jag undrar just om man kan äta frukost på en vackrare plats än här.
regnet vräker ner över glastaken och allt som är grönt, både inne & ute,
- tycks nästan självlysande i det egendomliga ljuset som blir.
bambun just utanför glaset tycks ta den fjärde, tomma platsen
vid vårt bord, blir en egen regnvåt varelse.
det liksom susar stilla i mig på platser som denna.
det avskalat vackra över gamla tegelväggar och puts, olivträd med stammar
som berättar ordlöst om ålder, om tid, saktar ner just den, - tiden.
bara gåshuden av att ha blivit våt i regnet,
lavendeln på tallriken och den lena chokladen tar plats just då.
människorna här verkar också vara just där, och just då.
det k ä n n s och jag tänker vilken skillnad det gör.
de rör sig stilla i regnet, pratar bakom glasdisken, ler på riktigt.
mammas dröm om en helande trädgård, som tog fart när vi
hade linnéaträdgården; jag förstår den ännu mer i dag.
jag skulle gärna jobba så, med helande gröna rum.
jag kan inte låta bli att dröja mig kvar i trädgården,
när de andra tagit skydd i bilen sedan.
jag, kameran, - & allt som samlat vatten.
regn i ansiktet. det är lycka.
kärlek,
h
±
© hannah lemholt photography