vart är vi nu då?
efter att ha struntat fullkomligt i övervikten
och packat allt vi bara kunde av en ö
som efter varje besök upptar en allt större
del av våra hjärtan, ~ tryckt ner snäckor och fjädrar,
tygprover och kopi luwak kaffe, virkade bikinis och antika
små fynd, i vad som inte ens verkade vara samma
resenärers packning vilken kom noga utvalt & minutiöst vikt
på andra hållet. detta beror inte bara på det förtvivlade
behovet av att få med sig varenda litet korn
av gudarnas ö möjligt {fast jo, så klart packade vi
sand från vår strand också}, ~ utan kanske främst på att
efter vecka efter vecka av att ha fått se prov på att
ingenting är omöjligt
då lär man sig att precis så är det.
och bali vinkar också av oss just så.
med ett stort léende & utan anmärkningar, trots
sjutton kilo för mycket på vågen. en blinkning och
vi kramar varandras händer hårt i flygplanskroppen med
tårarna rinnandes sakta och den djupnande insikten
att vi lämnar bali, men bali lämnar inte längre oss.
det här senaste året av mitt liv alltså..
det finns inte ord. hur gör man ? undrar Ni.
när man är rädd för att ta språnget ? när man är mörk
i sinnet ? jag kan ju inte gärna rekommendera Er
uppbrott ur långa relationer som medicin hit & dit.
det handlar heller inte om det.
det handlar om att jag hade allt för många
förutfattade meningar om mig själv. vem jag var,
var menad att vara & därmed skulle förbli.
det var ingen negativ bild alls, men det sättet att se på sig själv
är mörkt och förminskande i sig.
utsätt Dig. utsätt Dig för livet.
vem & vart Du än är.
i de små stunderna. de till synes små svaren.
alla de gånger Du tänkt säga nej, säg ja.
{och i vissa fall tvärtom. en helt annan historia.}
det kommer susa längs skenbenen på Dig stundom,
det kommer att kännas som att Du bara har
luft under fötterna, ~ & ingen fast mark alls går att nå.
Du kommer att tvivla. tänka att det är bättre att vara säker.
det är då Du ska hoppa. igen & igen. jag lovar Dig.
fast mark. jag har glömt hur den känns.
den var överskattad som grogrund,
~ & allra vackrast att bara ha till att odla blommor i
och samla snäckor & sand på då och då.
med kärlek,
h
so now where are we?
after completely ignoring the threat of overweight
and packing just about everything we could bring, from an island
that after each visit occupy an increasingly large part of our hearts,
~ after squeezing shells and feathers, fabric swatches and kopi luwak coffee,
crochet bikinis and antique finds, in what didn’t even seem to be
the same travelers packing; carefully chosen and meticulously folded
on the other route. this has not only to do with the desperate
need to get every single small grain of the island of the gods
with us possible
{though yes, of course we packed sand from our beach},
~ but perhaps primarily to do with
week after week of being shown that
nothing is impossible
teaches you that it is precisely so.
and bali also sees us off just like that.
with a big smile and without so much as a comment regarding
the seventeen kilos each too heavy on the baggage scale.
a wink and we hug each other's hands tightly in the fuselage,
with tears slowly rolling and the deepening realization
that we’re leaving bali, but bali no longer leaves us.
this past year of my life.. i mean..
there’s really no words.
how do you do it ? you ask.
when you are afraid to take the leap ?
when the mind is full of dark thoughts ?
i couldn’t really recommend breaking up from
long term relationships as a medicine hither & thither.
it's not about that.
it's about me having too many preconceptions about myself.
about who i was, was meant to be and thus would remain being.
it wasn’t a negative image at all,
but that way of looking at oneself
is dark and diminishing per se.
expose yourself. expose yourself to life.
whoever & wherever you are.
in the small moments. the seemingly small answers.
all the times you’re about to say no, say yes.
{and in some cases the contrary. a completely different story.}
you’ll feel a whisper in your shinbone at times,
it’ll feel like you have nothing but air beneath you,
~ & no solid ground at all in reach.
you will feel sceptic. you will stagger.
you will think that it is better to be safe.
and that's when you should jump. again & again.
i promise you.
solid ground. i've forgotten what it feels like.
it was overrated as a seedbed for growing,
~ & mostly ever beautiful for growing flowers
and collecting shells & sand of, from time to time .
with love,
h
±
quote i used for ’dark thoughts garden’ image | story people
selfportraits | denim is one teaspoon & tee is vintage bali
poppy seedpod handpainted for me by sara | it does look like
a scrotum a lil’ bit now that you mention it, baby, but i love it anyways
© hannah lemholt photography | sara n bergman illustration
