little white pill

i natt har jag vankat. 
jag kan de där dunkla promenaderna nu, vet var trägolven knakar. 
ökar alltid takten lite i den passage i ena hallen,
den med det stora fönstret ut mot trädgården & terassen. 
hjärtat slår alltid lite snabbare där,
i skiftande styrka beroende på hur månupplyst världen är utanför. 
jag har kommit fram till att det är bättre desto mörkare det är inomhus, 
även om jag får treva mig fram lite.
ligger terassen i månljus ser jag bättre ut än vad någon skulle se in. 
nattlig logik.

ingenting är förnuftigt på natten.
rädslorna är större. världen tycks mindre.

blod & bomull. barfota besvikelse. 

jag pysslar runt i mörka köket, lite som i någon slags trans,
med grusiga ögon halvslutna
{då kanske jag behåller sömnen i mig}.

vattenglas. liten vit tablett.
svälja sträv kolsyra, hint av låtsaspäron.
låta kranen rinna tills vattnet ångar av hetta. 
hitta tom, stor flaska att fylla det i. 
plasten som böjer sig av värmen.
jag som böjer mig av smärtan.

jag kan den där smärtan.
den har blivit som en egen varelse.
jag matar den med vita piller & illvilliga tankar
varje månad, år ut & år in. 

benen är som spagetti under mig i trappan. 
min kudde, fortfarande varm av sömn
under ena armen, het vattenflaska under andra.
överläppen våt av varm, stark puls.

jag kan den där smärtan.
jag kan hantera den. nästan i sömnen.
det som har tillkommit är den lilla besvikelsen.
den lilla besvikelsen som jag egentligen 
inte vill ge luft, inte göra större.

det blev inget barn.

men när jag hittar ett annat rum att sova i,
uppför trappan, svala lakan i orörd säng,
- & nästan omedvetet
vaggar mig själv fram och tillbaka,
andas bort det,
försöker att somna om,  
då tänker jag nattens kanske enda förnuftiga tanke

undrar hur många fler där ute som känner såhär,
hur många som nattvandrar med mig?

och därför skriver jag ner det här i dag.
därför och för att jag just,
knasigt nog kan man tycka efter ett missfall
och min beskärda del av de där små besvikelserna,
- fått lära mig att man 
inte ska ta just de där vita tabletterna.

nsaid.

så heter tydligen det ämne, 
i alla de där olika just anti-inflammatoriska 
tabletterna som
gör så att ägget förstörs 
istället för att vandra ut i äggledaren.

kanske någonting inte alla vet.
 jag visste det inte.

om inte annat fanns det kanske en person till,
där ute i natten som kände som jag. 
fler vi där han är ganska fåordig 
och hon inte vill göra ett problem av något 
som kanske inte alls är ett problem. 
men där båda, oberoende av varandra,
- & i tystnad, har önskat samma sak,
bara någon natt tidigare, när perseiderna
 fick stjärnfallen att fylla himlen ovanför dem.


därför skriver jag ner det i dag.
då får det bli personligt.


det är väl bara så 
att ibland är en stjärna
inte mer än ett sandkorn
och ett fall just bara ett fall.




kärlek till Er,


h