BEDSIDE STORIES

när jag vaknar är världen vit. den 1a snön kom med natten,

~ & nu blåser den i stora slöjor över fälten utanför.

den har också med sig ett fantastiskt ljus, alldeles för vackert

för att inte försöka fånga i åtminstone enkla vardagsglimtar som såhär.

jag tar tillfället i akt och kryper tillbaka upp i sängen, med brasan

sprakande & debussy spelandes, medan det nu hunnit bli skymning.

tar med mig en kaffe, den mindre datorn & Er, drar upp

mjuka filten runt mig och bara sitter här i sängen och njuter. 

jag laddar över bilderna som just blev, läser Era ord,

~ & svarar Er. egentligen är nog det här inlägget mest till just Er,

tänker jag nu. Ni är helt fantastiska, har jag sagt det?

mailen Ni skickar, kommentarerna Ni lämnar efter Er. 

så mycket godhet, ~ & fina funderingar. tack.

det blir ju något ganska så intimt det här, på ett vis.

kanske extra där jag nu sitter, nästan med känslan av att

ha Er runt mig i sängen. Ni är namn och olika toner, för mig, 

Ni som lämnar ord efter Er; Ni har olika språk

och känsla runt Er allihopa. Ni är diffusa ansikten en

del av Er, bara vackra anonyma skuggor andra.

jag lämnar ut en del här, som var sådant jag förr skrev ner

bara i stängda böcker. en del av de första hade till och med

små lås. nu ser jag ett värde i att dela med mig, för att

Ni gör det värt det varje gång, ~ oftast som allra mest de

gånger jag tvekat längst inför.. publicera. det är en orange

knapp som öppnar dörren till ett hjärta på glänt.   

de växer inte till sig av bara tid såna’ där.. frifågel-hjärtan.

det krävs ärlighet också, mest av allt sorten som går inåt, den tysta.

tack för hur Ni förvaltat sorten som har en röst.

kärlek,

h

 ± 

image n°1 | bed linen : hm home, soul of himla & nicole farhi |

prints of mine for & from the photo art calendar’14 for LW 

image n°2 |  bedside table books, handmade cup & the last of the

ranunculus from the big bouquet in a ’gypsy glamour girls’ bronze jar

image n°3 | selfportrait in love with the light 

image n°4 | one can never have too many books 

image n°5 | vintage urn, scent of paris, my ’rock on, love’

print for LW calendar a year in the life of lovers & warriors etc

when i wake up, the world is all white. the 1st snow was brought

by night, ~ & is now dancing, all large veils over the fields.

it has also brought a stunning light, too beautiful to

not try to catch, at least in simple everyday glimpses like these.

i then take the opportunity to crawl back into bed, with the fireplace

scintillating & debussy playing, as it’s now suddenly dusk.

bring with me a coffee, the smaller computer & You, pull up the

soft blanket around me and just sit here in bed and.. enjoy.

i transfer the photos that just became, here.

i read Your words, ~ & answer You.

really this post is mostly for You, i’m just realizing.

you are absolutely amazing, have i ever told You that?

the emails you send, the comments you leave behind.

so much goodness, ~ & beautiful musings. thank You.

it is something quite intimate, this, in a way.

perhaps especially where i sit now, almost with the feeling of having

You around me in bed. You are names and different tones, to me,

You who leave words behind; You have different languages

and all diverse feel around you, each and every one of You.

You are diffuse faces some of You, just beautiful anonymous shadows others.

i share some things here, things i wrote down only in closed books before.

some of the first ones even had tiny clasps. i now see a big value in sharing,

cause You make it worth it every time, ~ usually the most so at the times

i hesitated the longest.. publish. it is an orange

button that opens the door to a heart ajar.

they don’t grow by just time itself.. free bird-hearts.

it requires honesty too. most of all the kind that goes inward, silently.

thank You for how You treat the kind that has a voice.

x,

h

A YEAR IN THE LIFE OF LOVERS & WARRIORS

har man läst runt här, ~ & inte bara tittat på bilderna, 

då vet man att det gångna året varit ett av uppbrott, sorg, 

mörker & förändringar, för mig. 2013 har varit ett av de mest 

omvälvande åren i mitt liv. ett av de vackraste. ett av de svartaste.

ett av de med mest sorg. ett av de med djupast glädje.

det känns faktiskt i kroppen, som ett klockslag som närmar sig. 

som ett nyårs tolvslag fast ett hjärtslag för mig, om några dagar, då jag 

passerar den dag för ett år sedan då så mycket i mitt liv blev

annorlunda på en enda frostig decembernatt. 

