THE WOMEN

november lämnade mig med en mening som blev kvar.

’all the women in me.

are tired.‘

när min reflektion ser tillbaka på mig i den antika guldspegeln i sovrummet,

där jag sitter på sängkanten just medan solen går upp,

är jag stilla tacksam att dess glas är sådär ogenomskinligt,

har svarta blinda fläckar av ålder. är ett mjukt god morgon

för en nu i skrynkligt svart siden och håret i oreda.

jag nyper rosor på kinderna, en fåfäng trädgårdsmästare.

kyssar som i slummer. hon är trött som stryker hans skäggstubb.

mitt kaffe. hans te. litens mjölk. i invand barfota dans.

eskimåpussar och plötsliga, klara, - mamma.

hon är trött som lyfter upp honom från golvet då.

men hon lyfter.

till höften och vidare upp i luften. upp, upp, upp.

håller honom högt i morgonljuset. allt för ett förtjust fnitter.

en hög brev och telefonen som brevpress.

svar som dröjt för länge och som fortfarande blir för korta.

systern. vännen. hon är trött som knappar in svar,

där hon sitter vid köksbordet under en sällsam stilla

och redan utmätt stund.

systern, vännen, trött på att vara trött.

kameran är tung i handen.

jag svarar på frågor runt vad jag gör,

går i cirklar över golvet och ber en stilla bön att

det sista ska falla på plats i dagarna som vecklar ut sig.

hon är trött som sorterar ord till fotografier.

men hon minns.

varenda titel och dikt. tonen i fotografiet.

min enda skärpa. bildminnet.

nästa vecka ska min personliga print-butik äntligen vara klar.
vi måste ju hinna skicka julklappar.
och jag är tillbaka i just det personliga.
det känns så rätt och så bra, ända in, förbi tröttheten
och för alla de delar som lever i mig.
som jag svarade när jag gick där i cirklar över golvet,
med telefonen inkilad mellan axel och öra;

my art..?

it’s not business. it’s personal.

in i december och långt vidare än så, tänker jag att det är okej att vara trött.
för mig var 2016 ett år som krävde,
som ställde det mesta på sin spets. 2016 ställde frågor.
jag tror att 2017 blir ett år som svarar. 
och så läser jag nya ord som fastnar, som får ta över;

i am obsessed with becoming
a woman
comfortable in her skin.

jag läser dem för henne på sängkanten,
för henne som barfota dansar i köket, för systern
och för vännen. fotografen också.

och för Er.

med kärlek,

hannah

image n°1, 4 & 5 | all for fira a/w'16 look book studio september |
model / muse : lina lindholm | hair & mua : jossi madsen |
location : ballroom blitzz 
image n°2 | a shot from the home of my amazing friend sara n bergman
featuring my fine art print 'shadow' from the upcoming print shop,
taken by babysister e.. thank you..!
image n°3 | fine art print 'private' shot in our home
quotes | "all the women in me. are tired." written by favorite nayyirah waheed
and new love - "i am obsessed with becoming a woman
comfortable in her skin" is written by sandra cisneros
inspiration | thought on the difference in years from
"there are years that ask questions and years that answer"
by zora neale hurston
© hannah lemholt photography


//





november left me with a sentence that remained.

'all the women in me.
are tired.'

when my reflection looks back at me in the vintage gold mirror in our bedroom,
where i sit, it seems, on the edge of the bed just as the sun rises,
i am stilly thankful that its glass is opaque like that,
has black blind spots of age. is a soft good morning
for one now in crumpled black silk and hair in disarray.
i pinch roses in my cheeks, a vain gardener.
the kisses are slumberous.
she's tired, the one stroking his stubbled chin. 

*

my coffee. his tea. buba’s milk. in an accustomed barefoot dance.
eskimo kisses and a sudden, all clear, - mamma.
she’s tired, she who lifts him up off the floor right then.
but she lifts.
to the hip and on, up into the air. up, up, up.
hold him high in the morning light. everything for a delighted giggle. 

a pile of letters and the phone as the paperweight.
replies that’s taken a long time and are still too short.
the sister. the friend. she’s tired, she who keys in replies,
where she’s sitting at the kitchen table for one
of those rare, and already meted, - moments of quiet. 

the sister, the friend, tired of being tired.

