FJÄRILEN & GLASKUPAN

idag har jag tänkt på en grej.

hur det kan vara nästan märkligt stilla

inuti vissa dagar, hur fort 

livet än snurrar på utanför kroppen. 

idag har varit en sådan dag. 

jag tänkte på det nu på eftermiddan’,

där jag satt på en sjukhusbrits,

i väntan på den vackra vaccinsköterskan

och sprutan hon skulle ge mig; 

hur det var som om det liksom sänkts ner
en lite mjölkig kupa över hela mig, 

~ & all luft runt mig; på ungefär 
armlängds avstånd.

jag fyller år i dag. 
jag är kanske melankolisk. 
det är kanske det.
det har regnat precis hela dagen
och både regndroppar & gratulationer
har landat hos mig i stadig ström
på ett alldeles underbart vis.
men jag har liksom sett det lite
som om på håll. sett på.

jag vet inte. 

jag ger nog upp här mitt i;
 precis nu när jag sitter & skriver detta,
för det vill inte riktigt låta sig 
formas till bokstäver heller, det 
där, vad det nu är.
jag skriver och raderar. 
raderar. raderar.
som om glashinnan är där även nu; 
mellan mig & orden. 

det är bara det att jag har 
upptäckt precis hur fantastiska Ni är 
som tittar in här. ja, Ni. Du. 
Ni lämnar efter Er de mest underbara
tankar, ~ & lämnar mig rikare.

därför skriver jag ändå ner det här..
svamlet. 
ibland får det väl bara vara så.
till & med på en födelsedag.
jag har något slags, nästan sjukligt
behov av att vara ärlig med 
såna’ knäppheter.

 


jag har fångat stunderna, 
de fantastiska & omtänksamma 
presenterna och detaljerna här på landet,
med kameran; precis som de andra dagarna. 
så det här blir likväl något slags bildbevis 
på att dagen ändå funnits. 
jag var här. jag blev 34.

och med detta förvirrade

önskar jag Er en fin kväll,

~ & kärlek,

h

± 

 {självporträtt | still life}
{canon eos 5d mark II | canon ef 50mm/1.4}
{© hannah lemholt}