A YEAR IN THE LIFE OF LOVERS & WARRIORS | VOL.2

alla de lager som läggs på. med åren. med upplevelserna.

av bara livet självt. hur de kan förändra synen hos oss, av oss.

det funderar jag på när jag lägger en in-skannad gammal ’glas platta’ över 

ett av porträtten av finaste lilla musan. hur hon är alldeles samma,

men hur hon ser stark ut i skuggorna, sorgsen i ljuset.

hur det talar till mig, eller så blir det av överhuvudtaget

för att det redan talat om för mig, omedvetet,

det här. det här ska Du berätta.

ibland vet jag inte vilket som kommer först.

kanske ska jag också fortsätta berätta, i ord mer, om året

som snart är över. april var förbi, med sina första danssteg och

de lämnar vi bakom oss så, som månaden där det plötsligt 

fanns dagar av magiskt tänkande.* 

i maj dansade jag faktiskt mer, med allra finaste sara. 

eller mest hon, över mjukslitna parkettgolv, ~ & i virvlar

försiktigt mellan solkatterna, i det där övergivna, gamla huset. 
men när sara dansar, då dansar ju även jag,
även om jag sitter stilla på golvet.

jag återupptäckte min livslånga fullkomliga förälskelse

i att förlora mig bland sidorna i böcker. jag kom på, igen, hur

mycket där kan finnas att lära om sig själv och hur det 

inte är texterna vi återkommer till som förändrats,

det är vi själva. jag var både bortkopplad, ~ & sådär

fullkomligt i kontakt med livet, allt i en enda röra.

den röda tråden var att inspirationen var tillbaka. och inte

bara längre den med såriga kanter, utan den av lust. 

den rena, den som står för sig själv och bara lockar så,

pockar på uppmärksamheten tills bilderna blir av. 

i kalendern vi just skapat för love warriors, där finns en

text som hör till juni. den lyder

june is bustin’ out all over. ** 

och det är få ord som säger mycket, även om min juni.

jag var i mermaid mood och hade på något sätt kapitulerat

inför att leva en stund nere i djupen. överlämnat mig åt att jag

inte visste hur länge det skulle vara, det där som kunde 

vara både blått bråddjup och en himmel omvänd, havsblå.

juni var kontrasternas månad, mellan en midsommarnatts-dröm

med sju sorters blommor under kudden och urban djungel

med arbete i flimrande snabb takt. och så kom dagen när allt,

allt, vändes till tacksamhet. på riktigt. och så oväntad, 

slog den ner i mig som en sommarblixt, i vidöppet fält; 

tacksamheten. livet är vist. det tar oss på den resa vi behöver.

och jag kände mig så levande. jag åkte longboard på 

min barndoms gator & kastade mig i havet med alla kläderna på,

till en elvaårings förtjusta skrik och en pappa & morfars

förvånade ansikte ovanför strandrågen. 

allt för ett barns 

’Du gjorde det, honey!’ 

och ett barn långt inuti.

för en ny lust att förvåna mig själv. 

för tacksamheten i den till synes enkla,

men så svindlande, insikten av att

jag är här nu.

jag är tillbaka. 

i juli kom den så, som ett berömt brev på posten, tröttheten.

jag kan se den på bilderna nu efteråt. det var allt arbete, ~ & så

var det nog, med kloka mammans ord, att jag slappnade av till slut.

att min kropp & alla sinnen varit ute i krig. legat både sårade och

ständigt beredda, i skyttegravarna. med frivilligt nedlagda vapen.

och Ni var många, långt fler än vanligt, som delade med Er

om hur Ni mådde, när jag undrade. när jag bad också Er att

hålla uppsikt på den där väggen, inte rasa rakt in i den.

jag slogs med deadlines. påstod att jag åt dem till frukost.

egentligen var jag verkligen helt slut. men det är ju det där..

den eviga balansen när man arbetar för sig själv. att 

fånga kreativiteten när den kommer, för att den är en gåva.

och jag skapade en hel massa då, på det sätt jag kanske tycker

allra mest om, ~ lite som ett barn som ser det den har 

omkring sig som en annan värld, där allt är möjligt,

~ & ingenting är vad det verkar. 

augusti vilade sig från sol, regnade i ursinniga skurar

och lämnade sedan efter sig ett sällsamt, dovt & vackert ljus.

jag försökte också vila. men även hitta sätt att arbeta så att det fungerar.

jag kände för arbetad svart spets & gamla favorit-filmer,

gräddvit ull, ~ & för att finna någon ny musik-förälskelse.

jag sörjde sommaren lite, fast den kanske inte ens var riktigt över.

hösten var, än så länge, en melankolisk slöja; draperad över mina dagar

och jag kunde inte urskilja vad som skulle komma. jag skrev något som fortfarande

känns väldigt sant, att allt är så nytt för mig i år. däri också det vackra.

