SOME SAY LOVE

 

because my dearest friend always sing it to me, in her husky magic voice 



sent fredag eftermiddag körde vi mot brighton och hove.
det var liksom dags att känna på den där platsen som vi lutar oss över
i lägenhetsannonser, lysande emot oss på i-pad'en om kvällarna.
det var redan mörkt när vi kom fram och havet kunde bara anas;
som ett dovt ljud, som en vag doft, som ett eget väsen.
som känslan av att ett möte med någon efterlängtad är nära.
jag blir alldeles svag i knäna, skrattade jag förundrat.
och precis så var det. medan vi svängde runt bilen där på
brunswick square blev jag knäsvag och det kändes i hela mig
att det här, - det här betyder någonting.

och det gjorde det. på flera vis. 
när kvällen föll fann jag att det enorma fönstret i vårt hotellrum
gick att dra upp, - & kliva genom och ut på balkongen, sådär som på film. 
så det gjorde jag. och m efter. där stod vi och gungade i famnen på varandra
och tittade mot havet i mörkret och tystnaden. 
tills m började prata. tills jag blev knäsvag alldeles om igen.
när han gick ner på just, - knä. 
tills jag sa ja.

och så kom det sig att jag nu bär en ring där på fingret.
och så kom det sig att jag plötsligt förstår vad allt det där faktiskt handlar om.
och så kom det sig att vi känner oss som om magnetiskt dragna till
den där platsen, - & nog måste ta och flytta dit. 
och så kom det sig att jag är ungefär konstant knäsvag
sedan förra fredagen.

’somliga säger att kärleken, den är en blomma,
- och du, dess enda frö.
att den är hjärtat så rädd att krossas, att det aldrig lär sig att dansa.
att den är drömmen så rädd att vakna, att den aldrig tar en enda chans.
somliga säger att kärleken, den är den som är så rädd att dö, 
- att den aldrig lär sig att leva.’ *


jag säger att kärleken finns.
att den funnits där hela tiden. 
och att det är allt du behöver veta.


h








//


late on friday afternoon we drove to brighton and hove.
it was sort of time to get a feel for that place that we’re leaning in over
in the shape of flat ads, gleaming against us from the i pad at night.
it was already dark when we arrived and the sea could only be sensed;
as a dull sound, as a vague scent, as an entity on its own.
as the feeling of that the meeting with someone longed-for is near.
my knees just got weak! i laughed in amazement.
and that’s just how it was. as we turned the car around brunswick square,
i was weak in the knees and completely filled up with the feeling that 
this, - this means something.

and it did mean something. in more ways than one.
when the evening fell, i found that the huge window in our hotel room could be
pulled up, - stepped through, - & out on the balcony from, like in the movies.
and so i did. m too. and there we stood, swaying in each others arms,
looking towards the sea in darkness and silence.
until m started talking.
until i became weak in the knees all over again.
until he got down on just that, - one knee.
until i said yes.

and that’s how it came about that i’m now wearing a ring on that finger.
and that’s how it came about that i suddenly understand what all of that is all about.
and that’s how it came about that we feel as if magnetically drawn to
that place, - & probably have to get moving there. 
and that’s how it came about that i'm just
about constantly weak in the knees since last friday.

’some say love, it is a flower,
- & you, its only seed.
it’s the heart afraid of breaking, that never learns to dance.
it’s the dream afraid of waking, that never takes a chance.
it’s the one afraid of dying, that never learns to live.’ *

i say love, it exists.
that it’s been there all along.
and that that’s all you need to know.


h






* ’the rose’ lyrics - bette midler