OSKRIVNA BLAD

jag är full av så mycket tankar & känslor 

just nu att jag misstänker att en kropp
inte är konstruerad att innehålla allt det där.

det känns som att jag skulle behöva en extra.

då åker jag till min vän sandra & hennes familj.
där rinner allt av mig. bokstavligt talat, för
jag gråter i hallen bland alla deras gummistövlar,
bara jag ser henne öppna dörren. som att så
långt har jag kunnat hålla det innanför
sömmarna, men inte längre. inte när hon
kramar mig så länge jag vill.

tills jag släpper taget.

jag är inte ledsen över någonting egentligen.
jag är till brädden full av intryck & känslor.
och sådant förstår sandra.
hon säger bara ’det var väl bra, det var dags’
när jag säger ’herregud, här kommer jag & gråter
det första jag gör’. och så har hon tänt ljus & bakat
blåbärs-scones med massor av vallmofrön.
och så skrattar vi tills vi gråter helt andra tårar.

och när hon gör gröt med kanel
till sina, ~ & kvarterets alla barn, går jag
rundor med kameran och så suckar jag nöjt
över alla hennes egna vackra lösningar
av gamla rör till gardinstänger; rått järn mot
mjuktvättat linne. avskavd, lite pudrig
djurskalle mot rader av volang i sofforna.
’ta de här två hornen’ säger sandra i förbifarten.
’amen nä?’ säger jag.
’amen jo!’ säger hon, - ’hur många djurkadaver
ska jag få plats med här egentligen?’

’vad händer nu då’? undrar hon, när 
hon gör mig sällskap vid det vita jättebordet igen.
’jag ska till bali på jobb på söndag’, säger jag.
’va?!’ säger hon. ’bali? ligger inte det i afrika?!’
’amen, nä!’ säger jag. ’men långt är det!’, säger hon
och så skrattar vi och lovar att vi måste bättra på
våra geografi-kunskaper. sedan skrattar vi
ännu mer åt bilden jag målar upp av 
mig själv i vinterkropp; manetfärgad sådär 
så att jag övergår i genomskinlig & lite 
för mätt på bullar; i provrumsspegeln vid 
panik-inköp av bikini.

och när jag långt senare på kvällen står
alldeles för länge i duschen hemma;
frusen ända tills jag är som ett russin, 
~ tänker jag att jag känner mig alldeles ren. 
inte av allt hett vatten. inte av mandeltvålen. 
utan av den vänskap som gör att 
allt det där som blir över,
det som faktiskt måste ut & bort, 
det där som inte en kropp är konstruerad 
att bära ensam; det blir till luft och ingenting.
och jag känner mig som ett oskrivet blad.
tack vare den finaste av vänner.

idag är en ny dag.
jag jobbar & lyssnar på musik. dansar sakta inuti.
och ja, på söndag åker jag & världens bästa sara
till bali och jobbar. hon med sin magiska blick 
för vackra ting, ~ & jag som den som ska
få det att fastna på bild. 
så att Ni också får se. musiken känner Ni
säkert igen, och den tycks passa..

kärlek, 

h


±

©hannah lemholt fotografi