melankoli i form av en orm med fjäll av rosenblad.

man vet liksom inte riktigt vad man ska tro.

 musiken då? den som hörde till de där månaderna?
junip’s line of fire. på hög volym.

med kärlek, 

h



± 

image n°1 | a shot between takes for the LW photo art calendar ’14 |
model / muse : lina lindholm  
image n°2, 3, 4 & 5 for & from the calendar |
bodypaint : sara n bergman 
image n°6 | the last of the garden roses, shot back in july
image n°7 | july to december prints tested on my studio wall 
© hannah lemholt photography

* days of magical thinking in reference to joan didion
** quote by oscar hammerstein II, 1945


//

all the layers that are added on us. by the years. by the experiences.
by just life itself. how they can change the perception we have, are seen with.
i'm thinking about that, as i add a scanned old glass plate over one
of the portraits of my most lovely little muse. how she’s actually exactly
the same, ~ but looks strong in the shadows, sad in the light.
how it speaks to me, or how it it even got made that way; 
because it already has spoken to me, unconsciously. sayin’
this. this you should tell about.
sometimes i don’t know which comes first.


maybe i'll also continue to tell, in words more, about the year which will
soon be over. my 2013. april was passed, with its first dance steps and
we leave it at that & behind us, as the month in which there were
suddenly days of magical thinking. *

in may, i actually danced more, with loveliest sara.
or mostly, she did, over softly worn parquet floors
~ and in gentle swirls between the dazzling sun reflections on
the floor, of that old, abandoned house. but when sara’s dancing,
then so am i, even if i’m actually sitting quietly on the floor.

i rediscovered my lifelong passionate love for losing myself,
completely, in between the pages of books. i found out, yet again,
how much that can lie hidden there; to be learnt about oneself,
and how it’s not the texts we return to that has changed,
it is ourselves that has. i was both unplugged, ~ & so, so
completely in contact with life, all in one mishmash.
the common story line, for me, was that the inspiration was back.
and no longer only the kind with dolorous edges, but also the one of lust.
the pure one, the one that stands on its own, and just tempts so.
insists and persist, until the photographs comes about.


in the calendar we just created for love warriors,
there is a text associated with june. it reads

june is bustin' out all over. **

and those are few words that says a lot, also about my june.
i was in mermaid mood and had somehow surrendered 
to living for a while down in the depths. surrendered to not
knowing how long it would last, that state where all could be
both a blue precipice and a heaven in reverse, ocean blue.
june was the month of contrasts, between a midsummer night's dream
with seven kinds of flowers under the pillow and an urban jungle
with work in flickering fast pace. and then came the day when everything,
everything was turned into gratitude. for real. and so unexpected,
it struck down in me like a summer lightning in wide open fields;
gratitude. life is wise. it takes us on the journey we need.
and i felt so alive. i went longboarding in my childhood streets
and threw myself into the ocean with all my clothes on,
to an eleven-year-old’s delighted scream and a father & grandfather’s
surprised face above the beach rye.
all for a child’s

'you did it, honey !'

and for a child far inside.
for a new desire to surprise myself.
for gratitude to the seemingly simple,
but vertiginous realization that

i'm here now.
i'm back .

sure as shooting, in july it came around, the fatigue.
i can see it so clearly in the pictures afterwards. it was all the work, 
~ & probably also, in the wise words of my mother; i finally let go and relaxed.
my body and all my senses had been as if out to war. been both hurt and
constantly prepared, in the trenches. having voluntarily abandoned my weapons.

and you were many, many more than usual, who shared
about how you felt, when i asked. when i appealed for you to,
as well as for myself, - keep an eye on that famous wall,
not to plummet straight into it.
i fought with deadlines. said that i had them for breakfast.
truthfully i really was exhausted. but there it is..
the eternal balancing act when working for oneself.
to capture the creativity when it comes, because it is a gift.
and i created a whole lot at that time, the way i like the very best,
i think, ~ a bit like a child; seeing what is right around you
 like another world. one where everything is possible,
~ & nothing is what it seems.


august rested from the sun, rained in furious bursts
and then left behind a wondrous, dim & stunning light.
i tried to rest as well. but also tried finding ways to work in functioning ways.
i felt in the mood for intricate black lace & old favorite movies,
for cream-colored wool, ~ & to find some new musical crush.
i mourned summer a bit, although it might not even had really been over.
early fall was, so far, a melancholy veil; draped over my days
and i couldn’t distinguish what was coming. i wrote something that still
feels very true; everything is so new for me this year. therein is also the beauty.
melancholy in the form of a snake, with scales of rose petals.
you really don’t know what to believe.


x,


h


{and the music? the music above.
the one belonging to those months.
with the volume set to loud.
junip’s line of fire}