*

the camera is heavy in the hand.
i answer questions about what i do, how i do it,
walking in circles across the floor and pray a silent prayer
for the last pieces to fall into place in the days unfolding.
she's tired, she who’s sorting words for photographs.
but she remembers.
every title and every poem. the tone of the photograph.
my only sharpness. my 'image memory'.

next week, my personal print shop will finally launch.
i mean, we have to do it in time to send christmas gifts.
and with it  i’m back to just that, - personal.
it feels so right and so good, all the way in, past the tired
and for all the parts that live in me.
as i answered, walking there in circles across the floor,
with the phone wedged between shoulder and ear;

my art ..?
it’s not business. it’s personal.

*

into december and far further than that,
i’m thinking that it's okey to be tired.
for me 2016 was a year that demanded,
one that brought most to a head. 2016 raised questions.
i think 2017 will be a year that answers.
and so i read a new sentence that remains,
one that gets to take over;

i am obsessed with becoming
a woman
comfortable in her skin.

i read them to her sitting on the edge of the bed,
to her barefoot dancing in the kitchen,
to the sister, and the friend. the lover.
to the photographer too.


and to you.


with love,

hannah


x

LESSONS IN PRESENCE

jag tar ett steg tillbaka, står kvar vid dörren,
bara iakttar när de andra stiger in i sina grott-sviter.
jag vet på ett ungefär vad reaktionen kommer bli.
de är ju familj och jag har varit här innan.
 pappa tar sig för hjärtat och där förblir hans hand,
medan han går mellan rummen.
mammas ögon fylls av tårar till bredden.
för mig blir det ännu starkare den här gången.
kanske för att de är med. för att jag får uppleva det
med de flesta av De Mina omkring mig.
alla de kyrkor, tempel och kloster jag varit i,
från bali till toscana och där emellan,
tycks komma tillbaka till mig, alla på en gång
och inta mig i något av det mjukaste våldsamma slag.

och landa där. bli till ännu ett slags hemma. 

det är oktober och vi har rest tillbaka till matera.
vi bor ett tag där i grottstaden, gömd i klacken av den
italienska stöveln, på sextantio le grotte della civita,
- hotellprojektet som är gömt som en sann skatt,
i den äldsta delen av matera’s sassi, 'kvarteren av sten'.

golven är upptagna, just sten för sten, - & sedan tillbakalagda.
slitet mjuka gömmer de nu wifi, golvvärme och all modern lyx,
- dem & valven som höjer sig över oss, i honungsfärgad kalksten,
ständigt glödande i stearinljusens sken.

för mig handlar det om att allt på något vis skalas bort i
enkelheten av sten, trä och ljus. det talar så till något glömt.
något djupt inuti och evigt. 
att samtidigt också känna sig fullkomligt omhändertagen
av mjukheten och renheten, de goda dofterna,
- & att överflödet är så skickligt gömt,
däri finns också någon slags nyckel.
lika tung som den nyckel man får till sin grotta,
tio centimeter järn, - lika lätt är känslan.
lika lätt ger jag efter.

kanske är det den som är det där mjukaste våldsamma.
insikten. kanske för hur glasklar och lätt den är,
bland all tung sten.
insikten i längtan efter bara.. närvaro.

jag tänker mycket på det där under just oktober i matera.
där utsikten är slående ut över ravinen i murgia nationalpark.
där människor bott sedan stenåldern,
genom munk ordrar och herdesamhällen.
tänker på hur vi är någonstans långt borta ofta.
hur vi vänder oss bort, så lätt, från det & dem som är oss närmast.
lutar oss in över en mobiltelefon,
avskärmade framför skärmar.

det finns inga tv apparater på sextantio.
det är stilla, ganska tyst,
- & vill man så kan de många och stora stearinljusen
verkligen brinna dygnet runt bland all sten.
det får tiden att sakta in. andningen också.

på terassen kring olika gamla träbord och inne i
grottkyrkan, när den är dukad ren efter frukosten;
med bara vitt linne och vilande klippta solrosansikten,
nu vända mot staerinljusens sken,
- sitter gäster utspridda medan klassisk musik slingrar
mellan stenarna. någon läser en bok över ett glas vin.
någon new york times över en kanna te.
papa upptas en stund i en bugande ritual med ett japanskt par.
det är inte bara jag som har en kyrka, eller ett tempel,
plötsligt inuti mig.

en eftermiddag ligger jag länge, länge
i ett skumbad med ett glas vitt och bara stirrar i taket.
försöker ta in hur vackert grottan omfamnar mig.
hur rent, torrt {!} och tryggt allt känns omkring mig.
lyckas knappt ändå.
senare njuter jag också enormt av att
somna bort till en film, omslingrade, i i-pad'ens sken.
det är en balans. som med det mesta.

jag balanserar själv inte stadig alls än.
och jag har definitivt ingen gloria påsatt.
i så fall är den helt sne'. 
men jag tar funderingarna med mig hem i resväskan.
och jag längtar.
jag längtar efter något mer. inte tillbaka.
men fram.
fram till något där fler av oss hittat balansen.
där vi ser varandra, mer på riktigt igen.

