FROM DUST TO GOLD

det känns som att jag går sönder, - & blir till, 

som om och om igen, om dagarna nuförtiden.

jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv.

å ena sidan dansar en liten rundor där inne så att magen böljar.

jag stryker över huden i det alldeles gyllene morgonljuset,

berörs djupt av vad som nog är en hand, en som drar sina fingrar

längs min insida. känner på mig som jag känner på honom.

hänger upp den minsta lilla ull-väst jag någonsin sett på en mood board,

och sitter och bara stirrar på den från sängkanten. det går inte in ändå.

om ungefär två månader ska jag bli mamma till en pojke.

å andra sidan rapporteras det sedan, till morgonens första te,

om en nattlig raid i paris. om självmordsbälten och master minds.

skuggorna drar närmare när lilla musan skickar meddelanden från just paris,

- & lillasyster om en utrymd terminal på kastrups flygplats.

världen mörknar.

å ena sidan blir jag till i ena stunden,
- lyfter kameran och fångar något.
och precis allt glimmar av möjligheter och impulser.
då känner jag en enorm lust att finnas här igen bland annat.
finnas bland Er och berätta, skriva, visa fotografier.
jag bankar kardemumma-kapslar i morteln och
gör den godaste koppen presskaffe jag någonsin fått ihop.
allt på något vis.. fungerar. jag tänder ljus i den dunkla studion.
jag sätter på musik, - & mig själv tillrätta i får-fällen framför datorn.
och så går jag sönder igen.

det är precis så den känns. den där å andra sidan. 
som att alla riktade tankar, alla idéer med syfte,
alla känslor som jag nyss satt ord på,
- blir till stoft & ingenting på två röda
{eller är de svarta?} sekunder.

jag söker tillflykt i arbetet som alltid då.
lägger timme uppe på timme av redigering & sortering. 
ler över fotografier från öknen och kliar mig i huvudet över moms. 
tänker på 'vackra rum' som det pratats om, - reflektioner som stannat kvar i mig.
att de här världarna vi skapar här inne, kan få vara bara vackra rum.
kanske till och med måste få fortsätta vara just det, behöver vara just det.
ännu mer så, när världen mörknar och det känns som att de vardagliga,
vanliga tankarna blir till stoft & ingenting.

det är nog där jag hamnar när jag väl skriver ner det såhär.
så klart måste det få vara ljust, lätt och vackert.
glimma guld i sprickorna. ett citat dyker upp för mig;


’Darkness cannot drive out darkness;
only light can do that.’ 
(...)
- martin luther king, jr

hur tänker Ni?
Ni som tar del av och läser?
.. och Ni som själva skapar såhär? 

jag älskar när Ni tänker högt med mig.

med kärlek,

h

image n°1 | i fastened linen around an ugly cork board for yet
another mood board - completely inspired by this ace |
image n°2 | extra portrait i made for fira a/w '15 fall in bloom
image n°3 | sneak peek at fira s/s '16 secret desert |
blouse by fira (upcoming s/s'16) | crystal crown is my private one
by flight of fancy - bought on free people
image n°4 | portrait for an all new project to come in 2016
model & muse | lina lindholm
hair & mua | jossi madsen
© hannah lemholt photography




//




it feels like i break apart, - and become all over again
as if over and over, these days.
i don’t really know what to do with myself.
on the one hand, someone is dancing around in there
so much now that my belly billows.
i stroke the bump in the all glowing morning light,
touched deeply by what is probably a tiny hand, one that draws
its fingers along my insides. getting acquainted with me, as me with him.
i pin the smallest woolen vest i’ve ever seen onto a mood board,
and sit and just stare at it from the edge of the bed. it doesn’t sink in anyway.
in about two months i’ll be the mother of a little boy.

on the other hand, it’s then broadcasted, along with the morning’s first tea, 
news on a nightly raid in paris. 'suicide belts' and 'masterminds'.
the shadows draw closer when the little muse sends messages from that paris,
- and baby sister e from an evacuated terminal at copenhagen airport.

the world darkens.




on the one hand, i become in one moment,
as i lift the camera and capture something that moves me.
and right then everything glimmers of potential & pulse.
then i feel a big desire to be here again, among other things.
be here with you and tell the stories, write, - & show photographs.
i pound cardamom capsules in the stone mortar and make
the most delicious cup of press coffee i think i’ve ever pulled off.
everything somehow just.. works. i light candles in the obscure studio.
i put music on, - & myself in the cosy sheepskin seat in front of the computer.

and then i break apart again.

cause that’s exactly what it feels like. that on the other hand.
like as if all of my bearing thoughts, all my ideas with a purpose
and all the feelings that i’ve just managed to arrange into words,
- turn into dust and nothing in the space of two, so called,
red {or are they black?} seconds.




i seek refuge in my work, as always then.
i add hours up on hours of editing and sorting.
i smile over photographs from the desert
and scratch my head over the VAT.
i think of ’beautiful rooms’ as it’s talked about on social media,
- reflections that has stayed on with me.
that these small worlds in the world that we create here,
can get to be just that; beautiful rooms.
perhaps even must continue to be just that, need to be just that.
even more so when the world darkens
and it feels like those mundane, everyday things and thoughts,
- turn to dust and nothing.

yes, that's probably where i end up, once i write it all down like this.
of course that which is light & beautiful must be shown and shared.
gleaming gold in the cracks. a quote comes to me;


’Darkness cannot drive out darkness;
only light can do that.’ 
(...)
- martin luther king, jr

what’s your thoughts..?
you that partake like this & read..? 
.. you that create like this yourselves..?

i so love it when you think out loud with me.

with love,

h