IN A SILENT WAY

tanken är mest impulser.
silke & guld. blomblad & sten. ormfjäll & spets.

orden är inte där nu. bara på sitt tysta vis.

min hals protesterar, - sträv & sårig.

vill ha en whiskey innan vi sover.

jag somnar bort till musik och handen om de små,

runda månarna, som vår hantverkare av horn & ben;

vår fingerfärdiga poet, gjort till mig på bali.

en vilar. en är klarvaken.

stannar så till morgonen.
evigt sjunger de om gudarnas ö. 

jag vaknar till fjädrar.
glömt att de låg där när jag somnade bort.

de är fina att vakna till,

- & jag vet att jag måste tända autopiloten.

den knappen lyser röd och har snabba takter musik;
nästan ursinnig, fingrarna arbetar av sig själva över kurvor

och högdagrar i redigering.

mitt arbete.
känns inte som arbete. känns som liv.

tanken är mest impulser.
silke & guld. blomblad & sten. ormfjäll & spets.
och defekta broar av rädsla, som brinner bakom mig. 



med kärlek,


h

image n°1 | cascading petal short : free people | crystals from this lovely guy
image n°2 | poetry by hand & heart from christopher poindexter 
image n°4 | linen bedding is hm home | big shell pillows soon found at LW
image n°5 | stunning dress has you dreaming. from swedish fira s/s14
image n°6 | simply self portrait | image n°7 | sara wearing pieces from the LW
arrow collection summer’14 and 20+ kilo python | n°8 well, me too.. 
and the full moon maxi lace kimono LW summer’14 | etc

snake on gold i made with a vintage reptile anatomy clipping

© hannah lemholt photography



//




the thoughts are mostly really impulses.
silk & gold. petal & stone. snake scales & lace. 

the words are not there. only in a silent way. 
my throat protesting, jagged & hurting. 
wants a whiskey before we sleep. 

i drift of, fall asleep, to music
and a hand holding the small, soft, round moons,
that our artisan of horn & bone; 
our dexterous poet, has made for me on bali. 
one rests peacefully. one is wide awake. 
remains so until morning.
forever singing the language of the island of gods.

i wake to feathers.
forgotten they were still there in bed when i fell asleep.
they are sweet to wake up to, 
- & i know then i have to switch on the autopilot. 
that button lights up red and carry fast beats of music,
almost frantic, fingers working by themselves
over curves and highlights in editing.

my work. 
doesn’t feel like work. feels like life. 

the thoughts are mostly really impulses. 
silk & gold. petal & stone.  snake scales & lace.
and scorched defective bridges of fear,  
left only in smoke behind me. 




with love,

h

WHEN IT RAINS ON BALI

my sunday has a sound and cirrus clouds for real. t h i s cirrus is by bonobo;

i helgen sitter jag på en fest.
fjädrar, påskharar, levande ljus, såpade golv, tulpaner,
gudomlig mat, fågelsång som tar sig ända in.
- hur var bali denna gången, hannah ?
frågar någon.
jag hör mig själv sucka av välbehag.
- magiskt.. alltid magiskt. men mer & mer så.

- men hur då ? hur ä r det då ?
frågar någon annan.
- vad är det som är så.. magiskt ?!

m a g i s k t.
jag vet att det kan låta som ett ord för vissa,
ett som.. förlorat sin tyngd. inte för mig. 
medges; ganska mycket är magiskt i livet, tycker jag.
men ingen gång
{okej, kanske någon gång. en annan dags historia.}
är det så sant för mig som när jag pratar om bali.

such ladies.. walking in the rain.. | sara with most beautiful, kindest stranger



- det är människorna, säger jag först.
- deras léende går ända upp i ögonen & ända in i.. i mig. 
varje gång. alltid. de är bara så.. fruktansvärt vackra.

- pratar de engelska ? frågar en tredje.
jag ler, inåt, för att jag faktiskt måste tänka efter en sekund.
vilket språk pratar vi med varandra? vi bara pratar,
tänker jag. - mm, ganska bra gör de, svarar jag.
de är.. framförallt är de så.. naturligt & omedelbart
liksom inställda.. på vänlighet. de ä r bara så.
allt, allt går att lösa & förstå då. alla möten är möjliga.

