vad vackert kan vara

vackert kan vara att gå på dop en söndag 
i ett sommarsverige där juni är alldeles nyklädd i skönt 
utvilad sol och luft nytvättad i det sista av maj’s regn.

det är att klä upp sig sådär, tillsammans som familj; 

för en ny liten människa som är speciell

för att han redan & ovillkorligen är en del av ett oss.

det är att passera ännu en markör på något vis; 

mjukt, men tydligt nerkörd i tidsmyllan.

{fortfarande galet obekväm med att bli fotograferad, men noël får ta en bild} 

det är att skratta med ett matt, rödblossigt 

herregud-konstaterande bredvid lillasyster i att 

vi blivit nya familjer som är precis som 

vår var, när vi var små.

det är hur alla springer runt 

som yra höns, hur ingen är klar.

hur varenda en pratar förvirrat som liksom för sig själva. 

hur någon {som är jag} envisas med att dricka kaffe 

och balanserande klä om samtidigt.

hur någon {oftast mamma} har ett plagg som på något vis 

måste sys på in i det sista, när det redan sitter på kroppen.

hur någon {pappa/seb} har raklödder fläckvis kvar i ansiktet,

flackande blick & alltid kan höras mumla ett

vart-i-hel*ete-tar-alla-strumpor-vägen?! 

är det här på något sätt en konspiration mot mig?! 

hur bella, som är snart två, oberört 

sjunger vidare mitt i alltihopa, 

sittande iklädd klänning i bidén,

{ja, ett av badrummen i skrutthuset är utrustat så},

smeker ansiktet med puderborstar och provar

alla mosters smycken & glasögon på en gång,

~ & är med och liksom för det, på något sätt 

ändå ganska mysiga, ~ kaoset vidare, 

ännu en generation.

det är det där självklara & hemma i hur 

allt ändå faller på plats, som en extra värme i magen. 

hur vi ändå hinner på något vis & hur skånes

rapsfält far förbi utanför bilen precis i rätt tid. 

det är att komma in ett kapell vid havet, 

där det doftar mjukt av sten & stearinljus. 

att sitta tätt tätt mot noël i en mjuksliten kyrkobänk 

och höra hans lite stakande version av idas sommarvisa, 

~ & det är att veta att om några år kommer den 

fylla även honom så fullkomligt, med den där 

samlingen av så många inre bilder av sommarlov, 

att de bildar en känsla omöjlig att rubba;

av myggbett svalkade genom timmar av dykande, 

~ & stå-på-händerna i havet, av en figur som är

mamma där uppe på stranden; hur hon håller en

stor handduk redo med ett nu måste Ni komma upp

för att huden börjar bli blå & fingertopparna är som russin,

smultron trädda på grässtrån’, skrubbade knän,

tillsammans med en frihetskänsla susande i benen, 
så stark att den håller i sig fortfarande och kommer upp 
till ytan genom bara en visa. en lyckokänsla så omutbar

att det inte spelar någon roll med det 

religiösa eller inte.

 {lillasyster & jag | noël i arild's busskur} 

det är att ha gemensamma historier, 

igenkända ansikten & igenkännande skratt.

det är att söka med kameran emellan sig & den 

lilla biten värld som man kan få kalla sin 

och se den lite på håll, se hur fin den är. 

om igen & på nytt alla gånger.

det är en doppresent i form av ett

magnoliaträd som snart ska planteras. 

det är de lurviga korna i hagen just utanför 

restaurangen, ~ & det är att se 

barna bli fulla med sommar och 

bena bli fulla med spring.  

vackert är att sitta en dag efter en speciell dag,
med regn mot fönstren, 
ett ljus brinnande bohemia & hundratals fler bilder
att ta hand, som alla gör hjärtat mjukt. 

hoppas Er vecka fått en fin start,
~ & tack för Era delade tankar om dop eller ej. 
jag tycker också att en ’namngivningsfest’
verkar mysigt. det viktigaste är ändå känslan.


och kärleken,


h