WILD HORSES & THE SCIENCE OF PATTERNS

saturday in wild horses dress by spell from kyss johanna & threadbare denim by please |
wall holds gold belt : bali | shell necklace

jag tänker på en dröm jag hade sommaren för två år sedan.
innan love warriors fanns och bali bara var en plats
med ett namn som lät som ett paradis,
men som jag nog inte ens var alldeles hundra på vart
det befann sig på kartan om jag ska vara helt ärlig. 

jag drömde om ett stort, böljande tygstycke den där sommarnatten.
det täckte hela mitt synfält, där i drömmen,
- flöt fram & tillbaka framför mig;
med ett ljus som kom igenom det mycket specifika,
nytt för mig, men ändå på något sätt märkligt bekanta, - mönstret.

ljuset blev starkare och starkare tills jag var helt förblindad
och det fick mig att vakna ur drömmen,
sitta upp och bara andas tungt, förundrat ut i mörkret,
i trassliga lakan & febrigt fuktig hud.

jag visste inte vad,
men jag visste att något ville det säga mig.
drömmen, mönstret, ljuset.
det bar som om en puls, ännu dov & långt borta.
men obeveklig.

jag tänkte inte så mycket mer på drömmen sen’.
men gudarnas ö blev plötsligt ett resmål, arbete & verklighet.
en sen kväll på bali, beslutade vi oss för behandling av trötta fötter,
där vi gick längs monkey forest road, - & så vandrade vi in på ett natt-öppet spa.

det var som en liten flod där inne, som rann igenom allt;
med flytande ljus & näckrosor.
vi serverades ångande te med färska bitar ingefära
och satte oss i fåtölj-rad framför floden.
allt var het skymning & skratt dämpat av gamla stenmurar.
på de andra påbörjades behandlingen direkt
och skratten ökade, ekade, sköt i höjden.
stjärnhimmel & lättsinnigt, vilset vandrande mellan språken.
fram och tillbaka.

jag var bara där tyst och ensam mitt i sällskapet;
njutandes så mycket av stunden att jag hade gåshud.
ingen tycktes märka att jag var på utsidan, tittandes in.

så plötsligt kom en ung man gående, stannade framför mig & bugade,
satte sig sakta ner vid mina fötter och lyfte sitt ansikte,
såg mig rakt i ögonen och log som om där är du; som man gör när man
ser ett bekant ansikte i en folkmassa, och ansiktet spricker upp.
inte ett ord säger vi. och det är då jag får syn på hans tunika
i det fladdrande skenet av stearinljus. får syn på tyget,
av fulländat vävt dröm-mönster.

from this past weekend’s shoot for love warriors | LW ’feather festoon’ summer’14 collection 





hemma från den där första resan, skriver jag här

ni vet hur det är när man vaknar lite för tidigt?
tiden i sig är oviktig; det kan vara mitt i natten,
eller efter bara en stunds dåsande i solen,

men det är i vilket fall för tidigt och man är kvar

med en fot i sömnen, ~ & båda i drömmen. 

drömmen som hade börjat drömmas, ledde mig in i djupare,
än mer fokuserat arbete.
samtidigt som det är precis så som jag också skrev här.
att det är som att jag inte vaknat än, ur drömmen;
som att jag är otydlig & ostyrig
men som att allt omkring börjat röra sig. pulsera.

och en helt annan resa hade ju tagit sin början,
även om jag inte förstod det då.


jag tittar nästan aldrig bakåt.
inte mycket i livet, förutom när jag behöver det för att växa,
- & ännu mindre rent faktiskt, bland det förevigade, som här.

men någonting får mig att göra det i dag. 
i paus av frenetiskt redigerande tar jag ett djupt andetag,
tittar ut över trädgården där musiken från mina öppna fönster
blandas med ohejdad fågelsång. allt tycks djupna mot de skyar
som lovar regn; blir till en elefantgrå resonansbotten och
får de sista, vita dansande körsbärsblommorna att lysa.

jag tänker på mönster och hur vi väver våra liv.

from this past weekend’s shoot for love warriors | LW vintage, restored wooden sofa in limited edition is summer’14 | sheepskin






det blir så förunderligt tydligt när jag läser bakåt.
att allt jag tänkt högt, allt jag vågat blöda ut bland allt det vita här,
allt som varit fingrar svävande, först försiktigt, funderande; över bokstäver,
men ändå satta på pränt, har bildat ett mönster. har blivit en väv.

in emellan alla de där tusentals orden & tankarna
finns ett citat av scott ginsberg

life is not about finding yourself, it is about creating yourself.

och kanske är det när man börjat också l e v a så,
som det känns som att vara både
otydlig & ostyrig samtidigt som att allt omkring börjat röra sig.
för att allt fått mening och mönstret leder vidare.
böljar, pulserande i ljuset.

och vad är det för tankar nu, frågar Du,
- när finna mig själv hunnit i fatt; tagit skapa mig själv i handen,
går i samma rytm framåt?

för mig är det tydligare nu, för att jag förstått, på riktigt;
att allt inspirerar något annat. en bit musiktext animerar en bild
och en bild får mig att vilja lyssna på viss musik.
ett brev sporrar skrivandet och skrivandet ger mig lust att fotografera.
skapandet bildar mönster. och mönster får mig att vilja skapa.

ordet som jag känner som pulsen? det ord som måste blöda nu?
om det ska heta ett ord. det finns bara ett ord.



