CURRENT OBSESSIONS

jag har helg-huvudvärk och ett garnnystan av drifter & intuition
bakom revbenen. inget att reda i i dag.

bara fotografera och skriva. mitt enda sätt.

det bästa sättet i världen jag vet. att leta ljus och rätt ord

i de mörkaste hörn. pauser bara av kaffe
{vi maler de kopi luwak bönor jag köpte med från bali.

jag återkommer till det.} och whiskey.
så flyter kväll in i morgon, blandas med stjärnklar natt,
där jag driver in & ur sömn med ljus som får brinna.

mer som får brinna. och musik.
ett helt nytt album av musik, sprängfyllt av betydelse,
- fast bara mitt för nu. 

Ni som brukar vara här vet att jag tycker
mycket om syskonen angus & julia stone’s musik. 
denna går nu varm, både bildligt och bokstavligt
och först är det något med hennes röst som skaver.
men när den sjunker in, på repeat, är det mer än all okay.
på massivt hög volym.
så att garnnystanet där inne blir alltmer poröst.
så mycket själ i ett enkelt piano riff och perfekta trumslag.
hjärtslagen ekar.
jag dansar ensam. enkelhetens lycklig. 

det är en sån’ vacker sak det där.
svår att dela med sig av, utan att den blir en platt kliché,
men likväl minst lika sann.
människors ensamma stunder. 
en av de vackraste saker jag vet. utan att egentligen veta.
och däri också det vackra egentligen ju.

som detta, nu dock delat med Er. en söndag förevigad.
alla ljus brinner, utanför soldattorpets stiliga gamla fönster
skiftar ljuset rörande vackert, jag har ett glas whiskey
stående som kan få ta mig timmar, ändå ingen is.
bali ligger kvar, bronserad på huden.
jag lyfter ett av doft-korten från qatar’s flygplats.
vi förälskade oss i de maffigaste parfymflaskorna någonsin, där,
- i myllret av svarta huvuddukar & vita långskjortor svepande stengolven.
vi lyckades backa därifrån, trots vår tradition att alltid köpa
vars en ny doft, en lämna-bali-tröst i sprayform.
de doftar fortfarande, känner jag nu..
och christian dior, som Du lyckats.

jag hänger på mig mitt 'N.Y transit token'.
doftar på det också.
{denna mani att ta in allts doft. vart har jag fått den ifrån?}
den doftar ju just inget, men bär minnen desto starkare.
får mig att tänka på twin towers och vår midsommarnatt
i the Greatest Bar on Earth, allra högst upp i det norra tornet.
jag minns pianomusiken. och svindeln framme vid fönstren.
höjden. stålkonstruktionen. hjärtat värker till lite.
jag fingrar på småsaker & vidrör försiktigt stora tankar.
det är en sån’ vacker sak det där.
människors ensamma stunder. 

spela henne högt. dansa som om ingen ser.
och säg mig;
vilken är den vackraste ensamma stunden Du vet? 
jag tycker så mycket om Era tankar.



med en hel massa kärlek,


h

stills & self portraits from the studio | n°1, 2 & 3 :

the most beautiful black dress i’ve ever worn is by candela / free people

n° 4 : crystals from the rock shop by johnyrocks | erica weiner has

N.Y transit token necklaces | all on big book

photographers i met and liked bought at fotografiska

n°5 : antique books bought in paris w. handmade pencils from inkkit

small images : black leilana stud bra from spell | vintage stuff | etc

feather is handmade for me by sara

© hannah lemholt photography | sara n bergman illustration

// 

i have a weekend headache and a ball of thread made of

instincts & intuition behind the ribs. nothing to be unravelled today.

just photograph and write. perhaps my only ways.

the best ways in the world i know of,  to look for the most

beautiful light and the most suitable words, in the darkest of corners.

there are breaks only for coffee {we grind the kopi luwak beans i bought

on bali. i’ll come back to that.} and whiskey.

and so evening floats into morning, mingles with starry night;

where i drift in & out of sleep

with candles allowed to keep burning.

much more that is allowed to burn. and music.

a whole brand new album of music, filled to the covers with

significance, but just mine for now.

you who are regularly here, know how much i

like the music of siblings angus & julia stone.