- varmt và ? frågar någon med en pust & en blinkning.
- ja, det är varmt, ler jag. magiskt fuktigt !
vi måste skratta. 
- .. och regn perioderna då ? hur är det med regnet ?
jag har redan en dag, direkt, för min inre syn.
- vi har aldrig varit där under någon av dem.. 
och det har vi inte.. än. men jag tänker på en dag senast.
denna. förevigade.
när det regnade några underbara timmar.
och ja, hur är det nu med regnet ? 
vad gör man när det regnar på gudarnas ö ?

always the frangipani’s. scattered everywhere. | sara in our private little pool. well, what can you do? last room available late at night was a private pool villa. it’s tough. but somebody’s gotta take it..




man söker gatorna i bil, med bali kaffe i pappmuggar, 
och vår allra käraste egen ketut. för att man har med
sig fotografier, satta i ram, av de förevigade förra resan.
de som tog sig in & stannade kvar av alldeles speciella skäl.
man torkar tårar på kinderna ständigt, när ketut inte ser,
för att han bara är så fantastisk där han envisas med
att springa in & ur bilen för att fråga människor längs vägen.
man tar varandras händer, blint & vant på sätet, 
medan man stirrar ut i regnet på de här människorna,
som man inte känner, men ändå känner,
som med enorma léenden mot varandra, yviga gester,
~ & fundersamma ansikten, är lika fast beslutna 
som vi, att hitta paret från blomsterfältet.
med andan i halsen, hoppet i bröstet;
få se att de lever, få ge dem deras porträtt, pengar
och förhoppningsvis nya möjligheter.

man badar i regnet. man vänder ansiktet mot det
och blundar; sparar det så. alltid. 
man tar simtag bland frangipani’s & droppar.
man känner att man lever. i minst varenda procent
av sig själv som också är vatten.
och man ligger på vita massage britsar bredvid varandra,
i ett dovt rum där det doftar blommor
och levande ljus, slumrar in små stunder
under mjuka händer, precis perfekt skrubbande
kokoskräm & varma handdukar. vaknar små 
stunder & ligger bara så, på vars en kind,
vända mot varandra, förlorar sig i varandras blick;
den som speglar och vet allt om den andras lycka,
i ögon blanka av tacksamhet i dunklet.

det sägs att
livet inte handlar om att vänta på att stormen
ska passera, utan om att lära sig dansa i regnet. 

och det är just det som är magiskt med bali.
det påminner en om att solen, stormen, regnet,

allt,

är en dans.



h






//




this weekend i'm sitting by the table at a party. 
feathers, easter bunnies, candles, soaped white wooden floors,
tulips, divine food, ~ & birdsong that reaches all the way in.

- how was bali this time, hannah? 
someone asks. 
i hear myself sighing with pleasure. 
- magic.. always magic. but more and more so. 

- but how? how so ?
asks someone else. 
- what is it that is so magical about it..?! 

m a g i c a l. 
i know it may sound like a word for some, 
~ one that.. has lost its weight.
not for me. 
granted; quite a lot is magic in life, i think. 
but at no other time 
{okay, maybe some time. other day story.} 

is it as true for me,
as when i talk about bali.





- it's the people, i say firstly.
- their smiles go all the way up into their eyes
& all the way in.. into me. 
every time. always. they’re just so.. tremendously beautiful. 

- they speak english ? asks a third. 
i smile, inwardly, because i actually have to
consider it for a second. 

the language in which we talk to each other ?
we're just.. talking, i’m thinking.

- mm, pretty good they do, i reply. 
they are.. most of all they’re so.. naturally and immediately 
as if.. attuned to kindness. they’re only l i k e that. 
everything, everything can be solved & understood then.
all encounters are possible. 

- hot there, huh ? asks someone with a whiff & a wink.
- yes, it's hot, i smile. magically humid ! 
we have to laugh.
- .. and what about the rain periods ? what’s the rain like ? 

i already have a day before me, in my mind's eye. 
- we've never been there for any of them.. 
and we havn’t.. yet. but i’m thinking about a day,
on our last trip. this one. eternalized.
when it rained for a few wonderful hours. 

and yes, what about the rain ?
what do you do, when it rains on the island of the gods ?





