A SUNDAY STORY | POPPY STUDY n°3

’poppy study n°3’ är en del av en serie vallmo fotografier,

en önskan att föreviga ett vilt vallmo fält.

vallmo är ju så inspirerande bara så..!
virginia woolf skrev

she was like a crinkled poppy;

with the desire to drink dry dust.

jag menar.. är inte det galet vackert så säg..?

jag plåtade det här fotografiet av ett vallmo fält i skymningen,

för att jag önskade mig en påminnelse av hemma

och av min familj, nu långt borta.

det var alltid något lite mörkt över den där ritualen.

vi satt oftast vid det stora köksbordet och drack ett glas vin,

till synen av människor som, i förberedelse för midsommar, 

stannade till i vägrenen och i väldig hast plockade samman

stora buketter av de här skönheterna,

för att sedan skyffla in dem i bakluckan på sina bilar,

och försvinna i diverse dammiga rivstarter.

mama sa alltid

de kommer alla vara döda vid hemkomsten.

vallmo är delikata varelser,

inte rustade för maffialiknande transporter..

nu. helt andra söndagssagor.

kärlek,

hannah 

’poppy study n°3’ can now be found in my personal print shop 

along with some new additions, like polaroids from

the garden of yves saint laurent etc | 

the sold out biggest sizes are also available for
all of the fine art prints again.. 

//

’poppy study n°3’ is part of a series of poppy photographs,

a wish to still and immortalise a wild poppy field.

simply because poppies are just so inspirational..!
virginia woolf wrote;

she was like a crinkled poppy;

with the desire to drink dry dust.

i mean.. isn’t that just crazy beautiful..?

i shot this photograph of a poppy field at dusk

because i wanted a reminder of home

and of my family, now far away.

there was always something a bit dark in that ritual.

we were most often sitting by the big kitchen table drinking wine,

at the sight of people that, in preparation for swedish midsummer,

were pulling over at the roadside,

picking big bouquets of those red beauties,

only to shove them into the trunk of their cars

and disappear in diversly dusty flying starts. 

mama would always say

they'll be dead at home-coming.

poppies are delicate creatures,

not fit for mobster style transportation.

and now. other types of sunday stories.

with love,

hannah

x

A CHRISTMAS MINIATURE

vi sitter alla tre runt vårt köksbord.

tekopp, kaffekopp, litet glas mandelmjölk.

de många ljusen i den stora gamla kyrkoljusstaken brinner i dunklet,

droppar stearin ner på en hög med julkort.
han virar sytråd, jag håller, liten pysslar med ett
blad eukalyptus; vänder och vrider med stor koncentration.
vi har lånat en av hans galgar i miniatyr,
för det som i år blir den enda lilla viskning av doft
och ensamma påminnelsen om jul här i vår lägenhet.

vi ska resa till sverige och julen där.
till en MoFa som bakar och lagar mat med vana, kärleksfulla händer.
han har sagt det själv, när livet bränt till omkring oss,
- '.. och allt jag kan göra är att laga mat..'
då har jag tänkt
vet Du inte än att just det är det finaste Du kan göra..?

timmarna i köket, i cirklar mellan vask och spis,
i det språk som är hans. saffran och vitt vin.
japanska sylvassa knivar och kökshandduk över axeln.
jag hoppas att Du vet, pappa. vi vet.
spartanen har redan något drömskt i rösten,
när han frågar strax innan vi somnar
vi kommer nog inte fram så sent att det inte blir middag..?
aldrig..! ler jag i mörkret.

vi ska resa till sverige och julen där.
till en MoMo som kommer ha letat runt efter vars ett
trearmat stearinljus i miniatyr, som kommer sitta fastklämt
runt tallrikarnas kant med såna där gammaldags hållare för julgransljus.
som kommer ha köpt surdegsknäcke, fantastiska ostar,
och har köat i timmar för den allra godaste sillen hos favoritfiskaren.
som säger inte köpa julklappar i år,
- Ni är presenterna. bara VAR.. här med oss.

vi ska resa till sverige och julen där.
mitt hjärta är stilla. liten's första jul. och allt passar.
det här är precis vad vi behöver. 
firande i miniatyr. till brädden fyllt av omtanke,
av kärlek,

hannah

x

all three of us sit around our kitchen table.

a tea cup, a coffee cup, a tiny glass of almond milk.

the many candles in the big old church candelabra burns in the dusk,

drips candle wax down on a heap of christmas cards.

he winds sewing thread, i hold, the baby potters with a eucalyptus leaf;

twist and turn with dewy-eyed concentration.

