HOWLING

'gold i swam into your spell
on the rite of god we fell
you were plush and i laid bare
you had me howling'

frank wiedemann - howling
{RY/X official video - one of the most beautiful i’ve ever seen}

dagar doppade i svärta.
ingen speciell ton av svart, bara så.  
försöker tänka att det ingår i det cykliska.
sparkar lite på ett stolsben,
gör ännu mer kaffe med massor av nymald kardemumma, 
- & åker för att köpa en japansk whiskey. 
de ska vara skottarna hack i häl, säger pappa
medan han hänger upp fem änder på en krok i taket ut mot kryddträdgården. 
vi stryker båda de fantastiska fjädrarna,
men jag klarar inte riktigt att hålla upp kroken, medan kameran väntar,
staplad på träpallar. det vill sig inte idag och vänder sig lite i mig 
när jag betraktar de tomma ögonen.
de nu stilla, ordnade vingarna. en gång flög dem.

kameran får vila inför sin resa.
jag sorterar bilder från sista tiden istället. 
lägger dem här, till musiken som gör mig varm just nu.
och så packar jag. smycken & hattar. spets & stickat. masker & fjädrar.
och så allt det tekniska. sladdhärvor som känns så främmande mig,
hur många gånger jag än packar dem.  

det är hur som helst de mest underbart varierade packningarna
som blir nuförtiden, när det är dags för fotograferingar.
livet flyter samman med arbetet, med passionen.
så mycket vackert att fånga, så mycket att berätta.
så mycket att se och så mycket att känna.
så mycket att lära.

nu. stockholm.
och tanken på ett rum som väntar hos vackraste av vänner,
på en musa som kommer & delar säng, 
på fester med kärlekskrigarna,
på studio plåtning och mys i ateljé, 
på en hemresa som inte ens är bokad än.
på det oväntade och det oplanerade.

tanken på svärtan, - & att den förhoppningsvis kommer
att ge uttryck i något. det brukar bli så. 
jag ska bara acceptera att den är där först.
och att den svärtar även de glasögon med vilka världen ses,
så att det är blir svårt att se ljusetsom väntar där framme.
på nytt. 

det blev en vild mix det här.
den säger en del om dagarna som passerat.
kanske en del om hur cykliskt det är också, livet.
ballonger & ljus. fjädrar & flykt. mörker & möjligheter.

nu. taxi.


och kärlek,


h



±

image n°1 | a playing-extra from shoot for fira summer’14 |
model : lina lindholm | mua : belinda stigborn
image n°2 | portrait of sara, bali | warrior headdress
soon available in limited edition in the love warriors shop
image n°3 | moon phase stud earrings from species by the thousands,
designed by brooklyn based designer erica bradbury | 
available at stunning favorite shop cisthene by lovely jen altman 
image n°4 | knuckle stacking rings from children of flowers 
| moon-faces handmade out of horn, bali
image n°5 | sara shoots me & i edit, backyard bali
image n°6 & 7 | fira autumn’13 | model : lina lindholm |
mua : belinda stigborn

© hannah lemholt photography

days dipped in sooted blackness.
no special tone, it just is what it is.
trying to think that it’s part of the cyclical.
i kick a little on the leg of a chair,
make even more coffee with loads of freshly ground cardamom,
- & leave to buy a japanese whiskey.
they're supposed to be hot on the heels of the scots,
says dad as he hangs five ducks up on a hook
in the ceiling out towards the herb garden.
we both stroke the amazing feathers,
but i can’t quite make myself hold the hook up,
while the camera is waiting; stacked on wooden pallets.
my stomach turn a little, it just won’t be done today.
i get stuck in the empty eyes.
the now still, arranged wings. once they flew.



so the camera gets some rest before its journey.
i sort out pictures from our past time instead.
put them here, teamed with the music that warms me right now.
and i pack. jewelry & hats. lace & wool. masks & feathers.
and all that technical stuff. cables in entangled knots.
they still feels so remote from me, no matter how many times i pack them.
i can’t help but smile about it.


