EN PLEIN AIR

jag har ingen aning om hur jag ska ta mig tillbaka hit. 

ta tillbaka min plats här, eller börja om, eller vad gör man?

hur gör man?

det svåra är att jag känner likadant inför mitt liv.

vilken var det som var min plats? utan ett oss.

börjar man om? hur gör man?

sex år av vi nedmonterat över sex veckor till ett jag.

till ett ensam.

hur tar man sin plats när det känns som att

man inte ens har mark under fötterna? 

en plein air.
franska för ’i det fria’.

 

kanske stannar man upp precis där & då,

hur plågsamt det än är att sväva, i känslan riktningslös,

- men ändå just därifrån se allt. kristallklart så det skär.

kanske gråter man tills tårarna förvånar en

och man undrar hur det ens är fysiskt möjligt att det
fortfarande finns en källa kvar där inne i kroppen
att dra vatten från. när allt känns tomt.

kanske stannar man upp där ändå, 

för att det är dags för det i livet;

att stirra rakt in i sorgens frostiga vitöga.

det är så jag har gjort. det är där jag har varit.

det är där jag fortfarande är 

när mörkret kommer på kvällen, 

när det blir stilla, 

eller bara plötsligt när som helst.

jag står i det där fönstret och tittar ut i

beckmörka, stjärnklara nätter 

som verkar bottenlösa.

det enda ljuset är månens,
- & så de frostiga fälten som den får att glittra.

kanske låter det romantiskt. 

det är det inte. inte ett jävla dugg.

jag har hört ljud i min gråt som jag inte

trodde tillhörde mig. som om någon släpat 

ett sårat djur in emellan mina linnelakan.

kanske skriver man ner det och börjar någonstans, 

trots att handen darrar mot bokstäverna.

trots svårigheten i att vara personlig men inte för privat.

trots rädslan att blöda över allt det vita.

nu blir det i alla fall så jag gör.

för att detta också är livet.
för att det kanske är okej att inte ha alla svar
men ta plats ändå. 

även om det får bli härifrån luften. 

kärlek till Er,

- & många, många tack 

för all Er tanke & omtanke. 

h

±

n°1 : självporträtt 

n°2 & 3 : nya, om än tillfälliga utsikter

n°4 : en morgon i sara’s vackraste sovrum

© hannah lemholt