fredagstoner

lina spelar låtsaspiano. eller låtsasspelar piano.
och det låter förvånansvärt löjligt bra. 
trampar med solbrända fötter på pedalerna, 
trycker ner tangenter, ~ & fram toner 
som blandar sig med moves like jagger från 
i-phone’n i högtalarna, allt snabbare takt.


det är inte annat än att man längtar 
lite lite tillbaka till tiden i london. 
momo:s, china white, annabel’s.
med just sådana där solbrända fötter,
ur höga sandaletter som åkt av någonstans. 
hela china white dansar plötsligt på borden,
bland orientaliska lyktor & urdruckna mai tai’s. 

jag är så tacksam att jag har de där galna åren, 
som någon sa till mig en gång;
som champagne längs ryggraden. 
tacksam att ha skratt och dans och frihet mellan kotorna.
backbone på engelska betyder både ryggrad och mod & själsstyrka. 
just så. det gör mig stark; att jag levt så att det känns; 
bubblar pärlande, ostillbar lycka i själva stommen av mig.

kanske att man då också blir mer tillfreds med 
att mousserande i dag, dricks så mycket oftare i 
stora badkaret, i vattenglas, 
med levande ljus & en dåsig kropp.

en riktigt härlig fredag önskar jag Er,
med eller utan bubbel..

± 

{modell : lina lindholm}

{make up & hår : josefin madsen ljungqvist}

{© hannah lemholt photography | spira s/s 12}

nyanser ur ett liv

jag har redan erkänt. 

jag är en färgnörd. och det är värre än så. 

vi pratar nyanser. toner. 

vi pratar själva namnen på färgerna.

när jag var liten flyttade vi en hel del,

både mellan hus & lägenheter, ~ & inom hemmet.

runt runt i rummen. 

mamma & pappa påstår att de 

aldrig fattade vad som hände, 

vi skulle ju bara byta rum & plötsligt 

hade jag gjort om allt. 

jag minns siennarummet.

bränd orange som vi sett & älskat i just sienna. 

glödande i kvällssolen mot en vit säng, 

uppslagen dagbok, i mitt rum i huset närmast havet. 

och jag minns det asketiska undantaget.

samma hus, fyrahundrafemtio steg till havet, 

papa byggde ett alldeles eget rum i garaget.

egen dörr. egen nyckel. 

brutet vitt med bara väderbitna strandfynd på väggarna,

en gammal järnsäng från ett dansk slott,

~ & stråväska med älskade, sönderfingrade bilder.

det var under den tiden jag gick ner till havet 

varenda sommarmorgon, 

i bara morgonrock, innan alla andra vaknat, 

innan världen vaknat, tycktes det,

~ & bara flöt i havet.

jag önskar att jag minns mer från det vackraste hus vi 

någonsin bott i. det närmast skogen. det där Ni vet med

de svart, ~ & vitrutiga stenplattorna i köket ut mot trädgården.

det är mest suddiga ögonblicksbilder i dag. av tornrummet, 

av när vi hällde ut såpvatten ner för alla trapporna & åkte 

sängmadrass nerför. 
när påskharen a.k.a mammas & pappas vän mio
kom hoppande från pålsjö skog så 
att en man ramlade av sin cykel. 

såna’ saker.   

{färgbilder för spira s/s 12 | svart & vita gamla privata}

en härlig dag. önskar jag Er.

☼

± 

{modell : lina lindholm}

{make up & hår : josefin madsen ljungqvist}

{© hannah lemholt photography | spira s/s 12}

morgongåva, minnesgåva

en av de platser, eller stunder egentligen, jag skulle vilja

åka tillbaka till med min kamera i dag, om det bara gick; 

är en av alla morgnar när jag var liten och vi bodde i det där 

enorma vita sekelskifteshuset med tre tornrum, precis vid skogen. 

jag skulle ge mycket för att få gå in i det där köket, 

med de svart, ~ & vitrutiga stenplattorna, 

släpandes för långt nattlinne igen.

morgonpigg och pladdrig 7årig trollunge 

som försöker ha alla möjliga & omöjliga diskussioner 

med en först inte lika pigg pappa,

doft av syren i sommarbris från trädgården, 

frökapslar på stenrutorna; inblåsta genom köksdörren 

och pappas svarta kaffe, långa ben i långkalsonger.

en lillasyster som tillslut gör oss tystare sällskap,

 i om möjligt ännu trassligare nattlinne,

yrvädershår, brödsmulor, klibbig honung & te. 

så har jag fått det berättat. tripp, trapp, trull.

uppvaknandet, uppmjuknandet. hur tre helt olika

morgontakter blir en sång, blir ett liv. 

när jag börjar tänka så, minnas & låtsas att det skulle gå, 

finns det så enormt många drömfotograferingar;

stunder jag skulle vilja få återkomma till i mitt liv, 

fånga dem, betrakta dem genom kameran, 

få fingra på dem förevigade på film & papper.