this is now the one spinning, - and spinning me.

at first there is something about her voice that chafe a bit.

but once it sinks in, on repeat, it's more than all okay.

on massively high volume. so that the ball of thread in there

is honeycombed. so much soul in a simple piano riff

and perfect drumbeats, echoing heartbeats.

i dance alone. the happy of simplicity.

it's such a beautiful thing that.
difficult to share without it becoming a flat cliché,
but nevertheless equally at least as true.
people's solitary moments.
one of the most beautiful things i know.
without really knowing.
and in just that lies the beauty really.
like all of this, however now shared.
a sunday eternalized.
all candles burning and outside the soldiers cottage’s
handsome old windows; the light shifts stunningly.
i have a glass of whiskey attending, one that can
get to stay for hours, got no ice anyway.
bali lingers on bronzed skin.
i pick up one of the scent cards from qatar airport.
we fell in love with the mightiest of perfume bottles ever, there,
- in the concourse of black head scarves
and white long dresses sweeping stone floors.
we backed away, despite our tradition to always buy
a new scent each, a leaving- bali-comfort in spray form.
the cards still carry scent, i realize now..
.. and christian dior, how you’ve flourished with this one.

i put on my N.Y. transit token. smell that too.
{this mania to take in the scent of everything. where did i get that from?}
it doesn’t really have a scent, but a memory nonetheless powerful.
i think of the twin towers and our magic midsummer night
in the Greatest Bar on Earth, at the very top floor of the north tower.
i remember piano music. and my vertigo in front of the windows.
the height. the steel construction. my heart ache a little.
i fiddle with the small things & carefully touch the big thoughts.
it's such a beautiful thing that.
people's solitary moments.

play her loudly. dance as if nobody’s watching.

then tell me;

which is the most beautiful solitary moment, you know?

i like so much your thoughts.

with a whole lot of love,

h

LEEKING SOME LOVE

sneak peek from the shoot for fira autumn’14 - a love story | models are my forever beloved muse & new fave face - bodhi

jag har haft en märklig helg.

en helg som har varat ända till nu.
en som lever vidare i form av ett léende
som liksom inte vill låta sig nötas bort,
verkar bara ta sig allt längre in; djupna de där
smajlgroparna, som storasyster försökte tuta i mig
var en missbildning, när vi var små.
det där fån-léendet på mina läppar, massor av musik,
ett bali som denna gången förblir på huden,
vår och fågelsång i morgonluften och
en evigt bara lavinartad växande passion för mitt arbete;
allt det där bidrar till en känsla i hjärttrakten,
lite som om att risken är att det kanske skulle kunna brista.
av ren & skär lycka och.. uppfyllande.

för det är ju uppfylld jag är.
därav den där känslan igen, av att någon har 
placerat en lyckogranat mellan mina revben. en som
aldrig brisrerar, bara består. trots att den hela tiden 
vidrör mitt hjärta, borde detonera. 

och det ord som ständigt återkommer;

så att jag måste skriva ner det, 

viska det,
säga det högt så många gånger på rad
att det till slut låter som en ramsa?


tack.

det var det. jag ville bara titta in snabbt och läcka lite
av allt det där ljuset, all den där kärleken,
~ & smyg-visa Er lite bilder för hösten.
fast först väntar en vår. en sommar också.
och där göms ytterligare en tacksamhet; för den här sidan året
viskar om så mycket vackert, så många på nytt.
men först, allra först; ska en helg få
dröja sig kvar i mig. kanske ända till nästa.

med ett léende. ett stort ett.
ända in,


h

//

shoot : fira autumn’14 - a love story

models : lina lindholm & christoffer erneholm

make up & hair : jossi madsen

quote i wrote on an old envelope : rumi

the little mayfly is hand painted for me by sara

© hannah lemholt photography | sara n bergman illustration

// 

 i’ve had a wondrous weekend.
a weekend that has lasted until now.
one that lives on in the form of a smile
that simply refuses to wear off,
just seem to be making its way further in;
deepening those dimples that my big sister tried to
convince me was a deformity, when we were growing up.