it’s the most wonderful varied kind of packing nowadays,
when it’s time for photo shoots.
life stitches seamlessly into work, into passion.
so many beautiful things to capture, so much to tell.
so much to see and so much to know.
so much to learn.





now. stockholm.
and the idea of ​​a room waiting  at the loveliest of friends,
of a muse who comes to share a bed,
and parties with the love warriors,
of studio shoots and of lounging in a beautiful atelier,
of a homeward journey still not booked.
the unexpected and the unplanned.

the idea of the blackness, - & that it hopefully will come
to express something. that’s how it tends to be.
i just gotta accept that it's there first.
and that the soot of it also smears the glasses with which
the world is seen, so it's hard to see the light
waiting up ahead. anew.


this turned out to be a strange mix.
it says something about the days passed.
and perhaps something about how cyclical it is too, - life.
balloons and light. feathers and flight.
darkness and opportunities.

now. a cab is waiting.


with love,


h

AWAKENINGS

jag arbetar så att dagarna, veckorna förlorar sina gränser.

plåtning av fira sommar ’14, privata fotograferingar,
de för love warriors och de för inredningsmagasin flyter in i efterarbetet,
blandas samman med drömtäta, stjärnklara nätter och liv på ett vis
jag glömt hur det kändes; medvetet. närvarande. vaket.
jag läser om w.s. merwin's texter.
en rad speciellt, gör sig ständigt påmind.

’we are asleep with compasses in our hands.‘

kanske menade han att vi vet vart vi borde,
kanske till och med vart vi ska,
men att vi inte är vakna nog att ta stegen, följa vägen.

vi sover oss igenom även våra dagar och sömnlösa nätter.
jag vet inte säkert. vad jag vet är att jag gråtit mer
{det är liksom ohejdbart} och skrattat mer, under de senaste månaderna,
än vad jag gjort på längre än jag ens kan minnas, kanske än någonsin. 

jag funderar mer över mina egna reaktioner också.
vänder & vrider på impulser tills de blir en karta.
och leder inte vägen framåt vill jag våga bränna bron.

jag läser mycket igen.
ord som fastnar. spårar dem till rumi. alltid rumi.

set your life on fire. seek those who fan your flames.

kanske är det så det är. jag har sitt mitt liv i brand.
eller mitt liv har satts i brand av händelser som jag egentligen
inte helt styrde eller valde, men vad jag har valt är att fortsätta
lägga på bränsle. och snart ett år senare brinner det alltjämt stadigt,
i mitt bröst en fullkomlig önskan om fokus;
att skala bort mer och mer av det som inte är utvecklande,
vare sig det gäller mitt arbete eller mitt inre liv.
att skala bort mer och mer av det som bara är.. bedövning. 

i vintras, när det var som allra mörkast, 
både inne i mig och utanför över ändlösa fälten; 
allt i vad som verkade vara en evighet,
satt mamma & jag vid deras brasa och pratade.
kupade händerna om vars ett glas vin
och varsamt om de ord vi valde att säga högt.

vad har Du bett om? frågar mamma.

för mig är bilden omedelbar och självklar. 
jag ser mig själv. i skrutthuset.
och hur jag gång på gång liksom fallit på knä,
då när mörkret än så länge var mer ett dovt muller 
vid horisonten och bara känslan av regn i luften.

om att hitta tillbaka till mig själv. svarar jag,
direkt och ärligt.
vi skrattar båda till, beslöjat.

careful what you wish for, säger mamma 
med ett snett léende.

och jag ler också. i samförstånd och insikt.
för att ja, precis så var det.
jag bad inte om ett finare hem, någon vacker pryl,
eller något drömprojekt med kameran,
eller ens ett barn som det ändå också fanns
en längtan efter någonstans. jag bad, om och om
igen, rakt ut i luften, om 
att hitta tillbaka till mig själv.

jag vaknade. jag slåss och är mjuk på samma gång,
jag tror på att det går att kombinera nu
och därför måste jag försöka. 
jag ler, sådär alldeles för mig själv, ofta,
över att jag får det jag ber om, när jag ber ärligt.

