AWAKENINGS

jag arbetar så att dagarna, veckorna förlorar sina gränser.

plåtning av fira sommar ’14, privata fotograferingar,
de för love warriors och de för inredningsmagasin flyter in i efterarbetet,
blandas samman med drömtäta, stjärnklara nätter och liv på ett vis
jag glömt hur det kändes; medvetet. närvarande. vaket.
jag läser om w.s. merwin's texter.
en rad speciellt, gör sig ständigt påmind.

’we are asleep with compasses in our hands.‘

kanske menade han att vi vet vart vi borde,
kanske till och med vart vi ska,
men att vi inte är vakna nog att ta stegen, följa vägen.

vi sover oss igenom även våra dagar och sömnlösa nätter.
jag vet inte säkert. vad jag vet är att jag gråtit mer
{det är liksom ohejdbart} och skrattat mer, under de senaste månaderna,
än vad jag gjort på längre än jag ens kan minnas, kanske än någonsin. 

jag funderar mer över mina egna reaktioner också.
vänder & vrider på impulser tills de blir en karta.
och leder inte vägen framåt vill jag våga bränna bron.

jag läser mycket igen.
ord som fastnar. spårar dem till rumi. alltid rumi.

set your life on fire. seek those who fan your flames.

kanske är det så det är. jag har sitt mitt liv i brand.
eller mitt liv har satts i brand av händelser som jag egentligen
inte helt styrde eller valde, men vad jag har valt är att fortsätta
lägga på bränsle. och snart ett år senare brinner det alltjämt stadigt,
i mitt bröst en fullkomlig önskan om fokus;
att skala bort mer och mer av det som inte är utvecklande,
vare sig det gäller mitt arbete eller mitt inre liv.
att skala bort mer och mer av det som bara är.. bedövning. 

i vintras, när det var som allra mörkast, 
både inne i mig och utanför över ändlösa fälten; 
allt i vad som verkade vara en evighet,
satt mamma & jag vid deras brasa och pratade.
kupade händerna om vars ett glas vin
och varsamt om de ord vi valde att säga högt.

vad har Du bett om? frågar mamma.

för mig är bilden omedelbar och självklar. 
jag ser mig själv. i skrutthuset.
och hur jag gång på gång liksom fallit på knä,
då när mörkret än så länge var mer ett dovt muller 
vid horisonten och bara känslan av regn i luften.

om att hitta tillbaka till mig själv. svarar jag,
direkt och ärligt.
vi skrattar båda till, beslöjat.

careful what you wish for, säger mamma 
med ett snett léende.

och jag ler också. i samförstånd och insikt.
för att ja, precis så var det.
jag bad inte om ett finare hem, någon vacker pryl,
eller något drömprojekt med kameran,
eller ens ett barn som det ändå också fanns
en längtan efter någonstans. jag bad, om och om
igen, rakt ut i luften, om 
att hitta tillbaka till mig själv.

jag vaknade. jag slåss och är mjuk på samma gång,
jag tror på att det går att kombinera nu
och därför måste jag försöka. 
jag ler, sådär alldeles för mig själv, ofta,
över att jag får det jag ber om, när jag ber ärligt.

fast nu faller jag inte på knä. jag står stadigt med ansiktet
mot himlen och ber ut i det där ingenting.
ber att elden ska hållas vid liv,
att kompassen ska visa mig rätt, att jag ska våga
bränna de broar som är defekta, - & att jag
ska förbli medveten. närvarande.
vaken.


med kärlek,
och kär, i livet,



h



±

image n°1 | selfportrait w. bone skull choker 
image n°2 & 3 | home / studio stills
image n°4 | pause at MO’s house during a shoot
image n°5 | my little muse, wide awake for fira a/w’13
© hannah lemholt photography

i work so that the days, the weeks, loses their edges.
the shoot for fira summer '14, private photo shoots,
the ones for love warriors and those for interior design magazines
fuses with post production work, mixes together with nights dense
with dreams & starlight, ~ and life, life in a way i had forgotten the feel of;
conscious. aware. awake. i re-read the texts of w. s. merwin
and one line in particular, makes itself known over & over

’we are asleep with compasses in our hands.‘


maybe he meant that we know what we should,
maybe even where we're going,
but we're not awake enough to take the steps, to follow the road.
we sleep our way through even our days and sleepless nights.
i don’t know for sure. what i do know is that i’ve cried more
{it's just unstoppable} and laughed more, these past months,
than i have for as long as i can remember, maybe ever.

i'm thinking more about my own reactions;
turn & twist  impulses until they turn into a map.
and if they don’t lead forward,
i wanna dare burn the bridge.


i read other words that stick.
track them back to rumi. it seem to be always rumi.



set your life on fire. seek those who fan your flames.

and perhaps that’s how it is. i’ve set my life on fire.
or my life was set on fire by events i really
not completely ruled or chose, but i, thankfully,
have chosen to keep adding fuel. and almost a year later, a fire
still burns steadily in my chest; this total desire for focus,
to descale more and more of that which is not developing,
whether it be my work or my inner life.
to strip life of more and more of that which
is just.. dazing.




last winter, when it was at its darkest,
both in me & outside over endless fields;
all in what then seemed to be an eternity,
mom & i sat by their fire and talked.
hands cupped around glasses of wine and carefully
around the words we choose to say out loud .

what have you prayed for? asks mom.

for me, the picture is immediate and obvious.
i see myself. in the giant old house.
and how i repeatedly fell to my knees,
back when the darkness so far was only a dull rumble
of thunder on the horizon
and more just the feeling of rain in the air.

to get back to myself. i reply
directly and honestly. we both laugh a little, veiled.

careful what you wish for honey, says mom
with a dolorous smile.

and i smile too. in agreement and understanding.
because yes, that’s how it was really. i didn’t pray for a
nicer home, or some dream project with the camera,
or even a child, who was even longed for a little.
i asked, over and over again, straight out into the air,
to rediscover and get back to myself.

and i did wake up.
i fight and i’m soft at the same time, i believe it’s possible
to combine now. and therefore i must at least try it.
i smile, all to myself, often, over getting exactly what
i ask for, when only i ask honestly.
but now i don’t fall to my knees. i stand firmly, facing
the sky and ask right into that air.
pray that the fire is kept alive, that the compass
keeps me at least quite steady on my way, that i dare
burn the bridges that are defective, 
~ & for me to remain conscious. aware.
awake.




with love,
and in love,
with life,

h