Visar inlägg med etikett som sara. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett som sara. Visa alla inlägg

9.29.2013

AND DESERTED BEACHES







någon har sagt, med lätt dimma i rösten tror jag;
one cannot collect all the beautiful shells on the beach.
men många timmar av mitt liv kan alldeles säkert få
förflyta precis så; i medvetet förgäves försök till just det.
för det meditativa i det, och för att jag, för att vi,
~ aldrig blir färdiga, aldrig klara,
och att just det är precis som det ska.

på bali’s sanur beach lever en evig sommar
och sanden är het så att man måste röra sig i små
dansande steg, också alldeles precis som det ska; med
rytmerna från restaurangerna längs stranden och 
känslan av att alla vägar i livet är möjliga
som hotar att spränga bröstkorgen. någon har
placerat en lyckogranat mellan mina revben.
men den briserar aldrig, bara består, trots att den
hela tiden vidrör mitt hjärta, borde detonera.






österlen och nästa resa; nästa plåtning,
är ett ensligt landskap.
det är något alldeles visst och särdeles
vackert med övergivna stränder.
de sista soldyrkarna och sandslottsbyggarna har lämnat.
deras fotspår blåsts över av sand i nya formationer;
så perfekta bara naturen kan forma dem.
och Du vill knappt gå på sanden, gå ut över stranden,
~ eller är ens säker på att Du faktiskt är där,
när inga skratt eller skrik i skräckblandad förtjusning
bärs över vågorna, bara ljudet av hav i sig.

vi bär plagg på galgar; böljande klänningar
i vinden, följer den långa stig byggd av vindpinat trä
som drar streck, ritar karta över den milslånga stranden
där jag plockat snäckor & letat bärnsten
så många gånger som barn.
där hav och äng ur blotta namnet dofta
som diktaren anders österling beskrivit just
haväng, i sina toner från havet.



tonerna för redigeringen nu är en isande, upplyftande
cover på steve winwood’s higher love med
irländska singer-songwritern james vincent mc morrow;







lilla musan, belinda som trollar med hår, ~ & jag,
kamperar i ett lånat sommarhus, med skogen som
granne och avlutade gamla trägolv, kaminer & levande
ljus som värld, i vilan mellan tagningarna.
vi driver bort om kvällarna, lätt berusade av vin,
~ & fullkomligt fulla av de intryck
som redan väntar på att förevigas.
lilla skrutt och jag ligger och viskar paris i raggsockar,
trassliga lakan & sandhår tills vi somnar långt
in i de stjärnklara nätterna. när jag vaknar till, ligger hon 
på min arm och susar sömn, fast att sängen är oändligt bred.
denna närhet och självklarhet och kärlek som överraskat.
denna alldeles speciella extra lillasyster.   






vi fotograferar och fotograferar. och fotograferar. 
och i mig väser den där granaten,
tänds om och om igen i beröring mot hjärtat,
men spränger inte, bara fyller mig ytterligare,
allt mitt blod som om ersatt med dopamin.
det är anne morrow lindbergh som sagt det där om att
one cannot collect all the beautiful shells on the beach
kommer jag på. men hon fortsätter också
one can only collect a few,
and they are more beautiful if they are few.

detta arbete, detta liv som blivit;
alla dessa vackra ögonblick. jag hanterar dem varsamt,
samlar dem som skatter i mellanrummen mellan snäckorna.
tackar om och om igen, ~ ut i det inte så tomma intet.


med kärlek,

honeypie




±

n°1 & 2 | portraits plus paint | sanur beach bali
n°3 & 4 | österlen, sweden | model fira s/s ’14 : lina lindholm
n°5, 6 & 7 | beach house self-portraits | bracelets w. antique shells
from LW’s winter’13 accessories collection : coming soon
© hannah lemholt photography

music : james vincent mc morrows chilling cover

of steve winwood’s track higher love






someone said, with a light mist in their voice, i think;
one can not collect all the beautiful shells on the beach.
but many hours of my life can surely elapse just so;
in consciously vain attempts at just that.
for the meditative quality of it, and for that i, that we,
~ are never finished, never completed,
and just that is exactly as it should be.

on bali's sanur beach lives an eternal summer
and the sand is hot so you have to move in small
dancing steps, which is also just exactly as it should:
following the rhythms from the restaurants along the beach,
~ & the feeling that all roads in life are possible
that threatens, suddenly, to burst my chest. 
someone has placed a blissfulness-granade between my ribs.
but it never explodes, only consists, although it
consistently keeps touching my heart, ought to detonate.