fast nu faller jag inte på knä. jag står stadigt med ansiktet
mot himlen och ber ut i det där ingenting.
ber att elden ska hållas vid liv,
att kompassen ska visa mig rätt, att jag ska våga
bränna de broar som är defekta, - & att jag
ska förbli medveten. närvarande.
vaken.


med kärlek,
och kär, i livet,



h



±

image n°1 | selfportrait w. bone skull choker 
image n°2 & 3 | home / studio stills
image n°4 | pause at MO’s house during a shoot
image n°5 | my little muse, wide awake for fira a/w’13
© hannah lemholt photography

i work so that the days, the weeks, loses their edges.
the shoot for fira summer '14, private photo shoots,
the ones for love warriors and those for interior design magazines
fuses with post production work, mixes together with nights dense
with dreams & starlight, ~ and life, life in a way i had forgotten the feel of;
conscious. aware. awake. i re-read the texts of w. s. merwin
and one line in particular, makes itself known over & over

’we are asleep with compasses in our hands.‘


maybe he meant that we know what we should,
maybe even where we're going,
but we're not awake enough to take the steps, to follow the road.
we sleep our way through even our days and sleepless nights.
i don’t know for sure. what i do know is that i’ve cried more
{it's just unstoppable} and laughed more, these past months,
than i have for as long as i can remember, maybe ever.

i'm thinking more about my own reactions;
turn & twist  impulses until they turn into a map.
and if they don’t lead forward,
i wanna dare burn the bridge.


i read other words that stick.
track them back to rumi. it seem to be always rumi.



set your life on fire. seek those who fan your flames.

and perhaps that’s how it is. i’ve set my life on fire.
or my life was set on fire by events i really
not completely ruled or chose, but i, thankfully,
have chosen to keep adding fuel. and almost a year later, a fire
still burns steadily in my chest; this total desire for focus,
to descale more and more of that which is not developing,
whether it be my work or my inner life.
to strip life of more and more of that which
is just.. dazing.




last winter, when it was at its darkest,
both in me & outside over endless fields;
all in what then seemed to be an eternity,
mom & i sat by their fire and talked.
hands cupped around glasses of wine and carefully
around the words we choose to say out loud .

what have you prayed for? asks mom.

for me, the picture is immediate and obvious.
i see myself. in the giant old house.
and how i repeatedly fell to my knees,
back when the darkness so far was only a dull rumble
of thunder on the horizon
and more just the feeling of rain in the air.

to get back to myself. i reply
directly and honestly. we both laugh a little, veiled.

careful what you wish for honey, says mom
with a dolorous smile.

and i smile too. in agreement and understanding.
because yes, that’s how it was really. i didn’t pray for a
nicer home, or some dream project with the camera,
or even a child, who was even longed for a little.
i asked, over and over again, straight out into the air,
to rediscover and get back to myself.

and i did wake up.
i fight and i’m soft at the same time, i believe it’s possible
to combine now. and therefore i must at least try it.
i smile, all to myself, often, over getting exactly what
i ask for, when only i ask honestly.
but now i don’t fall to my knees. i stand firmly, facing
the sky and ask right into that air.
pray that the fire is kept alive, that the compass
keeps me at least quite steady on my way, that i dare
burn the bridges that are defective, 
~ & for me to remain conscious. aware.
awake.




with love,
and in love,
with life,

h

SAMBA NOIR

den här bilden säger mig allt om min senaste tid, Er kanske ingenting.
det där får mig att tänka på ord sagda av legendariska fotografen diane arbus;

lately i've been struck with how i really love
what you c a n ' t see in a photograph.



en del av Er kan läsa förvånansvärt väl mellan raderna,
det slår mig ofta, - & jag är Er så tacksam för det.
det är fint. och för resten är det väl lika sant, som det också sägs,
att allt ligger i betraktarens öga.
i betraktarens själ, skulle jag säga, som med allt.
vad eller hur vi väljer att se; en spegling av oss själva.

