odödlighet i en digital tid

i dag kom en man från fedEx gående genom vår trädgård,

medan snöflingorna sakta föll
och jag försökte föreviga rosorna på köksbordet. 

jag hade just satt dit en av fjärilarna jag fått 
av min mest omtänksamma vän sara och tagit några bilder, 
när han halkar upp för vår yttertrappa 
med ett stort léende och ett paket att signera för, 
på den där knepiga, digitala skrivplattan. 

i paketet ligger en bok med ett av mina fotografier på 

omslaget, ~ mammas händer med samma fjäril som jag just, 
med tveksamma och försiktiga fingrar fäst vid blommorna. 

sköna slump. 

fed ex. ’the world on time’. indeed.

det här får mig att, för jag vet inte vilken gång i ordningen, 
fundera över det här med odödliggörande. 
jag tänker ofta på det när jag fotograferar, ~ & vill väl ibland, kanske 
för att blidka min fullkomliga, avgrundsdjupa dödsskräck; 
tro att om jag gör någonting riktigt bra,
så kanske jag på något sätt lever kvar.



tänker Ni på sånt’? 




det är ju fantastiskt att få bli förevigad mellan raderna i en bok, 
i en sång som folk sjunger, eller egentligen genom att bli porträtterad
på ett fotografi, ~ även om det blivit urvattnat i dag, för att vi lever
i ett sådant ständigt brus av bilder och kan knäppa av hur 
många bilder som helst med digitala kameror, 
utan att tänka så mycket mer på det.  


men likväl. 

någon måste öppna, ~ & läsa den där boken
där Du eller jag lever mellan raderna.
annars är vi ju ändå bara pressade mellan sidorna,
som sköra blommor i ett herbarium med gulnat papper
och doft av bortglömd vind. 


jag kan inte hjälpa det. 
jag tänker mer och mer på sånt’ här. 
får väl börja göra som astrid lindgren,
börja varje samtal med 

döden döden döden 

och liksom få det överstökat. 



jag vill mest veta; är det bara jag? 
.. och om inte, ~ & Ni fick önska, precis vad som helst;
på vilket sätt skulle Ni vilja bli odödliggjorda? 

±


{paradiscitat : jorge luis borges}