FROM the FORGOTTEN FILES

det kom sig en gång, för Er som tror att så kan det gå till,

- att anden av en man stod framför en spåkvinna.

väldigt lång och lite sådär gammaldags stilig, beskrevs han.

med rena drag, stål-grått hår och silverskuggad käke stod han där,

bärande en skrivmaskin i stora, sträva händer, - och hade något att säga.

göm inte undan saker i lådor, hannah. där går de förlorade.

att det var farfar [fa'fa] var ordlöst självklart för oss alla.

vad han ville säga med det där var vi mindre säkra på.

två dagar senare bröt någon sig in i det stora förråd där jag,

sedan just bara två nätter tillbaka förvarade hela mitt hem mellan flyttar.

jag fann en dörr på glänt och en naken glödlampa lös upp rummet där

allt av vad som fanns kvar av vad jag ägde, låg utslängt över golven,

med den där någons jordiga skoavtryck spridda ovanpå.

all elektronik och annat med värde i pengar fanns kvar,

men varenda en av mina otaliga gamla hattaskar & skoboxar,

med varenda dagbok jag fyllt till bredden sedan jag lärde mig skriva,

alla noveller, texter & teckningar jag någonsin skapat

var borta.

så för några månader sedan kraschade båda mina externa hårddiskar.

på dem fanns varenda fotografi jag tagit, sedan den här resan började för några år sedan.

jag som om balanserade på slak lina under de där veckorna, mellan hopp & förtvivlan,

mellan oro att allt skulle vara borta och tilltro till att allt blir som det ska.

x antal tusenlappar och x antal hundra små böner senare var de räddade,

fotografierna, - om än spillandes vilt ur mappar med fel namn & konstiga datum.

det fick mig att tänka på den där mannen med silverskuggad käke,

bärandes en skrivmaskin & orden göm inte undan saker i lådor, hannah.

där går de förlorade.

så det här är för Dig, fa'fa. Du försvann alldeles för tidigt,

både från Ditt eget liv och ur mitt. 

jag skriver fortfarande, fa'fa, - och så fotograferar jag.

och skulle det försvinna ur lådor och mappar, då finns det här.

på internet. ett påfund efter Din tid, som jag är ganska säker hade drivit Dig

till vansinne, utanpå Din, ska vi kalla den, - alldeles säregna galenskap.

jag vet också nu, som vuxen, att Du dock med all säkerhet hade

varit en av skuggorna i min statistik av läsare. en ständig, silvrig skugga

som lämnade efter sig de klokaste av ord.

lova mig att alltid förbli såhär nyfiken, hannah.

och så kom det sig att jag tänkte att jag då och då skulle dela med mig här,
åtminstone en liten del av allt det där som spiller vilt ur mappar
med konstiga namn och fel datum. fotografier. mina texter. ögonblick. 
då finns de här. även om det inte blir fler inbrott, eller kraschade hårddiskar,
så ska de ju inte ligga gömda. först då går de förlorade på nå’ vis.



and if these pictures have anything important
to say to future generations, it's this;
i was here. i existed. i was young, i was happy
and someone cared enough about me in this world
to take my picture. *

med kärlek,


h

shoots | look book la Belle Heir for kyss johanna, for fira (various seasons),
interior piece with, - & at the home of stylist & shop owner jenny hjalmarson boldsen 
models | lina lindholm & christoffer erneholm
mua & hair | jossi madsen
wardrobe | image n°1 & 8 featuring golden disc headband by filucca lou,
vintage lace fleetwood bells by spell - all kyss johanna
image n°11 & 13 featuring pieces from the current fira collection s/s'15
words | excerpt from my the hidden circus writings
quote | * from the movie one hour photo
© hannah lemholt photography





//



it came about, for those who think it can happen that way,
that the spirit of a man stood in front of a fortune teller.
very tall and that old-fashioned kinda handsome, he was described.
with clear-cut features, steel-gray hair and silvery shadowed jaw, he stood there;
carrying a typewriter in his large, rough hands, - and had something to say.

don’t hide away things in boxes, hannah. they’ll be lost that way.

that it was my grandfather [fa'fa] was wordlessly obvious to us all.
what he wanted to say with that we were less sure of.
two days later someone broke into the big storeroom where i,
since only two nights prior kept my entire home between moving houses.
i found a door ajar and a naked light bulb lit up the room in which
all of what was left of what i owned, lied tossed over the floor,
with that someones muddy shoe prints scattered on top.
all electronics and other items of value in money remained untouched,
but every single one of my countless old hat, - & shoe boxes
containing every diary i’d filled to the brim since i learned to write,
every novel, every poem and every drawing i've ever created
was gone.




and so, a few months ago both of my external hard drives crashed.
on them was every photograph i’ve ever taken, since this journey began a few years ago.
i was kind of walking a tightrope during those weeks, between hope and despair;
between worrying that everything would be gone
and having reliance that everything would be as it should.

x amount of bills, - & small prayers later they were rescued, the photographs,
- albeit spilling wildly out of folders, labeled with the wrong names & strange dates.
that got me thinking about the man with the silvery shadowed jaw,
carrying a typewriter and the words ‘don’t hide away things in boxes, hannah.
they’ll be lost that way.‘




so this is for you, fa'fa. you disappeared far too early,
both from your own life and out of mine.

i still write, fa'fa, - and i do photography now.
and were it to disappear out of boxes and folders, then it is here.
on the internet. an invention after your time,
which i'm pretty sure would have driven you half insane on top of
your, shall we say, - already a tad weird self.
i also know, now as an adult, that you surely would have,
however annoyed, - been one of the shadows in my statistics of readers.
a constant, singular, silvery shadow, - leaving the wisest of words behind.


promise me to always remain this curious, hannah.






and so it came about that i thought i’ll occasionally share here,
at least a small part of all that stuff that spills wildly out of folders, 
labeled with the wrong names & strange dates.
my photographs. my words. moments.
and then they’ll be here.
even if there won’t be any more burglaries,
or hard drive crashes, they shouldn’t lay hidden somewhere.
only then are they ever really lost.


and if these pictures have anything important
to say to future generations, it's this;
i was here. i existed. i was young, i was happy
and someone cared enough about me in this world
to take my picture. *

h,

x