from the car you search the streets, with bali coffee in cardboard cups,
and your own & dearest ketut at the wheel. 
because you have photographs; put in frames,
of the immortalized ones from the previous journey.
those who got into your heart, ~ & stayed there, for very special reasons.
you dry tears from your cheeks constantly, when ketut doesn’t see,
because he is just so amazing.. the way he insists to
run in & out of the car, in the rain, to ask people along the way.
you take each other's hands, blindly & from habit, on the seat,
while staring out into the rain onto these people,
these people you don’t really know, yet you know them,
they who, with huge smiles for each other, sweeping gestures,
~ & pensive faces; is equally determined as you, 
to find the couple from the flower field.
you’re holding your breath and hope in your chest;
to get to see that they are still alive, get to give them their portraits,
money.. and hopefully new opportunities.

you bathe in the rain. you turn your face towards it
and close your eyes; save it like that. always.
you take swimming strokes among frangipani's & raindrops.
you feel that you are truly living. with at least every percent
of yourself that is also water.
and you lie on white massage bunks next to each other,
in a relaxed room, that holds you, and the scent of flowers
and candlelight. you drift off for little moments under soft hands,
just perfectly grazing coconut cream, ~ & hot towels.
you wake for small moments, just lying like that, on a cheek each,
facing each other, lost in each other's gaze;
the one reflecting and knowing all about the happiness of the other,
in eyes glistening from gratitude in the obscure.




it is said that 
life isn’t about waiting for the storm to pass,
it’s about learning to dance in the rain. 

and that is precisely what is magical about bali. 
it reminds you that the sun, the storm, the rain, 
all of it, everything, 


is a dance. 




h

THE DARK CHOCOLATE IF YOU WILL

jag hade den vackraste kväll i går. 

satt på golvet och sorterade gamla anteckningar & fotografier, 

med ett hav av tankar & toner omkring mig,

till en försvinnande sol, musik, - & en fullmåne som tog plats,

rann ut över golvet den med.  

det är så mycket som ligger undanstoppat
i analoga askar och digitala vrår.

här är en del av det. allt mellan fotografier jag tagit

för lillasyster till gamla självporträtt & porträtt,

texter, texter, texter. de som rör vid hjärtat.

quartet from ’11 - 'the canelle shadows and vanilla light' -  they had a soundtrack too, back then, - the studio 360 'we added it up';

recepten på de sortens hjärtan av choklad finns hos emma.
och lyckan? den finns bland kanel-skuggor och vanilj-ljus.
och precis överallt där emellan.

och nu? nu ska jag springa mellan åkrar som
viskar om vår, med signerings-pennan i högsta hugg.
tänk att ha sina dröm-makare, de som får ut allt det här
på papper jag äntligen kan stryka fingrarna över,
på några andetag & fågelsångs avstånd.  

med kärlek,

h

stills for soulfood are shot on amazing work
featuring fares fares by johan renck from the last magazine |
the canelle et vanille series can all be seen closer here |
selfportrait, music & words scribbled down;
thank you roman payne for phrasing it so beautifully.
 © hannah lemholt photography





//



i had the most beautiful evening yesterday. 
sat on the floor and sorted old notes and photographs, 
with a sea of ​​thoughts and notes surrounding me, 
to a vanishing sun, music, - & a full moon taking its place;
spilled all over the floor, she too. 

there’s so much that lies tucked away in 
analog boxes and digital corners. 
this is part of it. everything from photographs i’ve taken 
for soulfood, to series of old self-portraits & portraits,
and words, words, words. those touching the heart.

the recipes for the kind of hearts made of chocolate 
are over at emma’s. and the happiness? 
among cinnamon shadows and vanilla light. 
and just about everywhere in between. 

and now? now i'm gonna run between fields 
whispering of spring, with the signing pen at the ready. 
imagine having ones dream-makers, the ones that get all of this 
onto paper i can finally stroke my fingers over,
- at a few breaths & a birdsong’s distance.


with love,


h

DREAM BEACH

vissa saker, eller ska jag säga, - vissa platser, vissa människor,

vissa stunder, de har ju inga ord som gör dem rättvisa.

jag ska inte berätta min dröm

{man kan tråka ut vem som helst till tårar med det där}.

