PERSONAL

sådär står det inne i min egen print butik, 

som nu äntligen faktiskt verkar kunna slå upp dörrarna när som.

jag får en släng av tanken att det där kanske låter

överdrivet nostalgiskt eller melodramatiskt, eller både och.

likväl är det sant och grejen är ju, att jag försöker vara just sann,

även när det skaver eller när det riskerar bli klibbigt.

det är sant att fotograferandet på något vis översätter det mesta åt mig.

det tvingar fram saker jag inte förstått med huvudet,

eller velat än förstå med hjärtat. 

plötsligt har jag, på riktigt, stått där med ett stort tryck

av ett fotografi, månader ’senare’, en

en gånger en meters nyckel som stirrar tillbaka, säger

så Du är hemma nu..?

det tröstar också just därför. 

för då har ju någon del av mig både sett och insett,

för att sedan ta en väg som går.

gör att det är inte jag som går, det är vägen.

så att plötsligt kan jag komma ut på andra sidan,

i en öppen glänta, bortom att inte ha sett skogen för alla träd.

och där är, om än skarpt, så ett väldigt vackert ljus.

det ifrågasätter och det reder ut, ställer frågor och besvarar dem.

och för allt det, är det livet. utan det skulle mitt liv inte längre vara mitt.

jag har den enorma lyckan att det jag gör ger resonans också i

andra människor och därigenom privilegiet att kunna arbeta med,

- & leva på, det jag älskar allra mest att syssla med. 

jag tänker på en kommentar jag fick en gång här.

jag hade haft med ett citat, det där som säger

choose a job you love,

and you will never have to work a day in your life.

det är diskuterat om det är confucius eller någon annan klok,

men hon hade ju lika rätt som skrev där bland kommentarerna, att 

det där stämmer ju inte riktigt.

nej, det gör ju inte det. heltid är bara förnamnet och

blod, svett och tårar för en gångs skull bokstavligt talat sant.

och så just det där ensamma på gott ont, - på så vis att det är ur mig,

från början till, som nu, ända fram till Er, i slutändan.

ännu mer nu, med denna print butik,

utan ett företag som ’säljer mig’, emellan.

jag är tillbaka i mina rötter, fine art.

och det är bara jag. och Ni.

med kärlek,

hannah

image n°1 | fine art print wheelbarrow shot in the home of

amazing christina höglund, - thank you, beautiful you. 

image n°2 | prints emma, o'keeffe and seven years in the home of

my truly beautiful friend sara n bergman

image n°3 | print daydreamer

© hannah lemholt photography

//

the words up there are in my own print shop,

the one that now finally actually seem to be able to open its doors any time.

i get a bout of the idea that it might sound

excessively nostalgic or melodramatic, or both.

nevertheless it’s true, and the thing is that i try to be true,

even when it chafes or when it risks turning sticky.

it is true that photography somehow translates most things for me.

it compels things i don’t necessarily understand with the head,

or have wanted, yet, to understand with the heart.

suddenly i’ve found myself, really, standing there

with a big photographic print, months ’afterwards’,

a one times one meter key that stares back, saying

so, you're home now.?

it also consoles for that very reason.

because it means some part of me has actually both seen,

realised and actively taken a path that.. moves.

making it so that it’s not me that moves, it's the path.

so that suddenly i can come out on the other side,

in a clearing, beyond not seeing the forest for all the trees.

and there’s, albeit sharp, such a beautiful light.

*

it disputes and disentangles, asks questions and answers them.

and for all that, it really is life.

without it, my life would no longer be mine.

i have the vast bliss that what i create also resonates in

other people and thereby the privilege to work with,

- & live on, what i love most of all doing.

i think of a comment i once recieved here.

i had written a quote down, the one that goes

choose a job you love,

and you will never have to work a day in your life.

it is discussed whether it is confucius, or someone else’s, 

but she was equally right, she who wrote, among the comments, that

but that’s not really true..

cause no, it’s not really. working ’full time’ is just the beginning

and blood, sweat and tears for once literally true.

and then that solitary, for good and bad,

- in the way that it all comes out of me,

from the very beginning, to now;

all the way to you, ultimately.

even more so with this print shop,

without a company ’selling me’ in between.

i'm back to my roots, back to fine art.

and there’s just me. and you.

with love,

hannah

x