BABY STEPS & TIGER CRIES

jag är om möjligt än sämre på att packa upp än att packa ner.

resväskan med doft av paris ligger kvar på golvet,

med sand glimmande i botten och in emellan de tunna plaggen.

dagarna är en yra av drömmar som äntligen blir av och

mardrömmar som inte slår in, men som tar andan ur mig om natten.

kameran fångar paris & öken. den är mitt vittne. fotografierna min karta.

jag själv kan inte hålla mycket i huvudet. 

kanske är det baby brain. jag läser i 'the telegraph' att det är studerat,

- att gravida använder den högra hjärnhalvan mer,

i förberedelse för att knyta an till barnet.

jag vet inte. vad jag vet är att jag gråter över tidningen

för att jag spillt ut min café au lait.

ett virus har invaderat mig,

det konstateras på ett center för kinesisk medicin.

fjällros på svenska. låter som en vackert sval blomma,

men känns som att huden brinner. jag knyter nävarna för att

inte klia och försöker att inte räkna veckorna som beräknas vara kvar

av argt taggiga röda rosor spridda över blek vinterhud.

jag tänker varför är jag inte bara glad ? hundra gånger om

och försöker resonera med mig själv in emellan.

jag smörjer mjukt in sval salva och dricker ännu mer grönt te.

jag torkar tårarna och lyssnar på en tigers utrop tills det sjunker in.

will it be easy? nope.

worth it? absolutely.

 

jag arrangerar de små saker vi börjat samla för en mini

och lägger de stora tankarna åt sidan.

en liten skallra är kanske den vackraste av just små saker,

- egentligen ett mjukt skal med lös pärla i, som

den finaste av vänner plockat till oss på maldiverna.

ett konstaterande som är snällare mot mig själv,

är kanske den vackraste av just stora tankar.

den att kanske lägger jag ribban väl högt för mig själv.

så högt att allt jag kan göra är att stå och kisa upp mot den och pusta.
alldeles förblindad. istället för att börja med baby steps.

istället för att bara vara i dagarna och dela med mig av dem såhär.

dela detaljerna som kan verka obetydliga eller betyda allt,

beroende på vem som ser och läser.

då skaver inte sanden den tunna huden,

då bara glimmar den in emellan raderna.

kärlek,

h

image n°1 | baby steps organic cotton socks from a lovely, local shop |

owl baby hat is by soft gallery | fabric camera by numero 74 | 

image n°2 | wicker rattle from that same lovely, local shop | 

fine knit camel pants by lindex sustainable newborn | 

image n°3 | tiger girl is a bts of little muse

image n°4 | vintage linen pants found years ago

at a brocante in provence (finally someone will fit into them).. 

image n°5 | sneak peek at work for fira s/s '16 |

model & muse is lina lindholm | hair & mua is magic miss madsen

thank you | beloved friends and family for thoughtful gifts for le bump

© hannah lemholt photography

//

i am, if possible, even worse at unpacking than packing.

the suitcase with a scent of paris remains on the floor,

with sand gleaming on the bottom and in between the airy garments.

my days are a delirium of dreams finally fulfilled and nightmares

that don’t come true but that takes my breath away deep in the night.

the camera captures paris & a desert. it is my witness. the photographs my map.

i don’t seem to be able to hold on to much at all in my mind.

maybe it's a case of the baby brains. i read in 'the telegraph' that it is studied,

- pregnant woman use the right side of the brain more,

in preparation for bonding with the baby.

i don’t know. what i do know is i cry over the newspaper

because i spill my café au lait out, all over, soaking the paper.

a virus has invaded me,

that’s finally established at a center for chinese medicine.

'alpine rose' [pityriasis rosea] in swedish.

she sounds like a beautifully cool flower, but feels as if my skin is on fire.

i clench my fists not to itch and try not to count the weeks expected to

remain of angrily thorny red roses covering pale winter skin.

i think to myself why am i not just happy? a hundred times over

and try to reason with myself in between.

i stroke myself gently in balmy cream and drink more green tea.

i wipe the tears and listen to a tiger cry until it sinks in.

will it be easy? nope.

worth it? absolutely.



i arrange the small pieces we’ve started collecting for mini
and put the big thoughts to the side.
a small rattle is perhaps the most beautiful of those small pieces,
- actually a soft shell with a loose pearl inside,
which the finest of friends picked for us in the maldives.
a turnaround, - & affirmation that is kinder to myself,
is perhaps the most beautiful of those big thoughts.
the one that says maybe i set the bar way too high for myself.
so high that all i can really do is stand under it and squint upward, gasping.
entirely blinded. instead of starting with baby steps.
instead of just being there, inside of the days and share them like this.
share details that may seem insignificant or mean everything,
depending on who sees and reads.
the sand doesn’t chafe at the thin skin then,
only shimmers in between the lines.


with love,

h