that halfwit smile, loads of lovely music,
a bali that this time remains on the skin & in the soul,
spring and birdsong in the morning air and
a forever growing avalanche of passion for my work;
all of that is what contributes to a precordium sensation
a little as if the risk is that it could perhaps rupture.
from pure happiness and.. fulfillment.

because it's fulfilled that i am.
thereof that feeling again; as if someone has
placed a blissfulness-granade between my ribs.
but it never explodes, only consists,
although it continually keeps touching my heart,
ought to detonate. 

and the word that keeps coming to me;
so much so that i have to write it down,
whisper it,
say it out loud so many times
in a row that it eventually sounds like a
chant of some sort ?


thank you.

and that ’s all.
i just wanted to check in quickly
and leak a little of all that light, all that love,
~ & sneak peek show you some pictures of autumn. 
although first awaits a spring. a summer too. 
and right there some additional gratitude lies hidden;
this part of the year whisper about so much beauty, so many anew. 
but first, first of all; a weekend is gonna get to linger
in me even longer. perhaps all the way into the next one.




with a smile. a deep one. 
all the way in, 

h

A GARDEN OF LIGHT THOUGHTS

vart är vi nu då?

efter att ha struntat fullkomligt i övervikten

och packat allt vi bara kunde av en ö

som efter varje besök upptar en allt större

del av våra hjärtan, ~ tryckt ner snäckor och fjädrar,

tygprover och kopi luwak kaffe, virkade bikinis och antika

små fynd, i vad som inte ens verkade vara samma 

resenärers packning vilken kom noga utvalt & minutiöst vikt

på andra hållet. detta beror inte bara på det förtvivlade

behovet av att få med sig varenda litet korn

av gudarnas ö möjligt {fast jo, så klart packade vi

sand från vår strand också}, ~ utan kanske främst på att

efter vecka efter vecka av att ha fått se prov på att

ingenting är omöjligt 

då lär man sig att precis så är det.

och bali vinkar också av oss just så.

med ett stort léende & utan anmärkningar, trots

sjutton kilo för mycket på vågen. en blinkning och 

vi kramar varandras händer hårt i flygplanskroppen med

tårarna rinnandes sakta och den djupnande insikten

att vi lämnar bali, men bali lämnar inte längre oss.

det här senaste året av mitt liv alltså..

det finns inte ord. hur gör man ? undrar Ni. 

när man är rädd för att ta språnget ? när man är mörk

i sinnet ? jag kan ju inte gärna rekommendera Er

uppbrott ur långa relationer som medicin hit & dit. 

det handlar heller inte om det. 

det handlar om att jag hade allt för många

förutfattade meningar om mig själv. vem jag var,

var menad att vara & därmed skulle förbli. 

det var ingen negativ bild alls, men det sättet att se på sig själv

är mörkt och förminskande i sig. 

utsätt Dig. utsätt Dig för livet. 

vem & vart Du än är.

i de små stunderna. de till synes små svaren.

alla de gånger Du tänkt säga nej, säg ja.

{och i vissa fall tvärtom. en helt annan historia.}

det kommer susa längs skenbenen på Dig stundom, 

det kommer att kännas som att Du bara har 

luft under fötterna, ~ & ingen fast mark alls går att nå.

Du kommer att tvivla. tänka att det är bättre att vara säker. 

det är då Du ska hoppa. igen & igen. jag lovar Dig.

fast mark. jag har glömt hur den känns.

den var överskattad som grogrund,

~ & allra vackrast att bara ha till att odla blommor i

och samla snäckor & sand på då och då.

med kärlek,

h

so now where are we?

after completely ignoring the threat of overweight

and packing just about everything we could bring, from an island

that after each visit occupy an increasingly large part of our hearts,

~ after squeezing shells and feathers, fabric swatches and kopi luwak coffee,

crochet bikinis and antique finds, in what didn’t even seem to be

the same travelers packing; carefully chosen and meticulously folded

on the other route. this has not only to do with the desperate

need to get every single small grain of the island of the gods

with us possible 

{though yes, of course we packed sand from our beach},

~ but perhaps primarily to do with

week after week of being shown that

nothing is impossible

teaches you that it is precisely so.

and bali also sees us off just like that.

with a big smile and without so much as a comment regarding

the seventeen kilos each too heavy on the baggage scale.