i januari undrade jag hur jag ens skulle hitta tillbaka hit,

till något alls egentligen, hur illa det än låter. hitta tillbaka till livet.

allt tycktes mig en enda bottenlös natt. det enda ljuset var månens,

~ & så de frostiga fälten som den fick att glittra.

jag skrev att "kanske låter det romantiskt. det är det inte.

inte ett jävla dugg. jag har hört ljud i min gråt som jag inte trodde tillhörde mig.

som om någon släpat ett sårat djur in emellan mina linnelakan."

i februari var jag mest ordlös. och så arbetade jag. och arbetade.

jag arbetade för att bli trött även fysiskt. för att det var det enda jag

då hade som var mitt och som var helt. för att det var, ~ & nog

alltid kommer att vara, mitt andningshål att komma upp till,

ur djupet. för att jag får arbeta med det jag älskar. arbeta med att dra

bilder ur känslor & stämningar, frysa tiden i stillbilder, fånga sorg och 

förgöra den, fånga glädje & aldrig behöva glömma den.

jag skapade fine art serien för love warriors, bilderna som redan visste,

~ & berättar allt det där om vad jag slogs med, i mer än tusen ord,

långt innan jag ens hade ett enda.

att de där fotografierna nu hänger runt i Era hem, runt i världen, 

det är en av de vackraste sakerna med det här året, en av de där som

hotar spränga mitt bröst i tusen bitar när jag ens försöker föreställa mig det.

i mars höll känslan av att ständigt falla, i sig. jag åkte

till stockholm, men vart & hur jag än reste tog jag den med mig,

känslan av att falla. men det finns olika sätt att falla. och där,

hos de bästa av vänner föll jag en natt som visar mig nu, att det är

kärleken som blir kvar, det andra försvinner. det är att bli uppfångad

man minns, fallet bleknar. det jag alltid kommer minnas är en ur-stark

arm, översållad med tatueringar som höll om från ett håll, 

~ & en av de mjukaste jag vet, med hand som sakta strök, från andra.

jag hade vinterkropp & vårfågel-hjärta. jag rörde mig försiktigt

som om allt var av glas. mest av allt jag. jag arrangerade små, små saker

runt mig, ~ & försökte hantera de största av tankar.

jag frös konstant & var genomskinligt blek, med fladder ständigt

i bröstkorgen. men hackspetten var åtminstone borta, och jag kunde 

drömma om rom-drinkar & sandfötter. sommarkropp & frifågel-hjärta.

i april tog jag några första dans-steg, rörde mig i både mörkrum och ljusrum.

vaknade plötsligt en dag, till en vägg av fågelsång bortom skogen

och en känsla av lycka. bara så. en dag av magiskt tänkande.

vaknar plötsligt en dag, ~ & inser, ser, att jag är omgiven av en

dröm jag haft. den kom inte in i mitt liv på det sätt jag trott, 

eller kanske egentligen önskat, men där stod jag plötsligt, står jag nu,

bland fine art prints i rullar och gamla studiolampor redo att riktas.

atelier ôgonblick.

jag bor mitt i atelier ögonblick.

maj, juni, juli, augusti.. & resten av året, de tar vi en

annan dag. det här var ungefär så mycket, som någon av Er

så vackert skrev ’glimmande bokslut i skenet av stearinljus’ som

jag orkar i kväll. nu ska jag hälla upp en liten whiskey, sätta mig framför

brasan & lyssna på en låt som känns passande.

’let her go’ med passenger. från albumet ’all the little lights’. 

jag har släppt taget om så mycket. det finns så mycket plats för ljus nu. 

med kärlek, 

h

±

image n°1 | beloved muse / model : lina lindholm

the ’calendar girls’ are for upcoming photo art calendar ’14;

a year in the life of lovers & warriors for the love warriors shop

mua / bodypaint : sara n bergman

image n°5 | my ’sky-circles’ fine art print for LW | home / styling : MO

© hannah lemholt photography | love warriors

if you’ve been reading your way around here, ~ & not just looking at the pictures,
then you know that this past year has been one of breaking up & grief,
of darkness & changes, for me. 2013 has been one of the most
tumultuous years of my life. one of the most beautiful. one of the darkest.
one of the most filled with sorrow. one of the most filled with the deepest joy.
 i can actually feel it in my body, as a strike of the twelfth hour approaching.
as a new years tick-tock-twelve, a heartbeat for me, in a few days, when i
pass the day when, a year ago, ~ so much of my life changed
over one frosty december night.

