A YEAR IN THE LIFE OF LOVERS & WARRIORS | VOL.2

alla de lager som läggs på. med åren. med upplevelserna.

av bara livet självt. hur de kan förändra synen hos oss, av oss.

det funderar jag på när jag lägger en in-skannad gammal ’glas platta’ över 

ett av porträtten av finaste lilla musan. hur hon är alldeles samma,

men hur hon ser stark ut i skuggorna, sorgsen i ljuset.

hur det talar till mig, eller så blir det av överhuvudtaget

för att det redan talat om för mig, omedvetet,

det här. det här ska Du berätta.

ibland vet jag inte vilket som kommer först.

kanske ska jag också fortsätta berätta, i ord mer, om året

som snart är över. april var förbi, med sina första danssteg och

de lämnar vi bakom oss så, som månaden där det plötsligt 

fanns dagar av magiskt tänkande.* 

i maj dansade jag faktiskt mer, med allra finaste sara. 

eller mest hon, över mjukslitna parkettgolv, ~ & i virvlar

försiktigt mellan solkatterna, i det där övergivna, gamla huset. 
men när sara dansar, då dansar ju även jag,
även om jag sitter stilla på golvet.

jag återupptäckte min livslånga fullkomliga förälskelse

i att förlora mig bland sidorna i böcker. jag kom på, igen, hur

mycket där kan finnas att lära om sig själv och hur det 

inte är texterna vi återkommer till som förändrats,

det är vi själva. jag var både bortkopplad, ~ & sådär

fullkomligt i kontakt med livet, allt i en enda röra.

den röda tråden var att inspirationen var tillbaka. och inte

bara längre den med såriga kanter, utan den av lust. 

den rena, den som står för sig själv och bara lockar så,

pockar på uppmärksamheten tills bilderna blir av. 

i kalendern vi just skapat för love warriors, där finns en

text som hör till juni. den lyder

june is bustin’ out all over. ** 

och det är få ord som säger mycket, även om min juni.

jag var i mermaid mood och hade på något sätt kapitulerat

inför att leva en stund nere i djupen. överlämnat mig åt att jag

inte visste hur länge det skulle vara, det där som kunde 

vara både blått bråddjup och en himmel omvänd, havsblå.

juni var kontrasternas månad, mellan en midsommarnatts-dröm

med sju sorters blommor under kudden och urban djungel

med arbete i flimrande snabb takt. och så kom dagen när allt,

allt, vändes till tacksamhet. på riktigt. och så oväntad, 

slog den ner i mig som en sommarblixt, i vidöppet fält; 

tacksamheten. livet är vist. det tar oss på den resa vi behöver.

och jag kände mig så levande. jag åkte longboard på 

min barndoms gator & kastade mig i havet med alla kläderna på,

till en elvaårings förtjusta skrik och en pappa & morfars

förvånade ansikte ovanför strandrågen. 

allt för ett barns 

’Du gjorde det, honey!’ 

och ett barn långt inuti.

för en ny lust att förvåna mig själv. 

för tacksamheten i den till synes enkla,

men så svindlande, insikten av att

jag är här nu.

jag är tillbaka. 

i juli kom den så, som ett berömt brev på posten, tröttheten.

jag kan se den på bilderna nu efteråt. det var allt arbete, ~ & så

var det nog, med kloka mammans ord, att jag slappnade av till slut.

att min kropp & alla sinnen varit ute i krig. legat både sårade och

ständigt beredda, i skyttegravarna. med frivilligt nedlagda vapen.

och Ni var många, långt fler än vanligt, som delade med Er

om hur Ni mådde, när jag undrade. när jag bad också Er att

hålla uppsikt på den där väggen, inte rasa rakt in i den.

jag slogs med deadlines. påstod att jag åt dem till frukost.

egentligen var jag verkligen helt slut. men det är ju det där..

den eviga balansen när man arbetar för sig själv. att 

fånga kreativiteten när den kommer, för att den är en gåva.

och jag skapade en hel massa då, på det sätt jag kanske tycker

allra mest om, ~ lite som ett barn som ser det den har 

omkring sig som en annan värld, där allt är möjligt,

~ & ingenting är vad det verkar. 