a wink and we hug each other's hands tightly in the fuselage,

with tears slowly rolling and the deepening realization

that we’re leaving bali, but bali no longer leaves us.

this past year of my life.. i mean..

there’s really no words.

how do you do it ? you ask.

when you are afraid to take the leap ?

when the mind is full of dark thoughts ?

i couldn’t really recommend breaking up from

long term relationships as a medicine hither & thither.

it's not about that.

it's about me having too many preconceptions about myself.

about who i was, was meant to be and thus would remain being.

it wasn’t a negative image at all,

but that way of looking at oneself

is dark and diminishing per se.

expose yourself. expose yourself to life.

whoever & wherever you are.

in the small moments. the seemingly small answers.

all the times you’re about to say no, say yes.

{and in some cases the contrary. a completely different story.}

you’ll feel a whisper in your shinbone at times,

it’ll feel like you have nothing but air beneath you,

~ & no solid ground at all in reach.

you will feel sceptic. you will stagger.

you will think that it is better to be safe.

and that's when you should jump. again & again.

i promise you.

solid ground. i've forgotten what it feels like.

it was overrated as a seedbed for growing,

~ & mostly ever beautiful for growing flowers

and collecting shells & sand of, from time to time .

with love,

h

±

quote i used for ’dark thoughts garden’ image | story people

  selfportraits | denim is one teaspoon & tee is vintage bali

poppy seedpod handpainted for me by sara | it does look like

a scrotum a lil’ bit now that you mention it, baby, but i love it anyways

© hannah lemholt photography | sara n bergman illustration 

LIVING AT SEMINYAK BEACH

jag har alltid varit en havs-människa. 

aldrig en som legat på stranden för att bli solbränd, 

men den som låg i vattnet tills huden var vågig, sträv som en sandbotten även den.

dyka, stå på händer, flyta med, gå mot strömmen, stanna under så länge det bara gick;
sådär tills bröstet känns som att det ska sprängas
och också sprängt mina trumhinnor, på 19 meters djup.
jag trodde jag kunde mitt inre livs stränder.
trodde jag visste allt om vad havet kan göra med mig. 

jag hade fel. 

vi lever på seminyak beach. 
en halv minut från att vakna under baldakinen,
till att få fötterna smekta av indiska oceanen.
sex kilometer gnistrande elefantgrå sandstrand,
brytningar med namn som halfway, padma & KuDeTa
visar upp tunnel efter tunnel av ljuvligt jadegrönt
som kraschar i vitt & in i hjärtat gång på gång.

här tittar vi inte på soluppgångarna.
solen verkar alltid redan vänta uppe, på att vi ska slå upp ögonen.
ibland är sängen tom när jag vaknar. sara plockar snäckor alla morgnar,
outtröttlig, innan traktorn krossar de sköra skalen, rensar rent.
hon samlar dem i långa rader, på den enorma stenbänken i vårt badrum.
jag skuggar ansiktet med handen, kisar mot hennes böjda rygg i solen.
viskar anne morrow lindbergh’s

one cannot collect all the beautiful
shells on the beach för mig själv,

men är inte längre säker.
jag vet en som kommer försöka.

vi dricker stora glas färskpressad juice till frukost.
vattenmelon. ananas. guava. 

och allt eftersom huden mörknar mjukt,
ljusnar själen kraftfullt.

här tittar man inte på solnedgångarna. 
här lever man i dem.
människor står, olika långt ut i havet, vissa som
ensamma målade akvarellstreck i motljuset,
andra i dansande, viskande klungor,
men alla på något vis tillsammans.

som att solen inte alls egentligen går ner,
utan går in. in i oss alla som lever där då.
och sedan är allt stjärnhimmel, utan, ~ & innanpå.

jag trodde jag kunde mitt inre livs stränder.
trodde jag visste allt om vad havet kan göra med mig. 

jag hade fel.

det är det här jag menar när jag säger att
jag älskar att ha fel. motbevisa mig. visa mig.
krascha in i mitt hjärta. 



med kärlek,

h

i've always been a beach-person. 
never one to dwell there to get a tan, 
but one to stay in the water until the skin gets wavy, 
rough as a sand bottom too.
dive, doing underwater handstands,
go with the flow, go against the current, 
stay under for as long as possible; until your chest feels like it’s
gonna burst, ~ & burst my eardrums at 19 meters depth.
i thought i knew all my inner life beaches. 
thought i knew everything about what an ocean can do to me. 
i was wrong.