we've borrowed one of his hangers in miniature,

for that which this year becomes the only little whisper of

fragrance and solitary sign of christmas in our flat.

we're traveling to sweden and christmas there.

a grandpa MoFa baking and cooking with skilled, loving hands.

he's said it himself, when life has burned around us;

- '.. and all i can do is to cook ..'

i've thought

don't you know yet that that's the most beautiful thing you can do..?

hours in the kitchen, in circles between the sink and stove,

in the language that is his. saffron and white wine.

sharp-edged japanese steel and a kitchen towel over the shoulder.

i hope you know, papa. we know.

the spartan already speaks in a dreamy voice,

when he asks just before we fall asleep

we won't arrive so late that we won't do dinner..?

never..! i smile in the darkness.

we're traveling to sweden and christmas there.

a grandma MoMo that will have been searching for those our

traditional three-armed candles in miniature, which will then be held

by those antique christmas tree candleholders;

one on the edge of each bottom plate around the table.

a MoMo who will have bought sourdough crisp bread and amazing cheeses

and who's queued for hours to buy the tastiest herring from the favorite fisherman.

my mama who says don't buy christmas gifts this year,

- you are the presents. just BE.. here with us.

we're traveling to sweden and christmas there.
my heart is still. our baby's first christmas. and everything.. fits.
there's nothing we need more.
a christmas in miniature. filled to the brim with care.
with love,

hannah

I WAS WRONG

det var slutet av september och indiansommar.

vi satt på caféer i stickat och drack skummig juice gjord på höstäpplen.

jag strök över det som då var en stor, rund mage och kände mig lugn.

älskade den där känslan av en ny start som hösten har med sig.

tänkte på första skoldagar och buketter av ny-vässade orange blyertspennor.

det var bara att börja skriva nya historier och bladen var också alldeles

blanka där de föll i virvlar mot bilrutan då vi körde hem.

jag skrev ner ett ode to autumn

där jag listade vad som var och vad som skulle komma.

det var slutet av september för över ett år sedan.

och jag hade fel, konstaterar jag nu, när jag vrider backspegeln

för att se bladen falla bakom oss.

jag skulle gå i kimonos och raggsockor och läsa ut 

sally mann’s självbiografi hold still.

jag skulle njuta av att ta det lugnare och vara här & nu.

jag gick väl i kimonos, det gör jag mest för jämnan.

men jag klämde också in mig i preggo-jeans & höga klackar och

kände mig alldeles utomordentligt någon annanstans,

när vi skålade till nattklubbsmusik under stjärnhimmeln på night tales,

 och det viskades som det bara kan i alkoholdimma,

- sådär högt så att alla runt omkring hör, men man själv kan

inte minnas att man haft en enda vettig konversation.

jag gravid och glas-klar på virgin mojitos.

och någon annanstans. långt därifrån.

sally mann’s hold still låg, visserligen läst en bra bit in i,

men sedan orörd och just stilla på sängbordet.

det blev för tungt och jag för ofokuserad.

för lätt någon annanstans.

långt från djupt i den amerikanska södern,

långt från ens just där & då, i vår stora vita säng.

jag skulle hinna så mycket och njuta av att ta det lugnare.

jag skulle bli mamma och hade en disig bild av det, 

ackompanjerad av hjärtljud i vildhäst-bankande nära mitt eget,

illustrerat av ultraljudsbilder lika tydliga som röntgenbilder,

men lika avslöjande som ett urblekt gammalt porträtt av

någon främmande människa, i en låda på loppis. 

det är oktober ett år senare och jag sitter i

kimono & raggsockor, med en bukett trubbiga

blyertspennor på skrivbordet. jag har ett lätt fladder 
i bröstet över allt jag skulle vilja hinna i dag,
eller bara medan m tar cassius på promenad för
att mata fiskmåsarna och köpa hostmedicin.

det ligger en helt annan bok på sängbordet,
också den oläst. och jag har glömt vilken det är.
den trängs med en trave tunna porslinskoppar som doftar
bergamott & honung. trängs med vita pappers-tussar
och genomskinliga nappar.

ungefär det enda jag hade rätt i är att vi
skriver en helt ny historia. vår.
den är brokig och tar upp all plats.
det blir inte mycket tid till andra böcker, bara denna.
någon sida är avriven mitt i en mening.
en annan får mig att skratta medan tårarna rinner.
instuckna  emellan dyker fotografier upp,
vissa är som blekta gamla porträtt, fast av förtrogen familj.
jag ser min älskade farfars drag plötsligt i cassius.
och det golvar mig nästan.