österlen and the next trip; the next shoot; is a solitary landscape.
there is a certain something, ~ & particularly beautiful about deserted beaches.
the last sun-worshipers and sand castle builders have left.
their footsteps blown over by the sand in new formations;
as perfect as only nature can mold them.
and you barely want to walk the sand, tread the beach,
~ or you are not sure you’re even actually there,
when laughter, or screams of delight mingled with terror are no longer
worn by the waves, just the sound of the ocean itself.

we carry the collection of garments on hangers; flowing dresses
in the wind, follow the long path built by windswept wood;
drawing lines, drawing a map across the mile-long beach, where
i picked shells and hunted amber so many times as a child.
where sea and meadow perfumes the very name
as the poet anders österling described this place of ’haväng’
[in swedish ’seameadow’], in his tunes from the sea.


the little muse, belinda; sorcerer of hair ~ & i,
camp out in a borrowed summer house, with vast woods as sole neighbor.
old, alkalized wooden floors, fireplaces and
candles burning makes up our world, in repose between the takes.
in the evenings we drift away, lightly intoxicated from wine,
~ & utterly besotted by all the impressions already waiting to be immortalized.
my little sweetie and i lie whispering paris in woolen socks,
tangled sheets & beach-hair until we fall asleep, far
into the starry nights. when i awaken, about to turn, she lies
on my arm, singing silent sleep, though the bed is infinitely wide.
i’m still. this closeness, its simplicity that has surprised me.
this very special extra little sister.


we shoot and shoot. and shoot.
and in me the grenade hisses,
sparks again and again touching the heart,
but doesn’t explode, only fill me up further.
all my blood as if replaced with dopamine.
it's anne morrow lindbergh who said the words
one can not collect all the beautiful shells on the beach,
i remember suddenly. but she also continues
one can only collect a few;
and they are more beautiful if they are few.

this work, this life that has become;
all those beautiful moments. i handle them gently,
collect them as treasures in the space between the shells.
i say thank you, again and again, ~ out into the not so thin air.


with love,




honeypie




9.24.2013

THROUGH PAINTED DESERTS








jag har insett att om jag väntar med att skriva,
med att ge livstecken ifrån mig här, till dess att jag först är redo..
då kommer här att förbli tyst. och så kan vi ju inte ha det.

därför blir det här som ett brev från min senaste tid.
jag litar på Er att Ni öppnar upp och läser mellan raderna.
däri ryms bali’s bakgårdar, möten som stannar
och hundratals små ögonblick där emellan som sväller mitt bröst av liv,
packning för en ny fotografering, - en ny resa.
korta sippar av talisker & resor in i böcker på de få stunder som är lediga.
ögon som ständigt fylls av tårar. av tacksamhet.
jag har börjat acceptera det nu.
låter de torka ut på kinderna. strama åt, påminna.




nico mixar musiken till alltihopa
och natt & dag flyter samman i febriga drömmar
om alldeles nya kärlekar.









även detta är på språng,
med en fot, bokstavligt talat, vilande i resväskan.
det är fingrat på av mig, det här brevet.
doppat i en hel massa nya känslor & tankar.
skrynklat samman en gång, till och med kastat.
jag lovar att försöka återkomma till det nya.
när jag bättre kan göra det rättvisa.
på mitt vis; efter tystnad.
kanske kan det här aldrig bli den karbonkopia av mina dagar som jag hade för avsikt.
men jag är här. just nu är jag här och bara här.
packar. med Er i tanken. Ni tysta. vackraste av skuggor.










jag doppar två fingrar i sanden från sinai.
tittar ut över åkrarna som blivit vända.
först till oljigt mörkbrunt medan jag var borta,
~ & nu dammar i dansande virvlar under solen. allt går liksom runt.