augusti vilade sig från sol, regnade i ursinniga skurar

och lämnade sedan efter sig ett sällsamt, dovt & vackert ljus.

jag försökte också vila. men även hitta sätt att arbeta så att det fungerar.

jag kände för arbetad svart spets & gamla favorit-filmer,

gräddvit ull, ~ & för att finna någon ny musik-förälskelse.

jag sörjde sommaren lite, fast den kanske inte ens var riktigt över.

hösten var, än så länge, en melankolisk slöja; draperad över mina dagar

och jag kunde inte urskilja vad som skulle komma. jag skrev något som fortfarande

känns väldigt sant, att allt är så nytt för mig i år. däri också det vackra.

melankoli i form av en orm med fjäll av rosenblad.

man vet liksom inte riktigt vad man ska tro.

 musiken då? den som hörde till de där månaderna?
junip’s line of fire. på hög volym.

med kärlek, 

h



± 

image n°1 | a shot between takes for the LW photo art calendar ’14 |
model / muse : lina lindholm  
image n°2, 3, 4 & 5 for & from the calendar |
bodypaint : sara n bergman 
image n°6 | the last of the garden roses, shot back in july
image n°7 | july to december prints tested on my studio wall 
© hannah lemholt photography

* days of magical thinking in reference to joan didion
** quote by oscar hammerstein II, 1945


//

all the layers that are added on us. by the years. by the experiences.
by just life itself. how they can change the perception we have, are seen with.
i'm thinking about that, as i add a scanned old glass plate over one
of the portraits of my most lovely little muse. how she’s actually exactly
the same, ~ but looks strong in the shadows, sad in the light.
how it speaks to me, or how it it even got made that way; 
because it already has spoken to me, unconsciously. sayin’
this. this you should tell about.
sometimes i don’t know which comes first.


maybe i'll also continue to tell, in words more, about the year which will
soon be over. my 2013. april was passed, with its first dance steps and
we leave it at that & behind us, as the month in which there were
suddenly days of magical thinking. *

in may, i actually danced more, with loveliest sara.
or mostly, she did, over softly worn parquet floors
~ and in gentle swirls between the dazzling sun reflections on
the floor, of that old, abandoned house. but when sara’s dancing,
then so am i, even if i’m actually sitting quietly on the floor.

i rediscovered my lifelong passionate love for losing myself,
completely, in between the pages of books. i found out, yet again,
how much that can lie hidden there; to be learnt about oneself,
and how it’s not the texts we return to that has changed,
it is ourselves that has. i was both unplugged, ~ & so, so
completely in contact with life, all in one mishmash.
the common story line, for me, was that the inspiration was back.
and no longer only the kind with dolorous edges, but also the one of lust.
the pure one, the one that stands on its own, and just tempts so.
insists and persist, until the photographs comes about.


in the calendar we just created for love warriors,
there is a text associated with june. it reads

june is bustin' out all over. **

and those are few words that says a lot, also about my june.
i was in mermaid mood and had somehow surrendered 
to living for a while down in the depths. surrendered to not
knowing how long it would last, that state where all could be
both a blue precipice and a heaven in reverse, ocean blue.
june was the month of contrasts, between a midsummer night's dream
with seven kinds of flowers under the pillow and an urban jungle
with work in flickering fast pace. and then came the day when everything,
everything was turned into gratitude. for real. and so unexpected,
it struck down in me like a summer lightning in wide open fields;
gratitude. life is wise. it takes us on the journey we need.
and i felt so alive. i went longboarding in my childhood streets
and threw myself into the ocean with all my clothes on,
to an eleven-year-old’s delighted scream and a father & grandfather’s
surprised face above the beach rye.
all for a child’s

'you did it, honey !'

and for a child far inside.
for a new desire to surprise myself.
for gratitude to the seemingly simple,
but vertiginous realization that

i'm here now.
i'm back .

sure as shooting, in july it came around, the fatigue.
i can see it so clearly in the pictures afterwards. it was all the work, 
~ & probably also, in the wise words of my mother; i finally let go and relaxed.
my body and all my senses had been as if out to war. been both hurt and
constantly prepared, in the trenches. having voluntarily abandoned my weapons.