det Ni inte ser, i färgerna bakom det svartvita, 

bakom huden och bortom en av de vackraste
platserna jag någonsin haft lunchmöten; 

högt upp bland risfälten utanför ubud på bali, 

är att jag just motvilligt lämnat en säng, en annan hud,
ett möte av ett annat slag. 

att vi har samtal där, sittande på kuddar runt bordet
där som det är så andlöst vackert,

- som får oss att både skratta och gråta mellan vin & lawar.

hur jag älskar mina krigare, innerligt och förbi arbete.

det Ni inte ser i varken den första bilden, eller den andra
(tagen i frustration hemma under baldakinen);

är hur jag sedan dess har fått ett oavsiktligt lite för hårt slag rakt i solarplexus,
i nattligt & daquiridränkt på-lek-slagsmål gått aningen långt,
och hur det, precis som i musikens text, fick mitt bröst att tappa sin kompass, 

- & mig att  bli varse igen, att den verkligen finns där,

starkare än någonsin också och med nålen stadigt riktande min alldeles egen väg.
och att även när den darrar; söker svajigt en stund, så litar jag på den nu.

jag undrar om några av Er därute fortfarande känner Er vilsna, som i Era brev.
jag vill så gärna ha sagt till Er att det är sant som det sagts

på så många språk och så många sätt;

att när något tar slut i ens liv är det för att något bättre väntar.
mitt liv väntade på mig. 

Ditt liv väntar på Dig. Din film. filmen om Dig.

bara Du kan fylla den med de bilder Du vill se sedan,

när Du tittar tillbaka. ser om. 

och vad andra ser i de där bilderna,
kanske är det bara viktigt om det betyder något för Dig, 

- om det för Dig vidare på Din väg,

om det får Din kompassnål att darra till och riktas rätt. 

’.. my body loses tiredness
my lip trembles smile
my chest loses compass
my eyes know where to go..’

toco - samba noir






med kärlek,

h



➸♡➸





the first photograph tells me everything about my past time,
You perhaps nothing. makes me think of some words
of legendary photographer diane arbus;

lately i've been struck with how i really love
what you c a n ' t see in a photograph .

some of you read surprisingly well between my lines,
that occurs to me often - and i'm so grateful for that.
it’s beautiful. and as for the rest, it’s as true, as it is also said;
that everything is in the eye of the beholder. in the viewer's soul,
as with everything. what we choose to see; a reflection of ourselves.

what you can’t see, in the colors behind the black and white,
behind the skin and beyond one of the most beautiful
places i've ever enjoyed lunch meetings ;
high up in the rice fields outside ubud in bali, is that i’ve just
reluctantly left a bed, the touch of a skin, a meeting of a different kind.
we have conversations, seated on cushions around the table
there where it is so breathtakingly beautiful,
- that makes us laugh and cry in between wine & lawar .
how i love my warriors, devotedly and way beyond the work.


what you can’t see, neither in the first image,
nor the others, taken in frustration at home under the baldachin;
is how i have since received an unintentionally too heavy blow
smack in the solar plexus, in darkling & daquiri drenched night
and a play-fight gone somewhat far - and how, just as in the samba
noir lyrics; got my chest losing compass,
- & got me aware that it is even really there,
stronger than ever there, with the needle steadily directing
my very own way. and that even when it trembles,
searches shakily for a while, - i trust it.

i wonder if some of you out there still feel lost,
like in the letters you sent me. i want so badly to convey to you,
that it is true what has been said in so many languages ​​and so many ways;
that when something ends in one's life, it is because something
better awaits. my life was waiting for me.
your life is waiting for you.

 your movie. the movie about you.
only you can fill it with the images you want to see later,
the stills when you look back.
and what others see in those pictures, - perhaps that's just
important if it means something to you,
- if it takes you further on your way,
if it makes your compass needle tremble
and align.

±

image n°1 | sara shoots me in the terraced rice fields, ubud
image n°2 & 3 | selfportraits |
© hannah lemholt photography