en stens resa

vi reser uppåt sverige. 

drygt en timme i klockslag, mil efter mil av minnen.

vi pratar om tid. hur det efter vad som känns som ett enda ögonblick, 

plötsligt är ett helt år sedan vi stod samlade där i rummet,

där hans pappa låg, redan borta.

utanför sjukhuset var himlen mörkt grå som elefanthud, 

regnade som om allt var ursinne,

~ & sände doft av våt asfalt in i rummet med fönstret på glänt.

gardinen just där, ~ & ett levande ljus fladdrade. 

mitt hjärta var en hackspett i bröstet, kroppen tung som bly.

nu går vi över skogskyrkogården.

vi behöver inte prata mer. stenen ligger mjuk 

i hans hand och jag saktar ner, går lite bakom & tar en bild. 

bara andas tänker jag och det är skönt på något sätt

att luften är så aprilkall att huden känns. 

hans andra hand i min sedan och småfåglarna följer oss 

längs stilla bäckar & vitsippor.

hans hud är torr. varm. 

jag känner och känner igen ena fingrets ärr.

vi känner varandras linjer. sorgen. skrattens olika ton. 

där stigen tar slut, just innan grinden ut mot större skog, 

sitter en stor svart råka; 

plirar på oss från muren, säger tyst att vi är framme.

sten på sten och en dröm får vila,

den urgröpta födelsestjärnan är fylld av regn,

speglar himlen.

det är med någon märklig slags dubbel känsla 

man lämnar en kyrkogård.

hjärtat är tungt och lätt på samma gång,

och det är lite tydligare, går nästan att ta på

att lite till,

lite till har man fått lov att leva, 

skönt skyldig livet att drömma.

kärlek till Er fina.