yin, yang & fotografierna

det är en ganska ensam del av arbetet,
det här med att sitta med bilderna efter en plåtning.
samtidigt tar det mig tillbaka till stunderna 
och de känns nära igen.


nu är mitt yin.
det mörka, bokstavligt talat; i ett arbetsrum
med dämpat ljus, bara skärmen & stearinljus.
envetet, stilla arbete med rörelser som inte längre är. 


då är mitt yang.
längtandet, önskandet, sökandet, ~ & arbetandet 
i det rätta, älskade ljuset. rörelserna. 
flykten & infångandet. 

{♥ att vakna i ’mitt’ rum hos sara | finaste finaste jossi i väntan}


det är alldeles säkert klurigt & vackert uttänkt,
för att bilda balans, detta ljus & mörker. 


.. just nu kan jag bara inte låta bli att ändå sakna de där
morgnarna, att vakna i denna fantastiska lägenhet,
medan vintersolen gick upp över hustaken och
dagens möjligheter låg & svävade som löften i luften, 
uppblandat med sagogod byredo doft, spår av utbrunna 
tändstickor som tänt alla ljus, ~ & nygjort kaffe. 


och så saknar jag mina tjejer. 
jag tror att halvt kollektivt skulle passa mig att bo.
som mina föräldrar när de var unga happy hippies.
stort gammalt vackert sekelskifteshus. 
vars en lägenhet. frukost & middag ihop. 
ensam när det behövs. 
sällskap när man inte vill vara ensam. 
yin & yang. 

och tänk att få ha jossi i lägenheten bredvid. 
då skulle jag muta henne att göra sin urfina fiskbensflätor 
och trolla med sina borstar & penslar på mig varje dag. 


kanske kommer vi att få leva ut lite av det där. 
det är ett spännande projekt på gång, ~ & letas lokal.
kanske blir vi ett litet gäng, där alla gör olika grejer,
~ & kompletterar varandra. hår & make up, styling av både 
hem & människor, fotografering .. ja, ungefär så. 
i en enda underbar mix. 
det är en av drömmarna för 2012.


vad är Er dröm för i år? 

{morgonmysigaste sara & patrik | ♥ deras lugn mitt i allt klädkaos vi orsakat}


hoppas Ni är mitt uppe i en härlig helg !
vi ses snart igen..

morgonstund

säkert känner Ni igen Er, alla Ni andra som fotograferar, 

i lusten att fotografera på morgonen. mest av allt är det 

såklart ljuset som lockar; alldeles nytt & lovande ..

.. sedan är det något magiskt med att huset fortfarande är tyst, 

bara trägolven som ger ifrån sig bekanta knarranden 

på vissa ställen, ~ & kaffekokaren som mumlar i ett hörn. 

snart blandas doften av varmt bröd & kardemummakaffe.

vad kan vara mer underbart än att smyga runt i det 

och förlänga stunden? i dag fanns det ljus vanilj i den franska 

gamla chokladboxen, då fick det bli en del två i macaroons serien. 

brödet fick jag för mig att stapla, medan det fortfarande 

var ah & oh - varmt från ugnen och försöka fånga det med.

kanske krypa ner en stund till bland mjuka lakan, varm hud.

vakna tillsammans. ha haft de där gryningstimmarna

med kameran. en liten hemlig morgonstund.

inget bättre sätt finns att börja en dag.

kärlek till Er !

om en pojke

när noël säger

honey, får jag stanna hos Dig & seb?

är det omöjligt att säga nej.

hur mycket jobb man än egentligen borde få gjort,

istället för att flippa pannkakor, trolla med hattar,

spela spel, klä ut sig, ~ & ha diskussioner kring allt från olika

pest-eller-kolera-scenarion som  

vad skulle Du helst vilja? 

äta en gammal farbrors tå-lakrits eller hans navel-ludd? 

{höll Ni på med sånt’ också? h u r kan sådant gå i arv?}

.. till långt mycket allvarligare prat om kärlek. 

{strikt konfidentiellt givetvis. men det finns hopp för den generationen,

bortom i-phones & x-boxar. k ä r l e k s b r e v säger jag bara.}

och så fotograferar vi. det är min & noël’s grej. 

kastar löv, dansar på rosor {bokstavligt talat}, ~ & går på ljusjakt. 

och om fotograferandet redan är lite som att bli barn på nytt,

så är ju det här som att få en lekkamrat.

och ingenting är omöjligt. 

inga av mina idéer är konstiga för honom.

han bara bygger på fler ovanpå.

världen blir större. mitt hjärta också.

återigen; det där förevigandet.

vi inte bara förlänger livet på rosorna från alla hjärtans dag,

vi fångar noël; månad efter månad, år efter år

{åtminstone de tre jag nu fotograferat i};

nu inte bara i blyertsstreck på dörrkarmen;

med datummärkning för alla centimeter han växer,

utan hur han faktiskt växer till en större & större pojke. 

det gäller att ta vara på tiden när han fortfarande 

vill bli killad på ryggen & kallar mig honey.

lite extra fint var förresten att en av de bilder vi tagit 

tillsammans, nu ska bli skivomslag. 

och nu?

nu ska vi poppa popcorn och fira att det är lov.

så tar vår helg sin början här hemma. 

hoppas att Er varit hur härlig som helst ! 

tack för alla vackra mail Ni skickar. 

jag har förstått att kommentarerna fortfarande strular, 

men alla extra mail är en väldigt fin bieffekt av det,

~ tack !

♥

±


citat : jose ortega y gasset

© hannah lemholt photography

happy friday

ville bara titta in med ett litet smakprov

från spira s/s 12 plåtningen, 

i form av ett behind the scenes ögonblick

som får mig att vilja dansa trots febern,

~ & önska Er en riktigt härlig fredag !

strax strax strax är bilderna från kollektionen klar .

ge mig bara ett par snörvlande dagar till .. 