jag ska istället bara berätta att då, när vi vadar ut i havet,

med väskor på huvudet, - & kjolar samlade i knutar, 

när vi tar fart med båten & ser bali bli mindre, snabbt, bortom vågskummet,

när vi går i land en stund senare,

med väskor på huvudet, - & kjolar samlade i knutar,

när vi hoppar på bakpå scooters och håller om de vi aldrig träffat

med gammal vänskaps självklarhet,

när vi, 

framförallt när vi

kört en stund på dammiga vägar; smala mellan palmer & snårskog,

- & en träskylt i pilform förkunnar att med en skarp sväng

tar vi nu av ner mot dream beach, 

när jag förundrat ser mig omkring i farten,

på de vackraste av stora hyddor högt upp på pålar;
 i solblekt strå & vindpinat trä,

då kunde den här platsen ha hetat vad som helst,

men så klart heter den dream beach.
jag har den där överväldigande känslan, som jag hittils
bara varit med om ett par gånger i livet;

att här har jag varit förut.

fast att jag aldrig satt min fot här.

för den här platsen har jag drömt om.

han i backspegeln ler mot mig.

jag skakar på huvudet och skrattar. han bara ler.

kanske är det inte att det inte finns ord som gör rättvisa.

kanske behövs det inga ord.

jag minns inte att det någonsin fanns ord

i drömmen.

sedan dess har jag blivit tvungen att kapitulera.

det finns inte längre något sätt att leva mitt liv på ett

 fullkomligt vis, utan gudarnas ö i det.

bali. det har tagit mitt hjärta så oväntat.

visst, det låter ju som ett paradis, bara på namnet,

likväl var jag var helt oförberedd på att jag skulle känna

så för själva ön. för folket.

varje gång blir det svårare & svårare att lämna

och känns mer & mer tomt när vi är tillbaka hemma.

sist föll jag på knä på stenplattorna i trädgården,

så fort taxin kört iväg och jag blev ensam.
och jag grät. och grät.
det där är kanske sådant man inte ska berätta för folk,
men så var det.

jag kände mig förlorad & funnen, på samma gång.

och det är en ravin där emellan,

mycket att få plats med i en enda kropp.

och det är hela denna kropp som saknar det.

som fattas en hel ö.

som längtar till där orden inte behövs.

med kärlek,

h

photos & a portrait from dream beach :
my sandals are holding beach treasures & this bracelet |
sara is wearing shells around her neck, warrior crown
and the full moon lace maxi kimono : all LW |
the feather is hand made for me by sara
© hannah lemholt photography | sara n bergman illustration



// 


some things, or should i say, - some places, some people, some moments;
they don’t have any words that do them justice.
i won’t tell you my dream
{you can bore anyone to tears doing that}.

instead i’ll just tell you that just then, when we wade into the sea,
with bags on our heads, - & skirts gathered in loose knots,
when we take the speed boat & see bali become smaller, fast,
beyond the whitecaps,
when we go ashore a while later,
with bags on our heads, - & skirts gathered in loose knots,
when we jump on the back of scooters
and firmly embrace those we never met with an ease
as if we knew eachother always,

when we’ve, especially when we’ve
driven for a while on dusty roads;
narrow and tucked in between palm trees and brushwood,
- & an arrow shaped wooden sign proclaims that,
with a sharp turn
we’re now taking off down towards dream beach,
when i, in wonderment, look around on the fly,
see stunning huts of sun-bleached straw & windswept wood;
reaching for the sky up on high poles, 
- then that place could’ve been called anything,
but of course it's called dream beach.
i have that overwhelming sense, that i’ve only
experienced a very few times in my life so far;
that i’ve been here before.
though i’ve never set foot here.

for this place i have dreamt of.
the he in the rearview mirror smiles at me.
i shake my head and laugh. he just smiles.
maybe it's not that there are no words that can do justice.
perhaps no words are needed at all.
i don’t recall that there were ever words
in the dream.

since then i’ve had to surrender. 

there is no longer any way to live my life in a 

  complete way, - without the island of the gods in it. 

bali.

it has touched my heart so unexpectedly. 

sure, it carry the sound of paradise, in just the name alone.

nevertheless, i was totally unprepared for feeling

like i do for the island itself. for the people. 

each time it gets harder and harder to leave 

and feels more and more empty, when we’re back 'home'. 

last time i fell to my knees on the paved path in the garden, 

as soon as the taxi drove off and i was alone.
and i cried. and cried.

maybe that's one of those things you shouldn’t tell people,
but so be it. 

i felt totally lost and completely found,

all at the same time. 

and there is a ravine in between, 

a lot to be held inside just one body.

and it’s this whole body that misses it.
misses an entire island. 
longs to be where words are not needed.


much love,

h