CAROUSEL

jag är lite trött på mitt eget ansikte.
känner Ni också så ibland?
alltså inte så att jag vill förstöra,
- eller måla över hela mig själv med vit färg,
som jag just nu gör på alla printar och självporträtt..
mer som att man ibland blir lite trött på att vara i sin egen kropp.
ja, så mer. kan Ni också känna så? 

kanske är det bara så,
när man är en typisk tänkare och känslomänniska.
ibland önskar man att det eviga bruset skulle tystna.
fast när jag skriver ner det, känner jag likväl att
nja.. något i mig viskar.
då skulle Du inte vara Du.

jag har huvudet lite bland molnen, som alltid vad det verkar.
samtidigt finns det en del av mig som inte är annat än i kroppen, fysiskt.
den som arbetar frenetiskt medan musiken växlar mellan chopin
i febriga falla i sömn-toner och nya upptäckter i snabb rytm,
som passar till att mana på tempot i arbetet, i uppdragen; i allt det vakna.
och däremellan kardemumma-kaffe med mjölk,
sömn med märkliga drömmar & många uppvaknanden.

och så vad som känns lite som en karusell,
en som jag står bredvid och betraktar;
där ansikten fladdrar förbi alltför snabbt.
jag hinner bara sträcka ut handen och så är de åter borta.
lilla musan & jag får en dag mellan hennes paris och mitt stockholm,
- för mini plåtning av fira autumn’13.
fast med vissa människor räcker det att låsa blicken i varandras 
bara några sekunder, för att läsa längre historier, 
- & för att fylla på till brädden med kärlek.
till nästa gång.

annars är det så.. jag skriver och raderar. skapar och kastar. 
melankolin vill just nu sippra in precis överallt
och jag är så trött på det som kommer ut som om klibbigt romantiskt,
för att jag inte kan få svärtan ur huvudet
och på pränt eller in i fotografierna.
kanske har jag ett behov av det mjuka just nu. som balans.
det och lite vila. om några dagar. om bara några dagar.
jag lämnar hösten här för Er att njuta av,
flyger vad som känns som lite bakåt i tiden;
till den sommar jag inte riktigt hann med att bara vara i.
kanske ses vi där i mellanrummet.

tack för Er.
jag läser allt. just nu hinner jag inte svara på allt. 
det säger inte ett jota om vad jag känner. 
vad Ni får mig att känna med Era kommentarer,
Era mail och inlägg om mig,
som hotar punktera lungorna av kärlek
i ett enda så totalt berörande drag. 

allt detta lämnar ett stråk i mig, av något annat, av att
kanske når jag igenom ändå,
trots att det känns som att jag står bredvid och betraktar, 
- & som att allt jag kan göra
är att förtvivlat sträcka mig efter det som fladdrar. 

den ska väl bara stigas på, av, - & tillbaka på
i rätt takt och tid, den där snurrande karusellen.

tack Ni som tar min hand.


h

// i’ve got even more readers from the united states
and australia than from sweden at the moment.
i dream of translating everything myself or to run 
a parallel blog. but life is a carousel, spinning faster
and faster these days. thank you for being here
though, lovelies, ~ and i’m sorry google translate
is a crazy cookie monster with words; chewing
and giving you only hiccups of cookie breath. h, x //




± 

n°1 | distorted selfportrait
n°2 & 4 | studio / selfportrait | cloudy sky lennon sweater : wildfox
 © hannah lemholt photography