7.07.2015

NO LONGER A CHILD









för ett tag sedan spenderade jag en halv dag inne i en bokaffär.
en sån' där som väl alla måste älska, där Du kan strosa runt
(och märker att Du verkligen gör det plötsligt, på riktigt. strosar.)
med Din väska lämnad i en soffa och en kaffe i ena handen
plockar Du upp böcker med andra, läser och försvinner in,
där emellan sidorna. in i andra, svällande världar. 
det doftar nypressat papper och evig espresso.
det är tyst mellan bokhyllorna, men viskar om precis allt.
jag köper några av de titlar som inte vill släppa taget om mig.
och pennor, en liten zebra och en hel massa skrivböcker.

jag hade kommit att tänka på en favoritlärare jag hade i svenska.
jag har alltid tyckt om att skriva, men hon lockade fram det där även
hos de mest motsträviga i klassen. jag minns den tysta koncentrationen,
raspet av blyerts mot papper och spridda små, förvånade skratt.
händer vilande i hakor och funderande blickar, såna' där som beslöjas
och försvinner någonstans, långt bortom skolsalens väggar. 








minnet av henne och hennes fantastiska lektioner,
fick mig att köpa en slags skrivbok som heter 642 things to write about.
för hon kunde ord för ord ha skrivit den del av inledningen som lyder

"I tell this story because it’s a lesson in hidden potential.
You never know what might happen.
In a single day, if you hit the right nerve, you could have something,
- maybe it’s the start of something, maybe it’s the whole thing.
And it doesn’t even have to begin with your own idea.
You just have to get creative and plunge in."

jag tar min tunga påse och hittar ut i solskenet.
letar ny skugga och finner den i en bar som just öppnat för eftermiddagen.
jag beställer ett glas kylt, vitt vin och hittar
ett hörnbord där jag sprider ut de nyfunna skatterna.
jag slår upp boken med 642 saker att skriva om på måfå.
har bestämt mig för att bara skriva. inte låta det gå upp i huvudet så mycket.
det första som kommer till mig ska jag plita ner på de vita bladen
med det begränsande utrymmet & de obundna möjligheterna.
jag hamnar på nummer 56 av 642. 
just den blir inte av fantasi. utan ett sant och plötsligt
ihågkommit minne, med ens uppe vid ytan.


The moment you knew you were no longer a child

i found myself suddenly sitting on a softly worn bench in a park,
instead of on a metal chair in a class room, as i was supposed to be.
it was indian summer and i think i earned my first war paint stripes then and there,
deciding; in the quiet of myself & that warm september day, 
that i was dropping out of university.








svarandes, skrivandes,  - var jag där igen.
med handen i hakan och blicken långt bortom väggar.
 med rummet bara en penna mot papper och det inre oändligt.
jag bläddrar på måfå och skriver som förr och aldrig förr.
m hittar mig så, i en bar som fyllts med människor utan att jag märkt det.
på mitt mjukslitna träbord trängs deras blommor nu med böcker, pennor & en zebra.
i mig trängs alla de andra, svällande världarna. och jag skrattar ett förvånat skratt.
m ser på mig då, med en kärlek jag aldrig sett i ett par ögon förut.
kanske är det för att ögonen på riktigt är, inte bara den själens,
men också den egna själens, - spegel.
jag känner själv hur mina kinder blossar rosor
och hur historierna står som skrivna över hela min hud.
han läser högt dem jag skrivit ner i ord, medan eftermiddagen
blir kväll och vi rusiga på vitt vin & inspiration.








vilket är Ditt ögonblick,
då Du visste att Du inte längre var ett barn ?


kärlek,


h




image n°1 | work for fira s/s'13 | model : lina lindholm
image n°2 | outtake from the photo session for wheelbarrow
image n°3 | still with LW love letter pencil etc
image n°4 | work for fira s/s'15 marrakech intense
shot in amazing jardin majorelle, marrakech 
model : lina lindholm | mua & hair : jossi madsen
image n°5 | self portrait (LW has the bones & skulls necklace)
topic / headline | taken from 642 things to write about
by the san francisco writer's grotto
music | lazy afternoon with jackie allen

© hannah lemholt photography






//





a while ago, i spent half a day inside a bookstore.
one of those which everyone must just love,
where you can stroll around
(and notice that you really do that suddenly, for real. stroll),
with your bag left on a sofa and a coffee in one hand,
picking up books with the other, reading and disappearing into,
- & in between the pages. into other plethoric worlds.
there’s a scent of newly pressed paper and eternal espresso.
it’s silent between the bookshelves, but it whispers about everything.
i buy some of the titles that just won’t let go of me.
and pencils, a small zebra and a whole lot of special notebooks.

i had come to think of a favorite teacher. my swedish teacher as a teenager.
i have always loved to write, but she brought that lust out, even from the
most recalcitrant of the class. i remember the silent concentration,
the sound of lead scraping onto paper
and the scattered, surprised & private chuckles. 
hands resting in chins and musing gazes, those that are veiled
and disappear somewhere, far beyond the classroom walls.