in january, i wondered how i would even find my way back here
find my way back to anything really, however bad that sounds.
find my way back to life. everything seemed to me one and only one bottomless night.
the only light was the moon and the frosty fields it got to glisten.
i wrote here that "perhaps it sounds romantic. it’s not. not the effin least.
i’ve heard sounds in my crying i didn’t think belonged to me.
like someone dragged a wounded animal in between my linen sheets."


in february, i was mostly wordless. and so i worked. and worked.
i worked to tire myself out physically. because it was the only thing i
had, then, that was mine and that was whole. because work was, 
~ & maybe always will be, my respite, my breathing space to surface to,
from the depths. because i get to work with what i love. work with dragging
pictures out of emotions & moods, freeze time in still images, capture sadness and
defeat it, capture joy and never having to forget it.

i created the 1st fine art series for love warriors, the photographs that already knew,
~ & spoke of all that stuff that i fought with, in a thousand words;
long before i even had one.
that those photographs now hang around your homes, around the world,
that’s one of the most beautiful things about this year, one of those things which
threatens to burst my chest open whenever i even try imagining it.


in march, the feeling of constantly falling, held tight. i went
to stockholm, but wherever & however i travelled, i took it with me,
the sensation of falling. but there are different ways to fall. and there,
with the best of friends, i fell one night showing me now, that it is the
love that remains, the other disappears. it is to be captured that you remember,
the fall fades. what i will always remember is the unyieldingly strong
arm, studded with tattoos; which embraced from one direction,
~ & one of the softest i know, with the hand slowly stroking, from the other.

i had a winter body & a spring bird - heart. i moved cautiously, like
everything was made ​​of glass. most of all i. i arranged the little, little things
around me , ~ & tried to handle the largest of thoughts.
i froze constantly and was translucently pale, with a flutter constantly
in my chest. but the woodpecker in there was gone at least, and i could dream
of rum cocktails and sandy feet. of a summer body & a free bird - heart.


come april, i took some first dance steps, moved in both darkrooms and light spaces.
woke up suddenly one day, with a wall of birdsong beyond the woods and
a feeling of happiness. just like that. a day of magical thinking.
woke up suddenly one day , ~ & realized, saw, that i was surrounded by a
dream i’ve had. it didn’t come into my life the way i had imagined,
or maybe had even really liked, but there i was, suddenly, am now;
among fine art prints rolled up and old studio lights ready to be directed.

’atelier moment’.
i live right in my atelier moment. my studio dream.


may, june , july, august .. & the rest of the year, we’ll take those another day.
this was just about as much, like one of you so beautifully wrote
'glittering closing of the books by candlelight', ~ as i can handle for one night.
now i'll pour myself a small whiskey, cosy up in front of the fire
and listen to a song that feels appropriate.
'let her go' with passenger. from their album 'all the little lights'.
i have let go of so much. there is so much room for more light now.



with love,


h

GOLDEN GIRL

 

december har kommit, men ingen snö. mest guld.

det ligger fortfarande strött här & var efter den senaste fotograferingen

och på kvällarna glittrar det i skenet av stearinljus från skarvar i skiffergolvet

och mellan knutarna i mattan. det glimmar flagor mellan vecken i sänglinnet,

~ & den höga svarta hatten har fått guldkant. en hel massa saker tycks plötsligt

ha fått guldkant här hemma. även söndagen som kom med vita ranunkler

och en 1a lucka att öppna i adventskalendern & tyllet runt den generösa barmen

hos christer strömholm’s the pale lady. ordet för dagen, ~ det som gömmer sig

bakom siffran 1, är sök och jag funderar över vad det är jag ska söka efter.

jag ska nog söka efter just det. efter vad det är jag söker alltså.

jag hittade tillbaka till mig själv. vad vill jag nu?

vart går jag härifrån? vad vill jag? vad är det jag söker?

för är det något jag lärt mig under det här året så är det att

vara noga med vad det är jag faktiskt önskar mig. det har nämligen

en förmåga att materialisera sig och bli. det som på riktigt önskas.

det tål att sägas igen. {och igen.} kanske är det också ett annalkande, 

alldeles nytt år, som ger den funderingen lite extra tyngd.

vart jag än befinner mig på nyårsafton, ~ & även om det är i sällskap där

det diskuteras högt, eller förblir tyst i mig, så tar jag med mig en tradition

min storasyster införde en nyårsfest för flera år sedan. vi skrev ner 

vad vi vi ville släppa taget om och lämna i det gamla året på en lapp,

~ & vad vi ville ta med oss och göra mer av i det nya på en annan. något år

sköt vi upp de där lapparna med nyårsraketerna och våldsamt fattade de eld

och tog fart mot himlen, exploderade och gjorde väsen av sig.

kanske får de åka bedövande vacker khom loy - färd i år.