and you were many, many more than usual, who shared
about how you felt, when i asked. when i appealed for you to,
as well as for myself, - keep an eye on that famous wall,
not to plummet straight into it.
i fought with deadlines. said that i had them for breakfast.
truthfully i really was exhausted. but there it is..
the eternal balancing act when working for oneself.
to capture the creativity when it comes, because it is a gift.
and i created a whole lot at that time, the way i like the very best,
i think, ~ a bit like a child; seeing what is right around you
 like another world. one where everything is possible,
~ & nothing is what it seems.


august rested from the sun, rained in furious bursts
and then left behind a wondrous, dim & stunning light.
i tried to rest as well. but also tried finding ways to work in functioning ways.
i felt in the mood for intricate black lace & old favorite movies,
for cream-colored wool, ~ & to find some new musical crush.
i mourned summer a bit, although it might not even had really been over.
early fall was, so far, a melancholy veil; draped over my days
and i couldn’t distinguish what was coming. i wrote something that still
feels very true; everything is so new for me this year. therein is also the beauty.
melancholy in the form of a snake, with scales of rose petals.
you really don’t know what to believe.


x,


h


{and the music? the music above.
the one belonging to those months.
with the volume set to loud.
junip’s line of fire}

GOLDEN GIRL

 

december har kommit, men ingen snö. mest guld.

det ligger fortfarande strött här & var efter den senaste fotograferingen

och på kvällarna glittrar det i skenet av stearinljus från skarvar i skiffergolvet

och mellan knutarna i mattan. det glimmar flagor mellan vecken i sänglinnet,

~ & den höga svarta hatten har fått guldkant. en hel massa saker tycks plötsligt

ha fått guldkant här hemma. även söndagen som kom med vita ranunkler

och en 1a lucka att öppna i adventskalendern & tyllet runt den generösa barmen

hos christer strömholm’s the pale lady. ordet för dagen, ~ det som gömmer sig

bakom siffran 1, är sök och jag funderar över vad det är jag ska söka efter.

jag ska nog söka efter just det. efter vad det är jag söker alltså.

jag hittade tillbaka till mig själv. vad vill jag nu?

vart går jag härifrån? vad vill jag? vad är det jag söker?

för är det något jag lärt mig under det här året så är det att

vara noga med vad det är jag faktiskt önskar mig. det har nämligen

en förmåga att materialisera sig och bli. det som på riktigt önskas.

det tål att sägas igen. {och igen.} kanske är det också ett annalkande, 

alldeles nytt år, som ger den funderingen lite extra tyngd.

vart jag än befinner mig på nyårsafton, ~ & även om det är i sällskap där

det diskuteras högt, eller förblir tyst i mig, så tar jag med mig en tradition

min storasyster införde en nyårsfest för flera år sedan. vi skrev ner 

vad vi vi ville släppa taget om och lämna i det gamla året på en lapp,

~ & vad vi ville ta med oss och göra mer av i det nya på en annan. något år

sköt vi upp de där lapparna med nyårsraketerna och våldsamt fattade de eld

och tog fart mot himlen, exploderade och gjorde väsen av sig.

kanske får de åka bedövande vacker khom loy - färd i år.

 

vet Ni vad Ni vill släppa taget om, ~ & lämna kvar i 2013?

och vad Ni vill ta med Er, göra mer av, göra på nytt, ~ eller göra för

allra första gången 2014? december har kommit. vi har en månad

på oss att fundera. en månad på oss att söka. 

med kärlek,

h 

±

image n°1 | bathroom : golden toothbrush & black cotton swabs from illums |

solid perfume in turbo shell by roots rose radish

image n°2 | kitchen : ’advent calendar’ the pale lady bought at fotografiska

image n°3 & 6 | muse & model lina lindholm is a golden girl for sure |

 so is magic mua : jossi madsen | ’lace longhorns’ from love warriors |

image n°4 & 5 | bedroom : skull candle by LW | wolf clan shaggy cardi by

spell / also available att kyss johanna | accessories are vintage & / or bought on bali | 

the lovely bottle with an even lovelier room spray is by mad et len

available in e.g. the lotta agaton webshop | etc

image n°7 | the words i used refers to album name by atmosphere

  

december has arrived, but no snow. mostly just gold.