☆

±

{modell : lina lindholm}
{makeup & hår : josefin madsen ljungqvist}
{canon eos 5d mark II | canon ef 24/1,4l II usm}

odödlighet i en digital tid

i dag kom en man från fedEx gående genom vår trädgård,

medan snöflingorna sakta föll
och jag försökte föreviga rosorna på köksbordet. 

jag hade just satt dit en av fjärilarna jag fått 
av min mest omtänksamma vän sara och tagit några bilder, 
när han halkar upp för vår yttertrappa 
med ett stort léende och ett paket att signera för, 
på den där knepiga, digitala skrivplattan. 

i paketet ligger en bok med ett av mina fotografier på 

omslaget, ~ mammas händer med samma fjäril som jag just, 
med tveksamma och försiktiga fingrar fäst vid blommorna. 

sköna slump. 

fed ex. ’the world on time’. indeed.

det här får mig att, för jag vet inte vilken gång i ordningen, 
fundera över det här med odödliggörande. 
jag tänker ofta på det när jag fotograferar, ~ & vill väl ibland, kanske 
för att blidka min fullkomliga, avgrundsdjupa dödsskräck; 
tro att om jag gör någonting riktigt bra,
så kanske jag på något sätt lever kvar.



tänker Ni på sånt’? 




det är ju fantastiskt att få bli förevigad mellan raderna i en bok, 
i en sång som folk sjunger, eller egentligen genom att bli porträtterad
på ett fotografi, ~ även om det blivit urvattnat i dag, för att vi lever
i ett sådant ständigt brus av bilder och kan knäppa av hur 
många bilder som helst med digitala kameror, 
utan att tänka så mycket mer på det.  


men likväl. 

någon måste öppna, ~ & läsa den där boken
där Du eller jag lever mellan raderna.
annars är vi ju ändå bara pressade mellan sidorna,
som sköra blommor i ett herbarium med gulnat papper
och doft av bortglömd vind. 


jag kan inte hjälpa det. 
jag tänker mer och mer på sånt’ här. 
får väl börja göra som astrid lindgren,
börja varje samtal med 

döden döden döden 

och liksom få det överstökat. 



jag vill mest veta; är det bara jag? 
.. och om inte, ~ & Ni fick önska, precis vad som helst;
på vilket sätt skulle Ni vilja bli odödliggjorda? 

±


{paradiscitat : jorge luis borges}

en röst av bläck & blomma

med huvudet tungt av bihåleinflammation,
naglar plommonlila, ~ & kinder scharlakansröda av feberfrossa
jobbar jag vidare med spira s/s 12. 
jag kan inte låta bli. vill inte ens pausa.


vi tog lite bilder privat i stockholm,
~ & de här älskar jag. 
ville dela med mig av dem till Er för att 
de talar till mig så att jag nästan kan höra det. 
jag kände redan när vi tog dem, att detta hade en alldeles
egen röst, som talade till mig. och nu är det ingenting 
att tveka på. det får på något sätt bli en hel serie av det här. 


i sommar när lina kommer hem från paris får det helt enkelt 
bli minst en hel dag av olika konstellationer kring 
mötet av linas rena ansikte med venus de milo svall, ~ & själ
och de tatuerade armarna på sara’s patrik & jossi. minst. 
här ska det scoutas tatuerade kroppar. 

vet inte var feberyran slutar, ~ & lyckosvindeln tar vid.
inte mycket kan mäta sig med att höra den där rösten
från bilder som viskar & ber om att få bli till.


jag svarade utan att tveka min mamma en gång,
på frågan om det kreativa med fotograferingen för mig
har något ljud ? 
att det låter som det spröda, men väldigt klara ljudet 
av en klocka som någon melodiskt slår på med en liten trästav,
någonstans långt långt borta. 


och den här bildserien vi tog är, för mig, ett helt tempel
av små klockor
som alla klingar med ett enda simultant
och oerhört lockande ljud. 

det är fullt möjligt att jag inte låter helt frisk. 
men om detta är galenskap är jag lyckligt bananas 
och vill aldrig, aldrig, aldrig bli botad. 


♥

±

{modeller : lina lindholm, josefin madsen ljungqvist & patrik bernhardsson}
{makeup & hår : josefin madsen ljungqvist}
{canon eos 5d mark II | canon ef 50/1,4 usm}

tack mina älsklingar, för att Ni är med på att förverkliga mina 
inre bilder, ~ & för att Ni tillför så otroligt mycket med Era röster.

kärlekstugg

folk frågar om jag verkligen kan göra ett hjärta med läpparna.

um, det kan jag, svarar jag {och så rodnar jag lite}.

sedan försöker jag visa,

vilket är mycket svårare när man inte själv ser,

som i en spegel, om man är på någotsånär rätt väg. 

nu måste jag gå och prova bara för det. 

hold your horses.

.

okej. såhär då : 

överdriven pussmun + smack + sug in luft = hjärta

om än med lite varierande tydlighet så blir det ett litet hjärta. 

kroppen är vis, kan man säga.

men oftast blir det såhär som i originalet jag tog 2009,

~ & den här versionen är fixad & trixad med,

för ännu mer effekt. 

det var dagens lilla trivialitet. 

det är en gråmulen tisdag och jag har feber

och något som misstänkt mycket börjar kännas som bihåleinflammation. 

då kan det behövas ljuv pastell & blöta pussar i överflöd.

raggsockar, snor & spets alltså. 

en helt annorlunda version på alla hjärtans dag show, 

~ & agent provokatör får en alldeles ny innebörd.