 

vet Ni vad Ni vill släppa taget om, ~ & lämna kvar i 2013?

och vad Ni vill ta med Er, göra mer av, göra på nytt, ~ eller göra för

allra första gången 2014? december har kommit. vi har en månad

på oss att fundera. en månad på oss att söka. 

med kärlek,

h 

±

image n°1 | bathroom : golden toothbrush & black cotton swabs from illums |

solid perfume in turbo shell by roots rose radish

image n°2 | kitchen : ’advent calendar’ the pale lady bought at fotografiska

image n°3 & 6 | muse & model lina lindholm is a golden girl for sure |

 so is magic mua : jossi madsen | ’lace longhorns’ from love warriors |

image n°4 & 5 | bedroom : skull candle by LW | wolf clan shaggy cardi by

spell / also available att kyss johanna | accessories are vintage & / or bought on bali | 

the lovely bottle with an even lovelier room spray is by mad et len

available in e.g. the lotta agaton webshop | etc

image n°7 | the words i used refers to album name by atmosphere

  

december has arrived, but no snow. mostly just gold.

it is still powdered all over, here in the studio after the last shoot,

and in the evenings it glitters in the candle light, from seams in the slate floor

and between knots in the carpet. shimmering flakes appear in the bed linen creases,

~ & the black top hat has got a gold lining. a whole bunch of things suddenly seem

to have a gold lining here at home. this sunday too, which came with a bouquet of white 

crowfoots and the 1st window opening in the advent calendar & tull around the generous

bosom of photographer christer strömholm's the pale lady. the word of the day, ~ that which

hides behind the number 1, is seek and i contemplate what it is i should search for.

i'll probably search for just that. for what it is i'm looking for, that is.

i did rediscovered myself. what do i want now?

where do i go from here? what do i want? what am i searching for?

cause if there’s anything i’ve learned this past year, it is to be

meticulous about what it is i actually wish for. it does have

a tendency to materialize and.. become. that which is really wished for.

it is worth saying again. {and again.} maybe the fact that a brand

new year is approaching, give those kind of thoughts a little extra weight.

wherever i am on new year's eve , ~ & whether it is in the kind of company

where it’s discussed out loud, or if it remains silent in me, i bring with me a tradition that

my big sister introduced on a new year's party several years ago. we each wrote down

what we we wanted to let go of and leave in the old year on one note,

~ & what we wanted to take with us and do more with in the new year, on another. 

one year we launched those notes along with the fireworks and they ignited violently,

took off against the night sky, exploded and literally went out with a sparkly bang. 

perhaps this year they get to go for a stunningly beautiful, one way khom loy - trip.

do you know what you want to let go of, ~ & leave behind in 2013?

and what you want to take with you, do more of, do again, ~ or do for the

very first time in 2014? december has arrived. we have a month

to consider it. a month to search.

with love,

h

STRANGENESS & GOLD LININGS

jag försöker gnugga tröttheten ur ögonen.
tycks gnugga in den istället.
tittar ut över det frostglittriga fältet och längtar efter en brasa.
jag tror att det brinner en inne i det andra, större huset,
men jag har några timmars arbete kvar innan jag kan
sjunka ner framför elden, - mjukna av värmen & ett glas vin. 

jag är så frustrerad just nu.
frustrerad över att jag alls inte hinner det jag vill, som detta. 
jag kan göra hundra omskrivningar, eller inte skriva nåt’ alls.
trycka radera än en gång
eller bara lämna efter mig bilder och musiken  jag arbetar till,
- men den där frustrationen fullkomligt kliar under huden
och jag måste bara få ur mig några av orden.
det vill sig inte alls,
fotografierna är det enda som sätter någon slags guldkant.
en krackelerad. 

de här är från helgen som gick.
två älsklingstjejer kom och spenderade söndagen
med mig i studion. var min guldkant.
de kom klädda som en enda evig långhelgs-morgon
och stod plötsligt bara där på grusplanen
som att vi gör det här varje dag.

egentligen finns det inte ord för det där heller.
men jag kan säga att vi drack kaffe i mängder, åt nybakat levain bröd
med en himmelsk, nötig ost & fikonmarmelad från saluhallen
och pratade sådär som man kan med vissa människor i sitt liv.
när ögonkast, ett visst léende, - & långt mycket färre ord än vanligt,
är allt som behövs för att ha haft ett samtal
som stannar kvar i kroppen i flera dagar.

och så fotograferade vi. det var ju det. 



jossi vecklade upp sin magiska make up trunk
och lilla musan klev ur sin kimono.
och sedan lekte vi.

