jag undrar om man kan äta frukost på en vackrare plats än här.
regnet vräker ner över glastaken och allt som är grönt, både inne
och ute, tycks nästan självlysande i det egendomliga ljuset som blir.
bambun just utanför glaset tycks ta den fjärde, tomma platsen
vid vårt bord, blir en egen regnvåt varelse.
det liksom susar stilla i mig på platser som denna.
det avskalat vackra över gamla tegelväggar och puts, olivträd
med stammar som berättar ordlöst om ålder, om tid,
saktar ner just den; tiden. bara gåshuden av att ha blivit våt i regnet,
lavendeln på tallriken och den lena chokladen tar plats just då.
människorna här verkar också vara just där, och just då.
det känns och jag tänker vilken skillnad det gör.
de rör sig stilla i regnet, pratar bakom glasdisken, ler på riktigt.
mammas dröm om en helande trädgård, som tog fart när vi
hade linnéaträdgården; jag förstår den ännu mer i dag.
jag skulle gärna jobba så, med helande gröna rum.
jag kan inte låta bli att dröja mig kvar i trädgården,
när de andra tagit skydd i bilen sedan.
jag, kameran, ~ & allt som samlat vatten.
regn i ansiktet. det är lycka.
kärlek,
h
±