Kärlek.
den med stort k.
den som bars av en puls, ännu dov & långt borta.
men obeveklig.

from the march shoot for fira autumn’14 a love story | models : lina lindholm & new fave face christoffer erneholm aka bodhi | hair & mua : jossi madsen

© hannah lemholt photography | LW | fira |
hand painted feather © sara n bergman illustration

//

i think of a dream i had a summer two years ago. 

before there was love warriors & when bali was just a
place with a name sounding like paradise but not even on my map.

i dreamt of a big, flowing piece of fabric that summer night.

it was covering my entire vision, surging back & forth just in front of me,

with a light coming thru the very specific, new to me; yet somehow

strangely familiar, ~ pattern. the light became stronger and stronger

until i was completely blinded and it got me to wake up, sit up

and just breathe heavily in wonder, out into the dense darkness,

in entangled sheets and feverishly damp skin. 

i didn’t know what, but i knew it wanted to tell me something.

the dream, the beautiful pattern, the forceful light. 

it carried a pulse, yet muted & far away.
but relentless. hardcore.

i didn’t think much more of the dream after that.

but suddenly the island of the gods became a destination, work & reality.

a late night finally there, we decided to treat our aching feet, walking

along monkey forest road, ~ & so we wandered into a spa, open all night.

it was like a small river there, that ran through everything;

with floating candles and lotus flowers.

we were served steaming tea with pieces of fresh ginger and sat down

in armchair-line in front of the river, drenched in smiles & music.

everything was humid twilight & laughter, muffled by old stone walls.

the others had their treatments starting right away and the laughter enhanced, echoed,

soared into starry skies & giddy conversation lost in translation. back and forth.

i was just barely there, quiet and alone in the middle of it all;

enjoying the moment so much i had goose bumps.

no one seemed to notice that i was on the outside, looking in.

suddenly a young man came walking, stopped in front of me and bowed,

sat down slowly at my feet and lifted his face toward me,

looked me straight in the eye and smiled as if there you are,

as you do when you see a familiar face in a crowd, and the face burst open.

we don’t say a word. that's when i catch sight of his tunic

in the flickering glow of candles. when i see the fabric,

of consummate woven dream pattern.

home from that first trip, i write here

you know what it’s like when you wake up a little too early?

time itself is nonessential, it may be the middle of the night,

or afternoon and only a moment's slumber in the sun,

but it is in any case too early and one is left

with one foot in sleep, ~ & both in dream.

the dream that had begun being dreamed, led me into deeper

and even more focused work. at the same time, it is just as i also wrote here.

that it's like i hadn’t even woken up yet, from the actual dream;

like i'm unclear & unruly, but that everything around me has started to move.

to pulsate. and quite another journey had begun,

although i didn’t understand that then.

i almost never look back.

not much in life, except for when i need it to grow,

~ & even less factually, among that immortalized, like here.

but something had me doing that today.

in a break of phrenetic editing, i take a deep breath,

look out into the garden; where the music from my open window mixes

with unbridled birdsong. everything seem to deepen against a sky

that promises rain; becomes an elephant grey soundboard and

has the last, white dancing cherry blossoms glow.

i think of patterns and how we weave our lives.

it becomes so wondrously clear when i read back.

that everything i thought out loud, everything i dared to bleed on all this white,

everything that was fingers floating, tentative at first, considering; over keys,

but yet engrossed, ~ has formed a pattern. has become a fabric.

in between all those thousands of words & thoughts there’s a quote by scott ginsberg

life is not about finding yourself, it is about creating yourself.

and maybe it's when you start living like that, that it feels like being both

unclear & unruly, all the while everything around you moves, has rhythm.

because everything has a meaning then, and the pattern leads on.

leads the way. flowing fabric, pulsating with light.

and what are the thoughts now you ask,
- when finding myself has caught up;

taken creating myself  by the hand,
moving forward together in rhythm & time?

for me it's clearer now, that i’ve understood, really understood;

that all inspire something else. a piece of musical lyrics animate a photo

and a photo makes me want to listen to some music.

a letter spurs the writing and the writing gives me the urge to photograph.

creation form patterns. and patterns make me want to create.

the word that i know as the pulse? the word that must be the one to bleed now?

if it should have one name. there is only one word.

Love.

the kind with a capital L.

the one that was carried by a pulse, yet muted & far away.

but relentless. hardcore.

h