 

det har hunnit bli november.
och vi är tillbaka hemma vid havet.
men först ville jag dela lite oktober med Er.
och all kärlek,


h

all photographs are taken at sextantio le grotte della civita
and there’s a reason the new york times deemed it
"one of the most extraordinary destinations in the world"
and that the times calls it "one of the ten most beautiful hotels
on the international scene". it truly is the luxury of emotion
thank you for having us again sextantio..!

the stills with tea pots and the portrait of m
is taken by babysister emma and edited by me.
it so happens she captured in a way what i touch upon here.
just the same, my Man, - i loved you before i even met you.
perhaps even when we were both just stars.
you are my constellation.

© hannah lemholt photography


//



i take a step back, remain at the door,
just observe while the others enter their cave suites.
i know roughly what the reaction will be.
they're family and i have been here before.
papa puts his hand on his heart and there it remains,
as he walks between the rooms.
mama’s eyes fill with tears to the brim.
for me it’s an even stronger experience this time.
perhaps because they are with us. because i get to experience
this with most of my family around me.
all the churches, temples and monasteries i’ve ever been in,
from bali to tuscany and in between, seem to come back to me,
seize me all at once and in one single sensation,
in the softest of violent blows.
and land there. yet another kind of home.

*
it's october and we’ve traveled back to matera.
we live for a while there in the cave city, hidden in the heel
of the italian boot, at sextantio le grotte della civita,
- the hotel project that is hidden as a true treasure,
in the oldest part of matera's sassi, the 'district of stone'.

the original floors are exhumed, stone by stone, - and then put back.
worn soft they now hide the wifi, underfloor heating
and all the modern luxuries.
them and the vaults rising above us, in honey colored limestone,
glowing constantly in candlelight.

for me it's about how everything is somehow stripped away
in that simplicity of stone, wood and light.
it speaks softly to something forgotten.
something deep inside, and eternal.
to at the same time also feel so completely taken care of
by pace and purity, the beautiful scent,
- and the fact that the abundance is so cleverly hidden,
also hold some sort of key.
as heavy as the key one receives to your cave,
ten centimeters of cast iron - as light is the feeling.
as lightly i give in.

perhaps it is that which is that softest violent. the realization.
maybe for how crystal clear and light it is, 
among all the heavy stone.
the realization of the longing for just .. presence.

*

i think quite a lot about that during october in matera.
where the panoramic view is striking
over the ravine of murgia national park.
where people lived since the stone age,
in monastic orders and shepherd communities.
i think about how often we are somewhere far away.
how we turn away, so easily, from that
and those, closest to us.
leaning in over a mobile phone, 
screened off before screens.

there are no tv-sets at sextantio.
it's still and silent.
and if one wish, the many and large candles
really can burn around the clock among the stone.
it slows down time. your breathing too.

on the terrace, around various old wooden tables
and inside the cave church, when cleared after breakfast;
left with only white linen
and slumbering trimmed sunflower faces,
now facing the candlelights shine,
- sit guests scattered as classical music meanders between stones.
someone is reading a book over a glass of wine.
somebody else the new york times over a pot of tea.
papa is occupied for a while in a bowing ritual with a japanese couple.
it's not just me who has a church or a temple,
suddenly within.

one afternoon i lie for a long time soaked in a bubble bath
with a glass of white and just stare at the ceiling.
i try to take in the beauty of how the cave embrace me.
how clean, dry {!} and safe everything feels around me.
i barely manage to.
later i also enjoy  immensely drifting off to sleep
to a film, intertwined, in the blue glow of the i pad.
it’s a balancing act. as with most things.

myself i'm not balancing steady at all yet.
and i’ve definitely got no halo on.
if so it’d be quite aslant.
but i carry the thoughts with me in my suitcase.
and i long.
i long for something more. not to go back.
but forth.
forth into something where more of us find the balance.
where we really see each other again.

