bilder för love warriors och 

så har jag, lite i taget, tagit in Era fullkomligt 

underbara tankar bland kommentarerna

och blivit mer än lovligt bortskämd.

jag försöker hinna svara Er allihopa. 

tack för fina ord om självporträtt..
svarar jag anna,
~ det är ju dock en hel del efterarbete också!
och så väljer man ju de som blev bra,
så kanske en av trettio..
jag ska inte ’göra ner’ mig själv, 
men jag är inte en av de där som fastnar
egentligen direkt, så är det bara..
dock har jag efter lång tid lärt mig att slappna
av när jag gör självporträtt och det är ju lite 
det som det handlar om, om man inte är 
sådär naturligt ’photogenique’ vill säga;
att slappna av.
när någon annan håller i kameran blir jag 
fortfarande superstressad.
axlarna åker upp till öronen & jag är så
rädd att le att jag kniper ihop munnen
till ett streck. och det blir i stort 
sett a l d r i g bra.

och så fortsätter jag hamra ner, svara anna, att

japp, jag tror på att göra det man är rädd 
för, alla gånger ! förutom att hålla i
spindlar. det gör jag bara inte.

varpå känslan av 

’vadå göra det Du är rädd för?’ 

ligger och skaver mot insidan av huden.

’Du lägger ju ut de bilder Du känner Dig nöjd

med, lugn med. Du är verkligen orädd, Du!’ 

och så höjer jag på ögonbrynen, liksom för,

~ & emot mig själv och det, det är mitt tecken.

mitt tecken till mig själv att här, 

här finns något att fundera lite över.

något som Du inte riktigt vill 

kännas vid i Dig själv. 

jäklar. 

det här tål att tänkas på.

så länge klappar jag rädd-haren lugnande 

över pälsen, fiskar upp de bilder som hamnade i 

papperskorgen, ~ & gör mig återigen hudlös.

hellre det än att det skaver inifrån.

det står jag bara inte ut med.  

tack för Er & Era tankar. 

jag tycker att Ni är fantastiska.

det är kanske mig själv jag ska redigera,

~ & refusera lite mindre.  

kärlek,

h