OSKRIVNA BLAD

jag är full av så mycket tankar & känslor 

just nu att jag misstänker att en kropp
inte är konstruerad att innehålla allt det där.

det känns som att jag skulle behöva en extra.

då åker jag till min vän sandra & hennes familj.
där rinner allt av mig. bokstavligt talat, för
jag gråter i hallen bland alla deras gummistövlar,
bara jag ser henne öppna dörren. som att så
långt har jag kunnat hålla det innanför
sömmarna, men inte längre. inte när hon
kramar mig så länge jag vill.

tills jag släpper taget.

jag är inte ledsen över någonting egentligen.
jag är till brädden full av intryck & känslor.
och sådant förstår sandra.
hon säger bara ’det var väl bra, det var dags’
när jag säger ’herregud, här kommer jag & gråter
det första jag gör’. och så har hon tänt ljus & bakat
blåbärs-scones med massor av vallmofrön.
och så skrattar vi tills vi gråter helt andra tårar.

och när hon gör gröt med kanel
till sina, ~ & kvarterets alla barn, går jag
rundor med kameran och så suckar jag nöjt
över alla hennes egna vackra lösningar
av gamla rör till gardinstänger; rått järn mot
mjuktvättat linne. avskavd, lite pudrig
djurskalle mot rader av volang i sofforna.
’ta de här två hornen’ säger sandra i förbifarten.
’amen nä?’ säger jag.
’amen jo!’ säger hon, - ’hur många djurkadaver
ska jag få plats med här egentligen?’

’vad händer nu då’? undrar hon, när 
hon gör mig sällskap vid det vita jättebordet igen.
’jag ska till bali på jobb på söndag’, säger jag.
’va?!’ säger hon. ’bali? ligger inte det i afrika?!’
’amen, nä!’ säger jag. ’men långt är det!’, säger hon
och så skrattar vi och lovar att vi måste bättra på
våra geografi-kunskaper. sedan skrattar vi
ännu mer åt bilden jag målar upp av 
mig själv i vinterkropp; manetfärgad sådär 
så att jag övergår i genomskinlig & lite 
för mätt på bullar; i provrumsspegeln vid 
panik-inköp av bikini.

och när jag långt senare på kvällen står
alldeles för länge i duschen hemma;
frusen ända tills jag är som ett russin, 
~ tänker jag att jag känner mig alldeles ren. 
inte av allt hett vatten. inte av mandeltvålen. 
utan av den vänskap som gör att 
allt det där som blir över,
det som faktiskt måste ut & bort, 
det där som inte en kropp är konstruerad 
att bära ensam; det blir till luft och ingenting.
och jag känner mig som ett oskrivet blad.
tack vare den finaste av vänner.

idag är en ny dag.
jag jobbar & lyssnar på musik. dansar sakta inuti.
och ja, på söndag åker jag & världens bästa sara
till bali och jobbar. hon med sin magiska blick 
för vackra ting, ~ & jag som den som ska
få det att fastna på bild. 
så att Ni också får se. musiken känner Ni
säkert igen, och den tycks passa..

kärlek, 

h


±

©hannah lemholt fotografi

UP HIGH, DOWN LOW

av någon anledning kändes det som att denna behövdes idag.

en av mina allra första bildserier med min mamma.
’natural high’.

jag vet inte säkert. men om jag går på Era
kommentarer & mail, så känns det som att Ni är
en hel vacker drös därute som är på

väg ur funderingar,

- och i förändringar.

det här är för Er.

med kärlek,

h

PRINTAR & PRINSESSOR

jag skrev dagbok när jag var yngre. 
jag fyllde den ena vackra skrivboken efter den andra 
med överdrivet snirklig text och fullkomligt spillde tonåringens
överdimensionerade känslor ut över sidorna, så att det rann över kanterna
på de där tygklädda asiatiska dagböckerna prydda med drakar‚
- & ett rött sidenband för att hitta vägen. 

jag tror att varenda en av de där böckerna, 
vad jag minns som ungefär fjorton stycken, 
gick förlorade i ett inbrott för några år sedan.
nu får det här agera dagbok, med bilder som hör till.
det är fint, om än väldigt mycket mer utlämnande.

när jag sätter mig vid mitt svarta skrivbord idag, 

greppar en ny kopp kardemummakaffe med vänster hand,
- & tänker mig att jag ska plita ner några rader här med höger,

då flimrar det förbi att den här platsen, bild-loggen bloggen;
är ganska rörig för tillfället.

