2.16.2012

odödlighet i en digital tid





i dag kom en man från fedEx gående genom vår trädgård,
medan snöflingorna sakta föll
och jag försökte föreviga rosorna på köksbordet. 
jag hade just satt dit en av fjärilarna jag fått 
av min mest omtänksamma vän sara och tagit några bilder, 
när han halkar upp för vår yttertrappa 
med ett stort léende och ett paket att signera för, 
på den där knepiga, digitala skrivplattan. 


i paketet ligger en bok med ett av mina fotografier på 
omslaget, ~ mammas händer med samma fjäril som jag just, 
med tveksamma och försiktiga fingrar fäst vid blommorna. 

sköna slump. 

fed ex. ’the world on time’. indeed.





det här får mig att, för jag vet inte vilken gång i ordningen, 
fundera över det här med odödliggörande. 
jag tänker ofta på det när jag fotograferar, ~ & vill väl ibland, kanske 
för att blidka min fullkomliga, avgrundsdjupa dödsskräck; 
tro att om jag gör någonting riktigt bra,
så kanske jag på något sätt lever kvar.



tänker Ni på sånt’? 




det är ju fantastiskt att få bli förevigad mellan raderna i en bok, 
i en sång som folk sjunger, eller egentligen genom att bli porträtterad
på ett fotografi, ~ även om det blivit urvattnat i dag, för att vi lever
i ett sådant ständigt brus av bilder och kan knäppa av hur 
många bilder som helst med digitala kameror, 
utan att tänka så mycket mer på det.  


men likväl. 

någon måste öppna, ~ & läsa den där boken
där Du eller jag lever mellan raderna.
annars är vi ju ändå bara pressade mellan sidorna,
som sköra blommor i ett herbarium med gulnat papper
och doft av bortglömd vind. 


jag kan inte hjälpa det. 
jag tänker mer och mer på sånt’ här. 
får väl börja göra som astrid lindgren,
börja varje samtal med 

döden döden döden 

och liksom få det överstökat. 



jag vill mest veta; är det bara jag? 
.. och om inte, ~ & Ni fick önska, precis vad som helst;
på vilket sätt skulle Ni vilja bli odödliggjorda? 







±


{paradiscitat : jorge luis borges}







6 kommentarer:

  1. ...att någon, någon gång i framtiden säger, jag kände en kvinna en gång som...
    och den kvinnan var jag...
    eller så googlar dom på nåt märkligt och där finns jag kanske som den som...

    SvaraRadera
  2. Jag eller Sara skickar vidare en bok som vi väntar på ska komma med bud, kan knappt bärga oss på att få den i händerna. Känns som om både du och vi kommer få hopp om det du funderar på idag... Låter allt lite kryptisk? Fråga S om den ifall ni pratar:-) Såklart ska vi pyssla,pyssla,pyssla då vi äntligen får ses. Du måste komma och sitta med oss i den vackraste ateljen, vid det slitna på bordet på den fina kyrkbänken på ett fårskinn. Kardemummakaffe i mängder utlovas. Kramar

    SvaraRadera
  3. ...att mina barn (om de lever ett långt liv) kommer ihåg mej som en snäll & omtänksam mamma & kanske berättar om mej till sina kära... att de minns mej med kärlek, så som jag kommer att minnas dem, även när änglavingarna vuxit ut...

    SvaraRadera
  4. Åh...när jag läste din text så tänkte jag genast på allt som Sussi & jag pratat om i ett par dagar.
    DENNA BOK som Sussi (tusentals TACK Sussi) introducerat i mitt liv gör detta med döden liiite lättare att handskas med...eller vi TROR det iallafall! Vi har inte läst den än, men goaste Sussi har beställt den till oss båda & är den bra så lovar jag komma PERSONLIGEN med ett litet bokpaket till dig min vän!
    Är så fruktansvärt rädd för att bli kvar ensam -eller komma "dit" ensam. ENSAM.
    ...men tror denna bok kan hjälpa till att kanske inte vara så rädd längre...

    Du är fenomenal Hannah. Vi är MÅNGA som har honeypieliving-begär. Man vill bara ha MER!

    Kramar i enorma antal

    SvaraRadera
  5. Dear Hannah...Borges again..my favourite as always...
    what a huge question...yes I sometimes think about all these things but in the end I arrive at the conclusion that I can't have nothing more than this precise moment and I have to live now without thinking about the future (with me or not)...
    So I try to avoid this thought...and see the beauty of today :)
    Huge Hugs
    Dora

    SvaraRadera
  6. preciosas imágenes, hermoso tu blog!!!Muy cierta tu reflexión, todos queremos trascender de alguna manera, dejar nuestra huella... Un abrazo!

    SvaraRadera

i love words.
and i’ll be happy to
read some of yours..
they mean a lot to me.

in any language.
big or small.

that box down there
is y o u r very own space,
here with me,
to leave an imprint ..

x, h






Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...