*
november’s caught up with us.
and we’re back at home by the sea.
but first i had to share some october with you.

and all that love,

h

JANUARY LETTERS

vi har vackert snöljus, men ingen snö.
vi har ett beräknat födelsedatum, idag, men inga tecken än.
lillasyster har flugit hit och dagarna är långsamt arbetande vid
varsin dator i studion, är förbi snabba som en blinkning.
kvällarna är rödvin, jazz ur högtalaren och m & lillasyster som turas om att laga pasta.
mustig mat för kraft och små glas rött för själen, prat och skratt, lite gråt i kanterna.
det är mycket tankar nu och känslorna nog alldeles uppe och ute vid huden.
ibland måste det få svämma över.
ibland möter det lillasysters tysta omfamning & fullkomliga förståelse.
ibland är det m som sätter sig ner på huk framför mig och låser blicken i min.
hur som är luften och min strupe alldeles tjock av kärlek.
och vi är alla tre fullkomligt slut på kvällarna,
driver bort i sömn, från fortfarande ångande tekoppar & filmer.

här lever också och mest av allt ett lugn.
ett lugn i långa samtal; historier & minnen, familj & arv.
vad som komma skall förblir mer osagt, finns mest i längre hållna blickar,
i léende ögon. ett par mockasiner i minsta storlek balanserande
ovanpå en trave böcker ser ut som en fin liten skulptur.
mänskliga men ändå inte. inte än. 


’vänta utan tanke, för Du är inte redo för tanken.
så ska mörkret vara ljuset och stillheten dansen’

skriver t.s. eliot


och jag vaknar också flera gånger om nätterna av, - eller med som ett ljus,
liksom bakom ögonen, i mörkret. hör havets rytmiska vågor slå, ända in.
och just så låter jag tankarna lösas upp i natten, försvinna.
och just så är vi i dagarna, en och en i taget.
och just så är dansen stilla.


’.. tilliten och kärleken ligger fullständig i väntan.’

och jag hoppas att det nya året redan dansar
vackert lätt med Er.

kärlek,

h

image n°1 | i am a little bit in love with our front door

image n°2 | babysister e shoots me with due date bump 

image n°3 | t.s. eliot wisdom on january letters

image n°4 | prep for a shoot for norwegian magazine 

image n°5 | bedroom stillness holding a dance

© hannah lemholt photography

//

there’s a beautiful snowlight, but no snow.

there’s an estimated birth date, today, but no signs yet.

baby sister e have flown here and the days are slowly working

by opposite computers in the studio and are over in the blink of an eye.

the evenings are red wine, jazz from the speaker and

m & baby sister e taking turns cooking pasta dishes;

comfort food for energy and small glasses of red for the soul,

talk and laughter, lined with some tears. 

there’s probably a lot of emotions, right by the surface. 

sometimes it has to just overspill.

sometimes it meets baby sister e's silent embrace & consummate insight.

sometimes it’s m who hunker in front of me and lock his eyes in mine.

both ways the air and my throat is thick with love. 

and we are all three all milky in the evenings,

drift away to sleep and from still steaming teacups and movies.

there’s also and most of all a tranquility that lives here.

a calm in long conversations; stories & memories, family & heritage.

what is to come remains more unspoken, is found mostly in glances held for longer,

in smiling eyes. a pair of moccasins in the smallest of sizes perched on a

pile of books looking like a beautiful little sculpture.

human but not human. not yet.

’wait without thought, for you are not ready for thought.

so the darkness shall be the light and the stillness the dancing.’

writes t.s. eliot

and i do wake up several times at night from - or with as if a strong light behind

the eyes, in the dark. i hear the oceans rhythmic waves hit, all the way inside.

and much like that i let the thoughts dissolve in the night, vanish.

and much like that we are in the days, one and one at a time.

and much like that the dancing is in the stillness.

’.. the faith and the love are all in the waiting.’

and i hope this new year is already dancing

beautifully lightly with you,

h

ROOTS & WINGS

det här stockholms-porträttet av oss, får mig att tänka på diane arbus's ord

‘lately i've been struck with how i really love what you can't see in a photograph’.

så klart finns där en hel värld av ord och tankar mellan linneveck och hud,

men mer faktiskt finns där ännu ett liv, ett som hittills inte går att se.

som göms under just linneveck och hud. under en svart hatt och bakom vila.
syns inte då, eller där. men finns sannerligen. bara inte fångad.

men så i helgen kom familjen och födelsedags-överraskade.

plötsligt sitter de bara där, på favorit caféet. och det tar någon minut

att ens sjunka in, att de är här. de mest bekanta, - på en plats de aldrig är. 

världarna kolliderar mjukt medan vi dricker afternoon tea,

stryker varandra över kinderna, gör upp middagsplaner för kvällen,

- & konstaterar att magen växt ordentligt sedan vi sågs sist. 

nu 23 veckor gamla fjärilsvingar på utväxt där inne.

