4.17.2012

en stens resa




vi reser uppåt sverige. 
drygt en timme i klockslag, mil efter mil av minnen.
vi pratar om tid. hur det efter vad som känns som ett enda ögonblick, 
plötsligt är ett helt år sedan vi stod samlade där i rummet,
där hans pappa låg, redan borta.
utanför sjukhuset var himlen mörkt grå som elefanthud, 
regnade som om allt var ursinne,
~ & sände doft av våt asfalt in i rummet med fönstret på glänt.
gardinen just där, ~ & ett levande ljus fladdrade. 
mitt hjärta var en hackspett i bröstet, kroppen tung som bly.




nu går vi över skogskyrkogården.
vi behöver inte prata mer. stenen ligger mjuk 
i hans hand och jag saktar ner, går lite bakom & tar en bild. 
bara andas tänker jag och det är skönt på något sätt
att luften är så aprilkall att huden känns. 
hans andra hand i min sedan och småfåglarna följer oss 
längs stilla bäckar & vitsippor.
hans hud är torr. varm. 
jag känner och känner igen ena fingrets ärr.
vi känner varandras linjer. sorgen. skrattens olika ton. 




där stigen tar slut, just innan grinden ut mot större skog, 
sitter en stor svart råka; 
plirar på oss från muren, säger tyst att vi är framme.
sten på sten och en dröm får vila,
den urgröpta födelsestjärnan är fylld av regn,
speglar himlen.

det är med någon märklig slags dubbel känsla 
man lämnar en kyrkogård.
hjärtat är tungt och lätt på samma gång,
och det är lite tydligare, går nästan att ta på
att lite till,
lite till har man fått lov att leva, 
skönt skyldig livet att drömma.


kärlek till Er fina.



10 kommentarer:

  1. Oj, vilka minnen det här väckte...
    tårar
    så vackert
    kram EM

    SvaraRadera
  2. Skogskyrkogården är så fridfull... har min mamma där.
    Varma kramar

    SvaraRadera
  3. ...så Vackert så tänkvärt & stillsamt.. anna.e

    SvaraRadera
  4. Å, så vackert du skriver Hannah...vet den där känslan du berättar om. Brukar besöka min älskade mormor och morfars grav ute på landet då och då..sjunga lite, prata lite, barnen lägger stenar och snäckor i hjärtan eller i födelsedagsår...minnas och fundera på livet och döden.

    Så spännande att läsa din intervju även om jag är värdelös på engelska och inte riktigt kunde hänga med...(det är ett av mina hinder) Du kommer att gå så långt du vill Hannah!
    Såg att du nämnde Sally Mann, älskar oxå många av hennes bilder.

    STOR KRAM
    Hanna

    SvaraRadera
  5. Meaningful&poetic ♡
    You know, I (and I'm sure many many others) would love to read your thoughts & pour on your photography also in printed form.

    SvaraRadera
  6. När någon slits ifrån en, stannat världen helt plötsligt och allt är bara grått. grått,grått,grått. Men var det någonting som fastnade då i mig, efter att min svärmor gick bort i somras, så var det just det, skönt skyldig att leva som du så klart beskriver. Och saker och ting förändrades och sådant som var viktigt förr, saknade sin betydelse och den där tändsticksasken med båtar på som jag fick av henne att tända i spisen på paradisön, vart min dyrbaraste skatt. det centrala vart på något sätt varandra och det sköra som finns där emellan.
    Kärlek till er båda.

    SvaraRadera
  7. Hannah, vilka ord.
    Minnen och saknad kommer över mig.
    Var på Skogskyrkogården för någon månad sedan...
    Kram, kram

    SvaraRadera
  8. Så vackert skrivet och mjukt, respektfullt illustrerat. Min kära vän Rebecca (på Sanctuary ovan) har så rätt. Vilka böcker det skulle bli, med Dina tankar och bilder sammanvävda...wow. Du kan väl tänka på saken? :)

    SvaraRadera

i love words.
and i’ll be happy to
read some of yours..
they mean a lot to me.

in any language.
big or small.

that box down there
is y o u r very own space,
here with me,
to leave an imprint ..

x, h






Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...