it is still powdered all over, here in the studio after the last shoot,

and in the evenings it glitters in the candle light, from seams in the slate floor

and between knots in the carpet. shimmering flakes appear in the bed linen creases,

~ & the black top hat has got a gold lining. a whole bunch of things suddenly seem

to have a gold lining here at home. this sunday too, which came with a bouquet of white 

crowfoots and the 1st window opening in the advent calendar & tull around the generous

bosom of photographer christer strömholm's the pale lady. the word of the day, ~ that which

hides behind the number 1, is seek and i contemplate what it is i should search for.

i'll probably search for just that. for what it is i'm looking for, that is.

i did rediscovered myself. what do i want now?

where do i go from here? what do i want? what am i searching for?

cause if there’s anything i’ve learned this past year, it is to be

meticulous about what it is i actually wish for. it does have

a tendency to materialize and.. become. that which is really wished for.

it is worth saying again. {and again.} maybe the fact that a brand

new year is approaching, give those kind of thoughts a little extra weight.

wherever i am on new year's eve , ~ & whether it is in the kind of company

where it’s discussed out loud, or if it remains silent in me, i bring with me a tradition that

my big sister introduced on a new year's party several years ago. we each wrote down

what we we wanted to let go of and leave in the old year on one note,

~ & what we wanted to take with us and do more with in the new year, on another. 

one year we launched those notes along with the fireworks and they ignited violently,

took off against the night sky, exploded and literally went out with a sparkly bang. 

perhaps this year they get to go for a stunningly beautiful, one way khom loy - trip.

do you know what you want to let go of, ~ & leave behind in 2013?

and what you want to take with you, do more of, do again, ~ or do for the

very first time in 2014? december has arrived. we have a month

to consider it. a month to search.

with love,

h

STRANGENESS & GOLD LININGS

jag försöker gnugga tröttheten ur ögonen.
tycks gnugga in den istället.
tittar ut över det frostglittriga fältet och längtar efter en brasa.
jag tror att det brinner en inne i det andra, större huset,
men jag har några timmars arbete kvar innan jag kan
sjunka ner framför elden, - mjukna av värmen & ett glas vin. 

jag är så frustrerad just nu.
frustrerad över att jag alls inte hinner det jag vill, som detta. 
jag kan göra hundra omskrivningar, eller inte skriva nåt’ alls.
trycka radera än en gång
eller bara lämna efter mig bilder och musiken  jag arbetar till,
- men den där frustrationen fullkomligt kliar under huden
och jag måste bara få ur mig några av orden.
det vill sig inte alls,
fotografierna är det enda som sätter någon slags guldkant.
en krackelerad. 

de här är från helgen som gick.
två älsklingstjejer kom och spenderade söndagen
med mig i studion. var min guldkant.
de kom klädda som en enda evig långhelgs-morgon
och stod plötsligt bara där på grusplanen
som att vi gör det här varje dag.

egentligen finns det inte ord för det där heller.
men jag kan säga att vi drack kaffe i mängder, åt nybakat levain bröd
med en himmelsk, nötig ost & fikonmarmelad från saluhallen
och pratade sådär som man kan med vissa människor i sitt liv.
när ögonkast, ett visst léende, - & långt mycket färre ord än vanligt,
är allt som behövs för att ha haft ett samtal
som stannar kvar i kroppen i flera dagar.

och så fotograferade vi. det var ju det. 



jossi vecklade upp sin magiska make up trunk
och lilla musan klev ur sin kimono.
och sedan lekte vi.

för det är ju lite så det känns.
en lek som raderar tiden och gränserna,
en lek med massor av skratt och outtalad,
men alldeles vackert närvarande, - sorgkant.
för den går att använda.
går att måla med precis som jossi’s penslar.
den är en del av att skratten kan nå ända ner i magen,
- & ända upp i ögonen.
och den är en del av att det alls kan bli
en alldeles äkta guldkant.