jag känner mig inte som en mamma.
jag känner mig fortfarande bara som mig,
en människa som älskar och tar hand om en annan
liten människa. och vi sitter återigen på caféer i stickat.
vi dricker kaffe och vänder ansiktet mot solen.
jag stryker över en litens duniga hår, skimrande guld
och känner mig alldeles lugn. jag är här & nu,
för jag börjar lära mig att om bara en liten stund,
när som helst, kan vad som helst hända.
en kopp faller i golvet, en servett behöver hittas.
en sida i en bok rivs ur. mitt i en mening.

och bladen är alldeles blanka, där de ligger i
drivor längs trottoaren när vi promenerar hem.

cassius skrattar förtjust när ett landar hos honom i vagnen.
sedan stoppar han det i munnen.
jag kommer att tänka på några rader av e.e. cummings

’since the thing perhaps is
to eat flowers and not to be afraid’


jag hade ett annat rätt.

kärleken,

h

photography | parts from my fine art series gladiatrice

thank you | sara for the vintage 'hand'. i love it. and you.

quote | e.e. cummings, complete poems, 1904-1962

© hannah lemholt photography

//

it was the end of september and indian summer.
we sat in coffee shops wearing knitwear,
drinking foamy juice made from autumn apples.
i stroked what was then a big, round baby bump and i felt calm.
i loved that feeling of new beginnings that autumn brings.
i had thoughts about the first day of school
and bouquets of freshly sharpened orange pencils.
it was all about just start writing new stories..!
and the leafs were also all unwritten, where they fell in blank,
still twirls against the car window as we drove home.
i wrote down an ode to autumn
where i listed what was and what was yet to come.

it was the end of september over a year ago.
and i was wrong, i can confirm that now,
as i turn the rear view mirror to see the leafs fall behind us.

*

i was to float around in kimonos and woolen socks
and finish sally mann’s autobiography hold still.
i was to enjoy taking it slower and being just here & now.
i did do some floating around in kimonos, to be fair,
as i do that most anytime anyway.
but i also squeezed myself into preggers denim & high heels
and felt particularly elsewhere, as we toasted to night club music
under the starry sky at night tales and as there was whispering
in that alcohol-infused way, where the ’whispering’ is so
loud everyone around can hear, but you yourself 
can not remember one single meaningful conversation.
 me, pregnant and crystal clear on virgin mojitos.
elsewhere. away in the distance. 

sally mann’s hold still lay, although read well into,
but then untouched, exactly that; still on the bedside table.
it got too heavy and i too unfocused.
too easily elsewhere and far from the deep american south,
far from even right there & then, in our big white bed.

*

i was to get so much done, simultaneously enjoying taking it easier.
 i was going to be a mother and had a hazy image of it,
accompanied by the sound of a wild horse-pounding heart, close to my own,
- & illustrated by ultrasound images as clear as x-rays,
but as foreign as a faded old portrait of any stranger,
in a box at the flea market.

it's october, a year later and i sit in kimono & woolen socks,
with a bouquet of blunt orange pencils on the desk.
i have a slight flutter in my chest, made out of all the things
i would’ve like to have time for today,
or at least for the while m & cassius are gone to
feed the seagulls and buy cough medicine.

there’s some other book lying on the bedside table now,
also still, unread. and i have forgotten which one it is.
it’s jostling with a stack of thin porcelain cups that hold the
scent of bergamot & honey. gathered with white little
balls of paper and translucent pacifiers.

*

just about the only thing i was right about
is that we are writing a whole new story. ours.
it is multi-coloured and it takes up all the space.
there’s no time for other books yet, - only this one.
some pages are torn in the middle of a sentence.
other ones make me laugh as the tears flow.
sandwiched in between pages, photographs appear.
some are faded old portraits, although of long-familiar faces.
i see my beloved grandfather’s features suddenly
on cassius’s face. and it almost floors me.

i don’t feel like a mom.
i still feel like just myself, but now
a person who loves and takes care of a little human.
and we sit yet again at coffee shops in knitwear.
we drink coffee and face the sun.
i stroke a little one’s downy hair, shimmering gold.
and i feel calm. i'm just here & now,
because i’m beginning to learn that any minute,
anytime, anything can happen.
a cup falls to the floor, a napkin needs to be found,
a page in a book is torn out, mid-sentence.

and the leafs are all blank, where they lie in banks
along the sidewalk as we walk home.
cassius laughs delighted when one lands on him in the pram.
then he sticks it into his mouth.

i come to think of a few lines by e.e. cummings

’since the thing perhaps is
to eat flowers and not to be afraid’


i was right about one more thing.

that love,

h