the memory of her and her wonderful classes
got me to buy a sort of notebook named 642 things to write about.
for she could have, word for word, - written the part of its
prologue which reads

"I tell this story because it’s a lesson in hidden potential.
You never know what might happen.
In a single day, if you hit the right nerve, you could have something,
- maybe it’s the start of something, maybe it’s the whole thing.
And it doesn’t even have to begin with your own idea.
You just have to get creative and plunge in."




i take my heavy shopping bag and find my way out into the sunshine.
i’m looking for new shade and find it in a bar just opened for the afternoon.
i order a glass of chilled, white wine and find a corner table
where i spread out all those newfound treasures.
i open the book with 642 things to write about at random.
have decided to just.. write. not to let it go up in my head so much.
the first thing that comes to me i will jot down, on the white sheets of paper
with the limited space and the unbound potential.
my browsing lands at number 56 of 642.
that particular one turns out to be not of imagination,
but of a true and suddenly remembered memory,
immediately brought near the surface.

The moment you knew you were no longer a child

i found myself suddenly sitting on a softly worn bench in a park,
instead of on a metal chair in a class room, as i was supposed to be.
it was indian summer and i think i earned my first war paint stripes then and there,
deciding; in the quiet of myself & that warm september day, 
that i was dropping out of university.



answering, writing, i was there again.
with my hand in my chin
and a gaze disappearing somewhere, far beyond the walls.
with the room turned into only lead against paper and the inward infinite.
i browse pages at random and write as i did before, and never before.
m finds me like that, in a bar now filled up with people, without me noticing.
on my softly worn wooden table, their flowers crowds with books, pencils and a zebra.
in me, crowds all the other, plethoric worlds. and i let out a surprised chuckle.
m looks at me then, with a love i've never seen in a pair of eyes before.
perhaps that’s because the eyes really are, not only that soul’s,
but also ones own soul’s, - mirror.
i can sense myself how my cheeks are blushing roses
and how the stories are all as if written all across my skin.
he reads aloud only the ones i’ve written down,
as the afternoon become evening
and we become intoxicated with white wine & inspiration.



what is your moment,
- the moment you knew you were no longer a child?



with love,


h







16 kommentarer:

  1. Jag läser, och tar in Dina bilder, och vill bara säga JA...ja. Precis så. Jag skriver själv och lockelsen i nya anteckningsböcker är...tja, ungefär som om det var en risk att gå förbi dem! Vem vet, kanske just *den där* blir hem för något av det mest värdefulla jag tänkt...? :)
    Du fångar så perfekt det magiska som kan vänta, och väntar, på att hända i våra liv...
    Jag visste att jag var vuxen den dag jag flyttade in min studielya i en stad någon timmes bilväg hemifrån. Mamma var med, och hela dagen kände jag det som om jag höll på att falla, att sjunka. Låtsades förstås att jag var jättecool...:) Och greppade tag i min pojkväns arm extra hårt när jag följt mamma till tåget. Aldrig känt mig så kluven som i det ögonblicket, så barn-kvinna, men jag gick trots allt över gränsen den dagen.
    Kram till Dig Hannah. Fint att Du fortsätter lyssna så mycket inåt. Du inspirerar mig så mycket, så ofta, ska Du veta! /Joanna

    SvaraRadera
    Svar


    1. får gåshud på min vänsterarm efter att ha läst Din kommentar, joanna.
      stort tack..! både för Din direkta reflektion, som betyder så mycket för mig,
      för orden om det jag gör här.. och för att Du delar med Dig av Ditt ögonblick.

      jag tänkte, när jag skrev ner det här, lånade ur den där skrivboken,
      att det var kanske ett väldigt sent (i livet) ögonblick att bli.. vuxen (?)..
      men jag tror, - & hoppas, att vi ändå är barn länge, kanske alltid till viss del,
      - & att vissa nyckelögonblick förvånar en.
      det är fint. att de blir kvar. att de är oväntade.

      .. och precis så .. barn - kvinna.
      åh.. som sagt. får gåshud på min vänsterarm.
      tack för det !

      kram tillbaka till Dig,
      - & den där studenten som var,

      hannah


      Radera
  2. Heartlinesdesign7 juli 2015 16:25

    Du har så underbart djupa tankar!! ♡♡♡ Önska jag kunde beskriva mina tankar med en sån färgad talang! Ta vara på den... Ps självporträtten... Wow perfektion! Kärlek på dig Hannah

    SvaraRadera
    Svar


    1. tack.. vilka fina ord..!

      'färgad talang' tycker jag var vackra ord..!
      fantastiskt fin komplimang också, - stort tack..

      Du gav mig ett léende, lång in, precis nu.
      tack..!

      kärlek alldeles tillbaka,

      hannah


      Radera
  3. I better won´t tell about the day when I knew I am no longer a child...
    it would destroy the beautiful Feeling in this wonderful post!
    but again Honey....I feel a bit hope...
    once I found those eyes filled with so much love that my heart seemed to burst
    - 2 times in one life from the same man -
    22 years in between...and both times I lost them and him.
    Lifes lessons sometimes are more than cruel...
    But who knows,
    maybe I will find another pair of beautiful eyes with so much love for me....
    I will never stop hope...
    thank you for this post.
    big kiss
    x, t.