för det är ju lite så det känns.
en lek som raderar tiden och gränserna,
en lek med massor av skratt och outtalad,
men alldeles vackert närvarande, - sorgkant.
för den går att använda.
går att måla med precis som jossi’s penslar.
den är en del av att skratten kan nå ända ner i magen,
- & ända upp i ögonen.
och den är en del av att det alls kan bli
en alldeles äkta guldkant.

någon av Er skrev att översatt lät jag väldigt melankolisk.
jag tror inte det spelar någon roll att jag översätter mig själv nu,
det låter nog så ändå. och på vilket språk som helst.

och det är ju en del av sanningen, men långt ifrån hela.
kanske är det lättare att ta sig tiden att stanna i det mer melankoliska,
det har en långsammare takt.
glädjen, skapandet, galenskaperna, - allt det fantastiskt roliga;
det kräver min fullkomliga närvaro där & då
och allt det där snurrar på så snabbt.
men jag är också så, - & trivs bäst med människor
omkring mig som är så; som vågar visa båda.
både sorg, - & guldkant, helt naturligt. 


och nyss kom en annan sådan och knackade på.
en pappa som haft frustrerad sorgkant i dag,
men som nu hade tänt den där brasan inne i det andra, större huset
och kom för att lägga en stor, talande hand på min axel,
placera en kyss i mitt hår och tala om att
nu hade det vänt, nu hade det sjunkit undan, 
- & nu, nu skulle han åka och handla te, ett bröd som 
är gott att rosta, någon fantastisk ost & en god marmelad.

- det hjälper ibland, sa han.
kom in om en stund så ska Du få se!

och där var den. guldkanten. 
vår för i kväll. 



med kärlek,


h




±


model : lina lindholm | mua & hair : jossi madsen
© hannah lemholt photography

i try to rub the tiredness out of my eyes.
seem to be rubbing it in instead.
looking out over frost glittering fields and long for a bonfire.
i think there’s one burning inside the other, bigger house,
but i still have a few hours of work left
before i can sink down in front of the fire
and soften in the heat & a glass of wine.

i'm so frustrated right now.
frustrated that i really can’t find the time
for the things i want, like this.
i could do a hundred rewrites, or not write at all.
press delete once more
or just leave behind photographs and perhaps the music
that i work listening to, - but that frustration is
completely itching under my skin
and i just have to get some of the words out of me.
it still doesn’t seem to work at all,
the photographs are the only thing
that renders some kind of gold lining.
a crackled one.



these photos are from this past weekend.
two beloved girls came and spent the sunday with me in the studio,
- and were my gold lining.
they came dressed as one eternal long weekend-morning
and suddenly just stood there on the gravel yard,
like this is all we ever do.

actually there is no word for that thing either.
but i can say that we drank coffee in huge amounts,
had freshly baked levain bread with a heavenly, nutty cheese
& fig jam from the local bazaar
and talked like one can with some people in your life.
when a glance, a certain smile, - & much fewer words than usual,
is all that's needed to have a conversation
that then stays in your body for days.
and then we photographed.
that’s the thing.


jossi unfolded her magic make up trunk
and my little muse stepped out of her kimono.
and then we played.
cause that’s a little bit what it feels like.
a game that erases time and boundaries,
a game with lots of laughs & unspoken, but very beautifully present,
- sorrow lining.
because that is something you can use.
you can paint with it just as with jossi 's make up brushes.
it is part of the fact that the laughter can even
reach right down into your stomach, - & all the way up in your eyes.
and it is part of the fact that there can even
be a genuine gold lining at all.


one of you wrote me
that translated i sound very melancholic.
i don’t think it matters that i translate myself now,
it probably sounds the same anyway. and in any language.
and that's part of the truth, but far from the whole image.
maybe it's easier to take the time, to linger, - in the more melancholic.
it has a slower pace.
the joy, the creativity, the amazing madness,
- all of that fantastic fun; it requires my absolute attendance
right there & then
and all of that spins so fast.
but i am also like that, - & thrive with people around me
that are the same way; who dare to show both.
both sorrow, - & gold linings. naturally.



.. and just now another such person came knocking on my door.
a papa who had a frustrated edge of distress today,
but who had now indeed lit that fireplace in the other, bigger house
and came putting a large, warm & telling hand on my shoulder,
placing a kiss in my hair and said that

now it had turned, now it had subsided,
~ & now, now he was going shopping for tea, some bread
lovely for toasting, some fantastic cheese & a great marmalade.

- sometimes that helps, he said.
come over in a little while and you’ll see!

and there it was. a gold lining.
ours for the night.



with love,


h