men den är också ganska talande för hur mitt liv ser ut just nu.
en salig röra.

en underbar, melankolisk, förväntansfull, tacksam,
- & glad röra av projekt på gång. 

ett virrvarr av födelsedagskalas, fotograferingar, 

planering, printar, drömmar, skissande, skapande, 

testande, lämnande, hämtande, - & lite flikar 

vardag instuckna emellan.

printarna är i form av prover på visitkort för det där nya projektet, 
- & så lina på trocadéro i stort, stort format; 
tryckt på det vackraste av ’fine art’ papper.
båda gör mig lite svag i knäna’

och väldigt väldigt nöjd.

födelsedagen är i form av finaste familj & mest omtänksamma presenter.
minns Ni när jag skrev om det där lite oxiderade silverarmbandet
med apertur-markeringar som på en kamera.. min familj mindes det. 
underbart är det och sitter som en skön smäck gör det..
och så känns det ju lite som en sån’ där bricka vissa har om halsen,
som säger allt om dem.

printar alltså. och prinsessor, 
de finns det flera stycken av i mitt liv just nu, i väldigt olika form.
plommon och maränger. 
och ’love warriors’ då, vad är det?
det berättar jag lite mer om i veckan.


kärlek,

h





±

{bild n°1 : hemma | fransk gammal trådkorg : vintage by nina}
{bild n°2 : hos sara | vackra handgjorda koppar}
{bild n°3 & n°4 : hemma | aperturarmband : photojojo store}
{bild n°5 & n°6 : på landet, höstfika ute | slottstallets möbler  }

FÖRVÄNTANS FREDAG

sist jag fotograferade egna påhitt med 

mina finaste tjejer blev resultatet 

bland annat de här bilderna. 

precis bakom oss låg eiffeltornet,

hela trocadéro var fullt av folk, 

~ & resten är en liten busig historia..

på måndag kör vi igen,

~ & jag letar febrilt efter en bra plats 

att vara på & längtar efter studio.

i helgen hoppas jag kunna få tag på

lite fin rekvisita, ~ & sen’ kör vi på det 

där temat som jag snart ska berätta 

lite mer om, ~ & som i sig bär

med sig en spännande höst.

önskar Er en riktigt härlig fredag,

~ & hoppas att Ni tycker om bilden.

färg eller svartvitt?

kärlek,

h

± 

{modell : lina lindholm}

{make up & hår : josefin madsen}

{© hannah lemholt}

PARIS BLUES

den inre rösten är fortfarande

ganska tyst, men desto mer

tacksam. glad över alla Era 
goa’ gratulationer.

och så tycker jag så mycket 

om Era visa tankar, 

~ & vackra ord. 

tack.

tack till em som påminner

mig om indianernas klokheter;

att kanske behöver jag resa som dem.

långsamt och eftertänksamt. 

så att själen hinner med.

tack till malin som

väcker minnet av den där flickan,

som var jag, som älskade själva 

resan. som åkte tåg till, ~ & i det ena

äventyret efter det andra.

malin som påminner om friheten

i själva resan; i mellanrummet 

mellan här och där.

  

tack till johanna som påminner

om att när det är alldeles 

stilla inuti brukar det bero på

att något växer.
det hade jag alldeles 
glömt bort igen. 

tack till helen som påminner

om att ibland är bara kemin 

inombords annorlunda. 

det är underbart helt enkelt.

tack till Er som påminner

om att vi alla kämpar med 

balansen från och till.

Ni är en underbart brokig

skara med en massa fint

att komma med.
jag har det lyxigt jag! 

 
 



  

i kväll åker vi hem till skrutthuset igen.
jag längtar faktiskt lite.

önskar Er en härlig höstdag

och kärlek,

h




±

{spira autumn’12}
 {modell : lina lindholm}
{make up & hår : jossi madsen}

{© hannah lemholt}

FJÄRILEN & GLASKUPAN

idag har jag tänkt på en grej.

hur det kan vara nästan märkligt stilla

inuti vissa dagar, hur fort 

livet än snurrar på utanför kroppen. 

idag har varit en sådan dag. 

jag tänkte på det nu på eftermiddan’,

där jag satt på en sjukhusbrits,

i väntan på den vackra vaccinsköterskan

och sprutan hon skulle ge mig; 

hur det var som om det liksom sänkts ner
en lite mjölkig kupa över hela mig, 

~ & all luft runt mig; på ungefär 
armlängds avstånd.