    SvaraRadera
    Svar



    1. oh.. i wish you would tell, sweetheart.
      (but of course not if you don’t want to.)
      i’m pretty sure nothing you could tell,
      would destroy anything beautiful,
      but rather the contrary, - i think the shadowy parts
      of a soul, a life, a human,
      are very often the most beautiful ones.
      they just tend to feel befouled inside ourselves.

      and oh.. now there is beauty in that story too..
      albeit, as almost all the best of them,
      - one wearing a mourning band.
      i am sorry you lost that love.

      .. and i wish that that love, but also & at the same time
      the one that does n o t slip away, will be yours.

      thank y o u, my darling, always for your kind,
      thoughtful & meaningful words,

      h,

      x


      Radera
  4. I feel so inspired after reading your words, hannah!
    That quote, I think I'll have to write it carefully down... in a nice, bound notebook :)
    Those moments, losing yourself completely,
    magic!
    What an intriguing question, one I don't think I've necessarily consciously asked myself.
    It may sound clichéd,
    but for me it was those first frail weeks after having my first child,
    so pretty late along the line I guess.
    The strange thing is,
    I'm sure I've been turning more into child again in the last few years:)
    Thank you for pouring yourself into this space,
    you have no idea how much it sparks inside one's soul... x

    SvaraRadera
    Svar



    1. thank you so much, sweet rebecca..!
      that is one of the compliments i treasure the most;
      having inspired someone.. as i know that spark, that bubbly
      lust.. it amazes me i can conjure that in someone else.
      so truly.. thank you..!

      me neither.. i hadn’t thought of it before flipping the page
      to that particular ’assignment’ that day.. i’m kind of glad i was
      in the mental state of ready to just pour out whatever came
      first to mind. as i might not even have thought of that memory
      was i to be more focused on writing ’the right thing’..

      .. but again, i thought, just as you write now, about you,
      - that it was, as you put it ’pretty late along the line’.
      but i also think, when you are rather sheltered as we are,
      we have the luxury of growing up, in that sense of the word,
      - quite ’late’..

      .. i can also completely see (and feel) how you could feel
      the first child, the first becoming a mother as a moment like that..
      and if it’s clichéd, i think i’ve noticed lately (and started to accept *smiles*)
      that, a lot of the life-changing moments, sound worn a bit put in writing..
      but i guess that’s for a reason, we are all human after all.

      i don’t find it strange you feel you’ve become more of a child lately either.
      *smiles* i find the ’seasons’ of life tend to reoccur, at different stages..
      and i hope i havn’t experienced my last feeling of childhood, or a bit of
      wild teens for that matter..

      thank you for making that pouring of mine such a beautiful & rewarding thing.
      for being here, in this space.

      h

      x


      Radera
  5. underbart skrivit. igen. som alltid.

    du tar med mig på en liten resa genom minnen.
    får mig att tänka på när jag kände mig som 'inte längre ett barn.'

    mitt inre säger mig; -aldrig riktigt helt och flera gånger om.

    ä.D.

    e

    SvaraRadera
    Svar


    1. reser med Dig, lillasyster,
      - & nu undrar jag ju när Ditt ögonblick var,
      om något flöt upp.
      med lite eftertanke håller jag med Dig,
      aldrig riktigt helt, det är också mitt hopp..

      ä.D.

      honeypie


      Radera
  6. Oj oj oj Vackra kloka Hannah. som vanligt - underbart. Jag fyller år idag och kunde inte få en bättre födelsedag än ett nytt inlägg på din blogg. Så vackert. Återkommer om några dagar med mitt minne av just det där med att känna att man vänt blad. ögonblicket då man kom in i en ny era. kärlek <3

    SvaraRadera
    Svar


    1. grattis på födelsedagen..!!
      hoppas den varit riktigt härlig!

      .. & gör det, - det ser jag fram emot ..

      :)

      kärlek till Dig,

      hannah


      Radera
  7. Du är helt fantastisk! Dina ord och bilder inspirerar mig till att återuppta mitt fotograferande och att våga skriva! Tack!

    SvaraRadera
    Svar



    1. ... T A C K paulina ..!

      jag blir jätteglad av Dina ord,
      - fantastiskt om jag kan inspirera Dig.

      varm kram,

      hannah


      Radera
  8. men hjälp vad fint. jag blir så otroligt inspirerad av det du skriver, varje ord har något glittrande över sig som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

    SvaraRadera
    Svar


    1. tack, lydia..!
      vilken underbar kommentar, - & komplimang..!

      kärlek till Dig,

      hannah


      Radera

i love words.
and i’ll be happy to
read some of yours..
they mean a lot to me.

in any language.
big or small.

that box down there
is y o u r very own space,
here with me,
to leave an imprint ..

x, h






Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...