någon av Er skrev att översatt lät jag väldigt melankolisk.
jag tror inte det spelar någon roll att jag översätter mig själv nu,
det låter nog så ändå. och på vilket språk som helst.

och det är ju en del av sanningen, men långt ifrån hela.
kanske är det lättare att ta sig tiden att stanna i det mer melankoliska,
det har en långsammare takt.
glädjen, skapandet, galenskaperna, - allt det fantastiskt roliga;
det kräver min fullkomliga närvaro där & då
och allt det där snurrar på så snabbt.
men jag är också så, - & trivs bäst med människor
omkring mig som är så; som vågar visa båda.
både sorg, - & guldkant, helt naturligt. 


och nyss kom en annan sådan och knackade på.
en pappa som haft frustrerad sorgkant i dag,
men som nu hade tänt den där brasan inne i det andra, större huset
och kom för att lägga en stor, talande hand på min axel,
placera en kyss i mitt hår och tala om att
nu hade det vänt, nu hade det sjunkit undan, 
- & nu, nu skulle han åka och handla te, ett bröd som 
är gott att rosta, någon fantastisk ost & en god marmelad.

- det hjälper ibland, sa han.
kom in om en stund så ska Du få se!

och där var den. guldkanten. 
vår för i kväll. 



med kärlek,


h




±


model : lina lindholm | mua & hair : jossi madsen
© hannah lemholt photography

i try to rub the tiredness out of my eyes.
seem to be rubbing it in instead.
looking out over frost glittering fields and long for a bonfire.
i think there’s one burning inside the other, bigger house,
but i still have a few hours of work left
before i can sink down in front of the fire
and soften in the heat & a glass of wine.

i'm so frustrated right now.
frustrated that i really can’t find the time
for the things i want, like this.
i could do a hundred rewrites, or not write at all.
press delete once more
or just leave behind photographs and perhaps the music
that i work listening to, - but that frustration is
completely itching under my skin
and i just have to get some of the words out of me.
it still doesn’t seem to work at all,
the photographs are the only thing
that renders some kind of gold lining.
a crackled one.



these photos are from this past weekend.
two beloved girls came and spent the sunday with me in the studio,
- and were my gold lining.
they came dressed as one eternal long weekend-morning
and suddenly just stood there on the gravel yard,
like this is all we ever do.

actually there is no word for that thing either.
but i can say that we drank coffee in huge amounts,
had freshly baked levain bread with a heavenly, nutty cheese
& fig jam from the local bazaar
and talked like one can with some people in your life.
when a glance, a certain smile, - & much fewer words than usual,
is all that's needed to have a conversation
that then stays in your body for days.
and then we photographed.
that’s the thing.


jossi unfolded her magic make up trunk
and my little muse stepped out of her kimono.
and then we played.
cause that’s a little bit what it feels like.
a game that erases time and boundaries,
a game with lots of laughs & unspoken, but very beautifully present,
- sorrow lining.
because that is something you can use.
you can paint with it just as with jossi 's make up brushes.
it is part of the fact that the laughter can even
reach right down into your stomach, - & all the way up in your eyes.
and it is part of the fact that there can even
be a genuine gold lining at all.


one of you wrote me
that translated i sound very melancholic.
i don’t think it matters that i translate myself now,
it probably sounds the same anyway. and in any language.
and that's part of the truth, but far from the whole image.
maybe it's easier to take the time, to linger, - in the more melancholic.
it has a slower pace.
the joy, the creativity, the amazing madness,
- all of that fantastic fun; it requires my absolute attendance
right there & then
and all of that spins so fast.
but i am also like that, - & thrive with people around me
that are the same way; who dare to show both.
both sorrow, - & gold linings. naturally.



.. and just now another such person came knocking on my door.
a papa who had a frustrated edge of distress today,
but who had now indeed lit that fireplace in the other, bigger house
and came putting a large, warm & telling hand on my shoulder,
placing a kiss in my hair and said that

now it had turned, now it had subsided,
~ & now, now he was going shopping for tea, some bread
lovely for toasting, some fantastic cheese & a great marmalade.

- sometimes that helps, he said.
come over in a little while and you’ll see!

and there it was. a gold lining.
ours for the night.



with love,


h