alla öknar. jag ska besöka dem. jag ska skriva brev från dem.


och tills nästa brev. all kärlek,


honey







±

image n°1 | sara, backyard bali | shell necklaces : LW winter’13
music : nicolas jaar mix - fall’08
another letter typewrited w. words by donald miller
image n°2 | support-smoking cubanos in prototype dress LW
image n°3 | travelling mix of vintage bali finds, karen walker orbit sunnies,
a hundred year old bikini, shell bracelets from LW’s winter ’13 collection,
golden wings ear cuffs from hm, solid mermaid perfume etc

© hannah lemholt photography 








 i've come to realize that if i wait to write,
to give signs of life, here, ~ until first i’m ready,
then all would remain silent. and we can’t have that.

therefore, this will be like a letter from my past time.

i trust you to open up & read between the lines.
therein contained is the backyards of bali, encounters that stays,
and hundreds of small moments in between
that swells my chest with life,
packing for a new shoot, a new journey.
short sips of talisker & trips deep into books in the few
moments that are unoccupied. eyes constantly filling with tears.
of gratitude. i’ve begun to accept it now.
let them dry out on the cheeks. tighten, a reminder.


nico’s mixing the tunes for the whole thing.
night & day flowing together in fevered dreams
of brand new loves.


even this is on the move,
with one foot, literally, resting inside the suitcase.
i’m all over this letter. i’ve touched it.
dipped it in a whole bunch of new feelings & thoughts.
i’ve wrinkled it together once, and even thrown it away.
i promise to try to return to the new. this new phase. in words.
when i can better do it justice. my way: after silence.
maybe this, my little space here, will never be the carbon copy of
my days i had intended.
but I'm here. right now i'm here and only here.
packing. with you in mind.
you the quiet. the most beautiful of shadows.



i dip two fingers, slowly into the sand from sinai

that i keep on my desk.
looking out over the fields that have been turned over; 
first into an oily dark brown while i was gone, ~ & now
dancing in dusty vortex under the sun.
everything goes around and around.
all those deserts. i'm going to visit them.
i will write letters from them.




until the next letter. much love, 

honey



11.28.2012

PARFYMÖRERNA




tittar in med fotoarbete, brasa, varm choklad 
och en lätt huvudvärk in emellan raderna. 
någon klok, som jag tror var hāfez, har sagt så fint att
“a day of silence can be a pilgrimage in itself.” 
och jag tänker att det ligger mycket i det där.
det känns som att jag reser, långa resor, i mig själv
just nu. och av Era fina kommentarer & mail 
att döma är jag långt ifrån ensam. så klart.

det är resor inom och bortom mig själv.
i barndom och framtid. och ändå dessa envisa
försök att ändå sitta kvar på perrongen på nåt’ vis, 
se tågen rusa förbi, åt båda håll, ~ & vara bara
precis där & då. här & nu. 





det är resor till något slags bibliotek, 
långt där inne, ~ fullt av doftminnen. vi har 
nämligen gått & blivit parfymörer, sara & jag.
eller nästan i alla fall. doftljus-parfymörer.
då får vi pilla på små apotekarflaskor, 
skruva av och på lock, dofta, blanda, oooh:a
och aaah:a för love warriors räkning.

först blandar vi till en lite maffigare sort.
den tar oss på månskenspromenad i 
ett vinterhus med nattblommande hyacinter,
~ & en bit nästan svart choklad; 
som äts i mörkret medan månljuset faller
in över sliten parkett & nakna fötter.






sedan sätter vi ihop en som mer.. blomstrar.
av chempaka; den blomma som påminner oss om bali, 
~ & tar oss tillbaka till dyrkan i templen och 
våra inre bilder av de flickor som är ensamma, och som
för att visa det, bär en vit chempaka bakom örat.
tom ford & comme des garçons är några 
andra som också blivit yra av den där doften 
och förevigat den i form av parfym. 
det bådar gott, tycker vi.  