och tillsammans fotograferar vi lite. lillasyster lyfter kameran och där,

- ännu ett liv, med i fotografier. så mycket det nu går att fångas så på bild,
när man inte kommit till världen än, utan bara dansar med tunga,

men ofärdiga, fjärilsvingar på sin mama's insida.

dagarna går alldeles för fort så klart, men är till bredden fyllda 

av allt det som är så viktigt. att bara få vara. tillsammans.

spela kort vid vårt köksbord. äta glass i solen. gå längs havet.

beundra husen. njuta av att sitta uppflugen på höga

barstolar i ostronbaren med några av de finaste jag vet nära, nära. 

höra bella's upprepade, - & nog mest för att lugna sig själv

polisen kommer att komma, honey, - de kommer och så skriker de

honey! honey! vi ska hjälpa Dig! sen plockar de ut bebbussen 

och det ä r ingen fara, honey, för bella ä r här.’

(och det är hon ju. även om det kan bli attans svårt att
vare sig springa eller plocka ut bebbussar i moster honey's
alltför stora skor..)

och det är ingen fara. även om tårarna rinner redan när jag vaknar på

måndagen och vet att de ska vinkas av igen. att vi har en frukost kvar innan.

m viskar n u är vi här. n u har vi varandra. det är det bästa av allt. 

och så är det. det är ingen fara. för bella är här. de är alla här.

och även om synen är dimmig av tårar igen sedan, när jag går längs

havet i regnet, ensam efter att ha sett deras taxi försvinna runt hörnet, 

så ler jag, så att dem jag möter i regnrockar och

under paraplyn, - ler tillbaka.

jag känner mig hemma här, slår det mig.

hemma vid ett helt annat hav. och jag tänker att jag klarar att

leva såhär på avstånd för allt det jag fått som barn,

för det de fortfarande, varenda en, ger mig.

både rötter och vingar.

 med kärlek,

h

image n°1 | baby sister e shoots us and i edit

image n°2 | same procedure here - lucky me to have a sister

with an ever developing photography eye |

shell necklace i bought on bali is available at love warriors

image n°3 | bella in aunt honey's shoes

image n°4 | e shoots us and i edit - bella's look says

all about the wonder that is a new person to be

image n°5 | bella with long exposure light ’wings’

in mama & papa's garden last summer

thank you | family - old and new for making my 37th

birthday the most beautiful i’ve ever had

and for truly giving me both roots & wings

© hannah lemholt photography

//

that first stockholm-portrait of us, makes me think of diane arbus's words

‘lately i've been struck with how i really love what you can't see in a photograph’.

certainly there's a whole world of words and thoughts between the linen folds and skin,

but more factually there is also another life, one which so far can not be seen.

one hidden under just that; linen folds and skin. under a black hat and behind repose.
not on show there and then. but certainly there. just not captured.

but as this weekend came, so did my family, on a birthday-surprise.

suddenly they were just there, sitting at my favourite cafe.

and it takes about a minute to even sink in, that they're here.

those most familiar - in a place they never.. are.

worlds collide softly while we drink afternoon tea,

stroke each others cheeks, make dinner plans for the evening,

- & note that the bump has grown considerably since we last met.

now 23 week old butterfly wings evolving in there.

and together we shoot a little. baby sister e raises the camera and there,

another life, in photographs. as much so as one can be captured in a photograph,
when one is yet to come into the world,

but rather is just dancing with heavy, - as yet incomplete,

butterfly wings, on ones mama's inside.

as expected, the days go by way too fast, but is filled to the brim

with all of that which is so important. just to be. together.

playing cards at our kitchen table. having ice cream in the sun.

walking along the sea front. admiring the houses.

enjoying sitting perched on high barstools in the oyster bar

with some of the most beautiful people i know, near, near.

hearing bella's repeated, - & probably mostly to calm herself

‘the police will come, honey, - they will !

and they'll call out honey! honey! we'll help you!

then they pick the beybee out

and it's all right, honey, - bella is here.’

and it is all right. even if the tears flow warm even as i'm just

waking up on the monday morning, knowing they'll have

to be seen off again. knowing we have one breakfast left. m whispers

we’re all here n o w. we all have each other n o w. that's the best part.

and it is. it's all right. bella is here. they're all here.

and even if my vision is blurred by tears again, when i walk

along the sea front in heavy rain later,

alone after seeing their taxi disappear around the corner, i smile.

so much so that those i meet, in raincoats and

under umbrellas, - smile back.

i feel at home here, is the feeling that strikes me.

at home by a totally different sea. and i think that i can handle

living like this; at a distance only for all that i received as a child,

for what they still and always, every single one of them,

gives me. both roots and wings.

with love,

h