DREAM BEACH

vissa saker, eller ska jag säga, - vissa platser, vissa människor,

vissa stunder, de har ju inga ord som gör dem rättvisa.

jag ska inte berätta min dröm

{man kan tråka ut vem som helst till tårar med det där}.

jag ska istället bara berätta att då, när vi vadar ut i havet,

med väskor på huvudet, - & kjolar samlade i knutar, 

när vi tar fart med båten & ser bali bli mindre, snabbt, bortom vågskummet,

när vi går i land en stund senare,

med väskor på huvudet, - & kjolar samlade i knutar,

när vi hoppar på bakpå scooters och håller om de vi aldrig träffat

med gammal vänskaps självklarhet,

när vi, 

framförallt när vi

kört en stund på dammiga vägar; smala mellan palmer & snårskog,

- & en träskylt i pilform förkunnar att med en skarp sväng

tar vi nu av ner mot dream beach, 

när jag förundrat ser mig omkring i farten,

på de vackraste av stora hyddor högt upp på pålar;
 i solblekt strå & vindpinat trä,

då kunde den här platsen ha hetat vad som helst,

men så klart heter den dream beach.
jag har den där överväldigande känslan, som jag hittils
bara varit med om ett par gånger i livet;

att här har jag varit förut.

fast att jag aldrig satt min fot här.

för den här platsen har jag drömt om.

han i backspegeln ler mot mig.

jag skakar på huvudet och skrattar. han bara ler.

kanske är det inte att det inte finns ord som gör rättvisa.

kanske behövs det inga ord.

jag minns inte att det någonsin fanns ord

i drömmen.

sedan dess har jag blivit tvungen att kapitulera.

det finns inte längre något sätt att leva mitt liv på ett

 fullkomligt vis, utan gudarnas ö i det.

bali. det har tagit mitt hjärta så oväntat.

visst, det låter ju som ett paradis, bara på namnet,

likväl var jag var helt oförberedd på att jag skulle känna

så för själva ön. för folket.

varje gång blir det svårare & svårare att lämna

och känns mer & mer tomt när vi är tillbaka hemma.

sist föll jag på knä på stenplattorna i trädgården,

så fort taxin kört iväg och jag blev ensam.
och jag grät. och grät.
det där är kanske sådant man inte ska berätta för folk,
men så var det.

jag kände mig förlorad & funnen, på samma gång.

och det är en ravin där emellan,

mycket att få plats med i en enda kropp.

och det är hela denna kropp som saknar det.

som fattas en hel ö.

som längtar till där orden inte behövs.

med kärlek,

h

photos & a portrait from dream beach :
my sandals are holding beach treasures & this bracelet |
sara is wearing shells around her neck, warrior crown
and the full moon lace maxi kimono : all LW |
the feather is hand made for me by sara
© hannah lemholt photography | sara n bergman illustration



// 


some things, or should i say, - some places, some people, some moments;
they don’t have any words that do them justice.
i won’t tell you my dream
{you can bore anyone to tears doing that}.

instead i’ll just tell you that just then, when we wade into the sea,
with bags on our heads, - & skirts gathered in loose knots,
when we take the speed boat & see bali become smaller, fast,
beyond the whitecaps,
when we go ashore a while later,
with bags on our heads, - & skirts gathered in loose knots,
when we jump on the back of scooters
and firmly embrace those we never met with an ease
as if we knew eachother always,

when we’ve, especially when we’ve
driven for a while on dusty roads;
narrow and tucked in between palm trees and brushwood,
- & an arrow shaped wooden sign proclaims that,
with a sharp turn
we’re now taking off down towards dream beach,
when i, in wonderment, look around on the fly,
see stunning huts of sun-bleached straw & windswept wood;
reaching for the sky up on high poles, 
- then that place could’ve been called anything,
but of course it's called dream beach.
i have that overwhelming sense, that i’ve only
experienced a very few times in my life so far;
that i’ve been here before.
though i’ve never set foot here.

for this place i have dreamt of.
the he in the rearview mirror smiles at me.
i shake my head and laugh. he just smiles.
maybe it's not that there are no words that can do justice.
perhaps no words are needed at all.
i don’t recall that there were ever words
in the dream.

since then i’ve had to surrender. 

there is no longer any way to live my life in a 

  complete way, - without the island of the gods in it. 

bali.

it has touched my heart so unexpectedly. 

sure, it carry the sound of paradise, in just the name alone.

nevertheless, i was totally unprepared for feeling

like i do for the island itself. for the people. 

each time it gets harder and harder to leave 

and feels more and more empty, when we’re back 'home'. 

last time i fell to my knees on the paved path in the garden, 

as soon as the taxi drove off and i was alone.
and i cried. and cried.

maybe that's one of those things you shouldn’t tell people,
but so be it. 

i felt totally lost and completely found,

all at the same time. 

and there is a ravine in between, 

a lot to be held inside just one body.

and it’s this whole body that misses it.
misses an entire island. 
longs to be where words are not needed.


much love,

h