GREY SKIES, GOLDEN LININGS

sommaren som regnade bort. kanske ska den minnas så, det här året.

fast den har guldkanter också, mot allt det mullrande mörkgrå.

vi har nyss flyttat in i det här sekelskifteshuset,

med de stora rummen och overklig takhöjd, stuckatur och korridor.

jag sitter, när jag behöver fästa blicken längre bort än på datorns skärm,

på den långa puffen i hallen, med fönstret uppdraget, en kopp te & grusiga ögon.

musik fyller innegården och jag undrar om det är pink floyd's david gilmore,

grannen, som delar med sig mellan murarna. katten lyssnar också.

och som jag njuter av det där att inte veta vad för toner som ska komma näst,

när någon annan väljer takten eller komponerar klangfärgen.

och det är alltjämt mullrande mörkgrått, men med gulkdkant.

jag arbetar mest. har aldrig varit så blek en sommar.

sneglar på vännens instagram bilder från maldiverna och kan knappt ta in det.

längtan efter nakna fötter i sand liksom väller in över mig.

hon skickar bilder där hon kisar mot mig och skickar pussar med pepparkaks-hud.

herregud. sparka med brunbrända, perfekt vitt sandiga fötter,

på en likblek som ligger, whaj dånt jo svarar jag.

men jag ler från öra till öra. hon dricker vattenmelon-juice för mig, 

min favorit från våra resor till bali, - & skickar med ett skål för Dig, honey !

 då är det enkelt att tycka att regnet mot badrumsfönstret är som om på beställning,

för att in emellan arbetet ligga i långa skumbad med levande ljus omkring.

jag njuter av det där att inte veta vad för toner som ska komma näst,

när någon annan väljer vyer eller klurar ut kompositionen.

och det är alltjämt mullrande mörkgrått, men med guldkant.

vi har inte ett enda bord men ungefär trehundraelva flyttkartonger.

jag har också en hel massa linnegardiner över från när jag bodde i studion mellan fälten.

så jag ställer tre eller fyra flyttkartonger på rad, på olika ställen i lägenheten

och draperar linne runt och knyter på kortsidorna. 

you're a magician, baby ! ler the spartan fascinerat uppifrån en stege

och fattar liksom inte riktigt hur fint det är att han alltid verkar tycka att

jag är något slags magiskt väsen och alltid förvånar mig med hur han ser på saker.

och som jag njuter av det där att inte veta vad för toner som ska komma näst,

när någon annan ser med sin syn eller målar med så andra färger.

och det är alltjämt mullrande mörkgrått, men med guldkant.

och med en hel massa kärlek,

h

image n°1 | portrait from the shoot for upcoming fira a/w '15
model : lina lindholm | mua & hair : jossi madsen

images n°2-6 | everyday stills from home

© hannah lemholt photography

//

the summer that was washed away by rain. maybe that’s how it’ll be remembered, this year.

though it has golden linings too, against all that rumbling dark grey.

we have just moved into this fin-de-siècle-house,

with the large rooms & incredible ceiling hight, stucco & corridor.

i sit, when i need to fix my gaze on something farther away than the computer screen,

- on the long ottoman in the hallway, with the window pulled up, a cup of tea & tired eyes.

music fills the courtyard and i wonder if it is pink floyd’s david gilmore,

the neighbour, who’s sharing between the stone walls. the cat listens, too.

and how i enjoy the not knowing what tones will come next,

when someone else chooses the pace or compose the tone-colours.

and it is still a rumbling dark grey, but with a golden lining.

most of all i work. have never been so pale any summer of my life.

i glance at my friend’s instagram photos from the maldives

and can hardly take it in. the longing for naked feet in sand surges into me.

she sends pictures where she’s squinting at me, sending kisses with gingerbread skin.

jesus ! kick with tanned, perfectly white sandy feet,

on someone deadly pale when they are down, why don’t you. i reply.

but i smile widely. she’s drinking large watermelon juices for me,

my favourite from our trips to bali, - and sends here’s to you, honey !

  it is easy then, to find that the rain against the bathroom window is as if arranged,

for the in-between-work-lying in long bubble baths with candles all around.

and how i enjoy the not knowing what tones will come next,

when someone else picks the views or figure out the composition.

and it is a still a rumbling dark grey, but with a golden lining.

we don’t have one single table but about threehundredandeleven moving boxes.

i also have a whole lot of linen curtains to spare from when i lived in the studio between the fields.

so i put three or four moving boxes in a row, placed in various ways in the flat

and drape linen around, tie the ends of the short sides.

you're a magician, baby! the spartan smiles, fascinated from the top of a ladder

and doesn’t even know how beautiful it is that he always seems to think

i'm some kind of magical creature and always amazes me with how he sees things.

and how i enjoy the not knowing what tones will come next,

when someone else shares their outlook on things or paint it with such different colours.

and it is a still a rumbling dark grey, but with a golden lining.

and with a whole lot of love,

h

x