säkert finns en del av allt det där, ens liv, med när 

man fotograferar även såhär, på uppdrag, som nu med spira. 

jag får många mail med frågor om ’min stil’ i fotograferandet
{tack! det är en fin komplimang..},

~ & det här är kanske inne och petar på kärnan av alltihopa;

varför det är så svårt att förklara ’en stil’. för att ett helt 

{nåja, ett halvt, minst hoppas jag ~} liv finns invävt i ens 

bilder, i ens språk. 

susan sontag har sagt något så fint om det, 

i boken ’on photography’ :

’like the collector,
the photographer is animated
by a passion that,
even when it appears to be for the present,
is linked to a sense of the past.’ 

fortsätter dela spira s/s 12 bilder med Er .. 

{blusen lina har under den här morgonen heter lotta cotton.

urfint enkel med lite skönt naturliga skrynklor & vackra pärlemoknappar.} 

gråtunga skyar utanför, 

en kropp som kräver paus i arbetet,

~ & de här bilderna, 

inspirerar mig till en {säkert för någon~} skamligt slö söndag 
med bläddrande i alldeles ljuvligt orörda bok, ~ & tidningshögar,

levande ljus i sovrummet, 

silkesnattlinneskräpande hela dagen lång,

överdoserande av café au lait & maffiafilmer ..

.. och så någon typ av bullar 

som jag inte riktigt kan sätta fingret på än,

men som jag nästan redan kan känna doften av

{kanske något kladdigt, varmt ur ugnen. med hasselnötter}. 

önskar Er en riktigt vacker söndag! 

tack för att Ni är här en stund hos mig. 

kärlek.

± 

{modell : lina lindholm}

{makeup & hår : josefin madsen ljungqvist}

{allmänt underbar / asst : sara n bergman}

{canon eos 5d mark II | canon ef 24/1,4l II usm & canon ef 50/1,4}

{© hannah lemholt photography | spira s/s 12}

nostalgi

vet inte vad det varit med den här helgen ..

eller kanske vad det varit med mig den här helgen.

här sitter jag i alla fall. stirrar in i noël’s öga & finner inte orden 

för det som far rundor i mig, 

jag ser bara likheterna. familjedragen.

& så blir jag nostalgisk. så in i hellskotta nostalgisk.

han ligger utslagen på ett kalas, precis som jag & mina systrar gjorde.

’killa mej’

då var det mamma eller vänner som killade oss på ryggen; 

i soffor, på gräsmattor, dröjandes kvar vid bordet dukat till fest,

~ med hakan i händerna vaggades vi av killet & sorlet från de vuxnas

skratt & vilda diskussioner.

nu är mamma mormor,

~ & hon, eller någon annan, killar noël.

det är så speciellt det där med vad det är som blir kvar; ärvs ner.

generation efter generation.

det är så speciellt det där med att höra hemma. 

familj. vilket vackert ord. 

av oss tre systrar 

( varav jag är i mitten ) blev lillasyster först,

~ & fick noël på julafton för snart tio år sedan.

först nio år senare kom nästa. bella ..

kanske blev den koncentrerad den här helgen;

silad genom två kalas med älskade ansikten, bekanta berättelser & enkla skratt,

~ den där bitterljuva insikten om alltings förgänglighet.

när den kommer nära & känns, Ni vet?

gud, vad jag kan längta tillbaka då. 

jag kommer aldrig bli barn igen. 

det är ju liksom givet, men inte alltid något som känns.. i hela kroppen.

för ja, ~ det är nog det. att när jag ser noël så .. 

då vill jag tillbaka till somrarna i stugan i de djupa tiveds-skogarna.

tillbaka till när pappa hade trassligt, lockigt hippiehår. 

tillbaka till att lära mig simma i sjön; med mammas vackra, solbrända fötter som riktmärke, 

glittrandes vattendroppar borta vid bryggan.

tillbaka till tre vuxna & fyra barn nedklämt i ett tassbadkar ute bland ängsblommorna;

tillbaka till skratten när alla klev ur & det inte fanns en millimeter vatten kvar. 

tillbaka till sommarkvällarna med robin hood fester,

~ & keramiker, dansare, fotografer & skådespelare runt bordet fullt av 

vinglas, blommor & brokigt porslin.  

tillbaka till mitt eget ’killa mej’.

jag ska stänga ner här nu, gå och vara i nuet lite. 

äta vattenmelon och choklad, ~ & snusa min man i nacken särskilt mycket. 

nog nostalgi för i dag. 

men jag är ganska säker på att jag kommer att undra 

går den här känslan någonsin över helt?  

kommer jag alls, vid någon tidpunkt i mitt liv, helt & hållet acceptera 

att jag aldrig blir barn igen?

{papa & bella | bella gillar yoghurt}

♥