och till sist sätter vi ihop en sån’ där klassiker. 
den som doftar som när tvätten hänger ute hos pia 
provençe och känns som allt hennes nytvättade linne; 
böljandes i vinden bland platanträden. 
linne kommer för alltid efter det att dofta kärlek; 
in emellan veck och bomullsvolang.





så ja. en dag, eller dagar, av tystnad kan
vara en resa i sig. både bland funderingar om
framtid & dåtid och dofter som tar en till 
platser man trodde bleknat. det här är väl lite
mina vykort, till Er, från de stunderna.
och doftljus ska det bli. tre till en början.  

vilken är Din favoritdoft,
~ & vart reser den med Dig?



kärlek,


h



±

{n° 3 : självporträtt | n°4 : porträtt av sara}
{© hannah lemholt | love warriors}






8.07.2012

ashes and snow







vi dricker morgon-te i sängen medan regnet vräker mot fönstren.
mellan mjuka linnelakan; varma av sömniga kroppar,
berättar Du om Dina resor.
jag berättar om den där hisnande vackra berättelsen,
den där fantastiska fotografen som får mig att gråta, uppfylld, varje gång.
vi har sand från sinai och sand från sahara i våra gamla apotekarflaskor.
jag känner på den ibland, mellan fingrarna försiktigt. 
öknen måste bli nästa dröm. nästa destination.











önskar Er en fin vecka.
och kärlek, 

h



± 

{canon eos 5d mark II | canon ef 50mm/1.4}
{självporträtt / porträtt | alla fotografier är tagna hemma hos sara}
{© hannah lemholt photography}







7.31.2012

klipp & klistra




en grej jag fick syn på i det vackra 
skåpet av gamla fönster hos sara, var
urfina servettringar av papper.
vid en närmare titt 
och efter undrande utrop mot köket, 
där det klirrade av hennes drinkfix
fick jag berättat för mig att hon gjort dem 
för ett reportage om dukning i en tidning
och att de helt enkelt var gjorda av ituklippta 
toalettopappers-rullar, lim & vackert papper.



hur fina som helst trädda på stora 
linne-servetter och som allra bäst 
när man är många på middag, 
~ & de där vackra, men dyra,
servettringarna i horn,
 jag envist börjat samla på 
aldrig riktigt verkar räcka.
här blir det att härmas !

klipp, klister,
~ & så kärlek på det,


h



±

{självporträtt | canon eos 5d mark II | canon ef 50mm/1.4}



  

7.25.2012

viskningar hos sara







hemma i sara & patrik’s fantastiska våning
kan man gå runt med kameran och bara rikta den,
~ & klicka lite på måfå hit och lite på chansning dit.
i varenda rum finns ting med själ som burits hem 
från resor & loppisar, utvalda & älskade varenda en.
det här är inte prylar. det är själar. vita själar.


det här hemmet går inte ens att beskriva.
bilderna jag tar har kanske en suck av en chans
att försöka, för det är som att fånga en viskning,
fånga en själ, gång på gång på gång; där varenda liten
sak har en historia att berätta, med tillhörande
gapskratt eller tårglans eller magfladder
men alltid med tillhörande lycksalighet.






vi ser the horse whisperer en kväll, 
sammantussade i soffan; med ännu mer vin,
ännu mera ostar, fler levande ljus, 
och varierande grad av harklingar och 
halvt -i-smyg-torkande av tårar, 
när patrik konstaterar att den där 
förmågan att kommunicera nästan ordlöst; 
den skulle man ha med kvinnor. 
du är ju sara-viskaren, säger jag och han
skrattar sitt bullriga, härliga skratt och 
jag tänker att just i det finns en stor del av 
själen i det här hemmet, 
den där fantastiska platsen i mötet mellan 
dundrande garv & böljande viskningar.







och det här får man vara en del av.
det här får man flyta rundor i och bara njuta
av varenda stund. att vila ögonen på vackert,
att vila själen med rätt människor, 
att vila tankarna med självklar enkelhet.
semester med mjukt s.




{bild i det tysta på sara i tankar} 






 hoppas Ni har det riktigt, riktigt bra 
i sommaren som plötsligt kom.

kärlek,

h







Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...