jag fyller år i dag. 
jag är kanske melankolisk. 
det är kanske det.
det har regnat precis hela dagen
och både regndroppar & gratulationer
har landat hos mig i stadig ström
på ett alldeles underbart vis.
men jag har liksom sett det lite
som om på håll. sett på.

jag vet inte. 

jag ger nog upp här mitt i;
 precis nu när jag sitter & skriver detta,
för det vill inte riktigt låta sig 
formas till bokstäver heller, det 
där, vad det nu är.
jag skriver och raderar. 
raderar. raderar.
som om glashinnan är där även nu; 
mellan mig & orden. 

det är bara det att jag har 
upptäckt precis hur fantastiska Ni är 
som tittar in här. ja, Ni. Du. 
Ni lämnar efter Er de mest underbara
tankar, ~ & lämnar mig rikare.

därför skriver jag ändå ner det här..
svamlet. 
ibland får det väl bara vara så.
till & med på en födelsedag.
jag har något slags, nästan sjukligt
behov av att vara ärlig med 
såna’ knäppheter.

 


jag har fångat stunderna, 
de fantastiska & omtänksamma 
presenterna och detaljerna här på landet,
med kameran; precis som de andra dagarna. 
så det här blir likväl något slags bildbevis 
på att dagen ändå funnits. 
jag var här. jag blev 34.

och med detta förvirrade

önskar jag Er en fin kväll,

~ & kärlek,

h

± 

 {självporträtt | still life}
{canon eos 5d mark II | canon ef 50mm/1.4}
{© hannah lemholt}

PARIS, PRECIS BORTOM FÄLTEN

{lina i le marais, paris | spira autumn’12}

vi är, ännu några dagar, på landet.

sakta infinner sig ett speciellt typ av lugn och 

jag kommer på mig själv med att stå ute på 

grusvägen, i pyjamas & gummistövlar, 

~ sökande efter det rätta grässtrået för bara

en enkel liten fotografering av höst på bordet.

morgonljuset letar sig fram över fälten, 

och precis bakom dem, finns paris 

och bortom; nästa resa.

kontrasterna. 

jag tycker om dem så mycket.

livet på landet är att plocka hallon i

trädgården, att känna dem mellan fingrarna; 

där de nästan går sönder nu, de sista skördarna,

~ & att äta dem bara minuten efter, 

i morgonfilen, tillsammans med höstens blåbär. 

livet på landet är att sträckläsa en hel bok

på fårfällar i soffan, medan den stora koppen

varm choklad sakta sinar och de levande

ljusen brinner stilla ner. 

vardagen; livet i stan’, eller städerna

{eller arbetet som ofta knappt känns som arbete},

är i effektivt tempo, där kroppen b a r a är

hjärta {vad säger min känsla?} & hjärna 

{nästa steg, nästa plats, nästa scen} i en enda

rapp puls som om på autopilot, ~ tills kroppen 

inte är annat än slut & mest kan ligga på 

en hotellsäng & värka. 

den känns överhuvudtaget inte förrän då.

kontrasterna.

jag tror de passar mig utmärkt. 

{lina i le marais, paris | spira autumn’12}

kanske kan det vara så att finna balans?

 jag blir ängslig av packningen, 

flygresorna, mellanlandningarna.

jag vill vara framme. där. eller kvar. där.

det har jag just erkänt för mig själv. att jag blir ängslig. 

kanske för att jag inte kan göra något.

bara vara. 

i luften. på resorna emellan.  

det måste vara det som är att finna fullkomlig balans. 

att vara med hela hjärtat även i luften; 

på resorna emellan, 

till och med vid mellanlandningarna.

där är jag inte än. 

jag är ute på fältet; i gummistövlar & pyjamas.

eller arbetar ute på det helt andra fältet; 

med kameran & hjärtat i högsta hugg.

 har Ni hittat den balansen?

gör man det någonsin, tror Ni?

eller är det kanske inte alls balans det

handlar om längre då, utan ett varande.

ett bara varande. 

tack för alla Era fina tankar.

tänk vilka kloka, vackra 

människor som hittat hit till mig. 

det slår mig varje gång.

i kväll ska vi traska i gummistövlar

en bit längre bort på grusvägen,

dricka italiensk öl & äta pizza ur vedeldad 

ugn; på ett ställe som är lite som..  

kanske som sicilien, precis bortom fälten

kärlek till Er,

~ & en riktigt härlig helg,

h

±

{spira autumn’12}

 {modell : lina lindholm}

{make up & hår : jossi madsen}

{© hannah lemholt}