we’re living on seminyak beach.
half a minute from waking under the baldachine,
to having your feet caressed by the indian ocean.
six kilometers of sparkling elephant-grey sand beach and
legendary breaks with names like halfway, padma & KuDeTa
shows us tunnel after tunnel of the loveliest jade green,
crashing in white & into the heart, over and over.

here we don’t look at the sunrise.
the sun always seems to already be waiting up for us,
for us to open our eyes. sometimes the bed is empty when i
wake up. sara is up, picking shells every morning,
indefatigable, before the tractor crushes the fragile crusts,
cleans up. she rounds them up in long lines at
the huge stone bench in our bathroom.
i shade my face with one hand, squinting at
her bent back in the sun.
whisper anne morrow lindbergh 's
one can not collect all the beautiful
shells on the beach to myself,
but i’m no longer sure.
i know someone who will try.

we drink large glasses of freshly squeezed juice
for breakfast. watermelon. pineapple. guava.

and as the skin softly darkens,
the soul forcefully lightens.

here you don’t watch the sunsets. 
here you live in them. 
people stand, ~ variously far into the sea, some as 
lonely painted watercolor strokes in the backlight, 
others in dancing, whispering groupes, 
but all somehow together. 
it’s like the sun doesn’t really go down, 
but go in. in into all of us living there right then. 
and next, all is a starry sky. out, ~ & inside. 


i thought i knew all my inner life beaches. 
thought i knew everything about what an ocean can do to me. 
i was wrong.

this is what i mean when i say that 
i love being wrong. prove me wrong. show me. 
crash into my heart.


x,


h





±

self portraits & portraits from seminyak beach
shell bra lost sweater - wildfox white label
life is a beach - golden tat - flash tattoos

the feather is hand painted for me by sara
© hannah lemholt photography | sara n bergman illustration

TO SURFACE ON THE OTHER SIDE

crochet swimsuit by hot anatomy found here | stetson hat | love christopher poindexter’s poetry typed on hem paper | antique french button cards from sadie olive 

att dyka upp såhär, på andra sidan världen,

så känns det lite. en 25 timmars dykarsjuka med pirr

i blodet & flygplansvingar har tagit mig & oss åter

till vår älskling, gudarnas ö, bali.

nu är en liten stund såhär istället, uppkopplad. 

fast alldeles vid havet, så att saltet nästan känns på huden,

~ & med morgonkaffet & gudomlig guava juice bredvid,

för att ge livstecken ifrån mig innan vi försvinner 

ner under ytan igen.

stunning little muse shot for fira s/s 14 mermaid life 

vi är nu skattletare för love warriors en vecka till,

~ & sedan stannar jag och en helt annan sorts skatt kvar

ett tag. bali. hur i hela världen ska vi kunna tvinga oss att

sedan dyka ner, färdas hem. gudarnas ö,

jag är så förälskad i Dig. 

kärlek till Er också,

h

image n°1 & 2 | crochet swimsuit by hot anatomy found here | stetson hat |

love christopher poindexter’s poetry typed on hem paper | antique french button cards from sadie olive 

image n°3 | printed shawls fira s/s 14 | model :lina lindholm

sara has hand painted the beautiful little feather for me

© hannah lemholt photography / fira 2014 / sara n bergman illustration

//

to resurface like this, on the other side the world, that is

what it feels like when 25 hours of aeroembolism, with tingling 

in the bloodstream and aircraft wings has taken me & us back again 

to our beloved, island of the gods; bali. 

now is a moment of another kind, on-line. but just by

the waterfront, so much so that the salt  is a sensation on my skin, 

~ & with morning coffee & divine fresh guava juice beside me, 

just to give a sign of life, before we disappear 

below the surface again.

we are now treasure hunting for love warriors for another week, 

~ & then i stay on with another kind of treasure for a while.

bali. how on earth will we be able force ourselves to 

then dive down, to travel home and leave you again?

island of the gods, i'm so in love with you. 

love for you sweethearts too,

h