LIVING AT SEMINYAK BEACH

jag har alltid varit en havs-människa. 

aldrig en som legat på stranden för att bli solbränd, 

men den som låg i vattnet tills huden var vågig, sträv som en sandbotten även den.

dyka, stå på händer, flyta med, gå mot strömmen, stanna under så länge det bara gick;
sådär tills bröstet känns som att det ska sprängas
och också sprängt mina trumhinnor, på 19 meters djup.
jag trodde jag kunde mitt inre livs stränder.
trodde jag visste allt om vad havet kan göra med mig. 

jag hade fel. 

vi lever på seminyak beach. 
en halv minut från att vakna under baldakinen,
till att få fötterna smekta av indiska oceanen.
sex kilometer gnistrande elefantgrå sandstrand,
brytningar med namn som halfway, padma & KuDeTa
visar upp tunnel efter tunnel av ljuvligt jadegrönt
som kraschar i vitt & in i hjärtat gång på gång.

här tittar vi inte på soluppgångarna.
solen verkar alltid redan vänta uppe, på att vi ska slå upp ögonen.
ibland är sängen tom när jag vaknar. sara plockar snäckor alla morgnar,
outtröttlig, innan traktorn krossar de sköra skalen, rensar rent.
hon samlar dem i långa rader, på den enorma stenbänken i vårt badrum.
jag skuggar ansiktet med handen, kisar mot hennes böjda rygg i solen.
viskar anne morrow lindbergh’s

one cannot collect all the beautiful
shells on the beach för mig själv,

men är inte längre säker.
jag vet en som kommer försöka.

vi dricker stora glas färskpressad juice till frukost.
vattenmelon. ananas. guava. 

och allt eftersom huden mörknar mjukt,
ljusnar själen kraftfullt.

här tittar man inte på solnedgångarna. 
här lever man i dem.
människor står, olika långt ut i havet, vissa som
ensamma målade akvarellstreck i motljuset,
andra i dansande, viskande klungor,
men alla på något vis tillsammans.

som att solen inte alls egentligen går ner,
utan går in. in i oss alla som lever där då.
och sedan är allt stjärnhimmel, utan, ~ & innanpå.

jag trodde jag kunde mitt inre livs stränder.
trodde jag visste allt om vad havet kan göra med mig. 

jag hade fel.

det är det här jag menar när jag säger att
jag älskar att ha fel. motbevisa mig. visa mig.
krascha in i mitt hjärta. 



med kärlek,

h

i've always been a beach-person. 
never one to dwell there to get a tan, 
but one to stay in the water until the skin gets wavy, 
rough as a sand bottom too.
dive, doing underwater handstands,
go with the flow, go against the current, 
stay under for as long as possible; until your chest feels like it’s
gonna burst, ~ & burst my eardrums at 19 meters depth.
i thought i knew all my inner life beaches. 
thought i knew everything about what an ocean can do to me. 
i was wrong.

we’re living on seminyak beach.
half a minute from waking under the baldachine,
to having your feet caressed by the indian ocean.
six kilometers of sparkling elephant-grey sand beach and
legendary breaks with names like halfway, padma & KuDeTa
shows us tunnel after tunnel of the loveliest jade green,
crashing in white & into the heart, over and over.

here we don’t look at the sunrise.
the sun always seems to already be waiting up for us,
for us to open our eyes. sometimes the bed is empty when i
wake up. sara is up, picking shells every morning,
indefatigable, before the tractor crushes the fragile crusts,
cleans up. she rounds them up in long lines at
the huge stone bench in our bathroom.
i shade my face with one hand, squinting at
her bent back in the sun.
whisper anne morrow lindbergh 's
one can not collect all the beautiful
shells on the beach to myself,
but i’m no longer sure.
i know someone who will try.

we drink large glasses of freshly squeezed juice
for breakfast. watermelon. pineapple. guava.

and as the skin softly darkens,
the soul forcefully lightens.

here you don’t watch the sunsets. 
here you live in them. 
people stand, ~ variously far into the sea, some as 
lonely painted watercolor strokes in the backlight, 
others in dancing, whispering groupes, 
but all somehow together. 
it’s like the sun doesn’t really go down, 
but go in. in into all of us living there right then. 
and next, all is a starry sky. out, ~ & inside. 


i thought i knew all my inner life beaches. 
thought i knew everything about what an ocean can do to me. 
i was wrong.

this is what i mean when i say that 
i love being wrong. prove me wrong. show me. 
crash into my heart.


x,


h





±

self portraits & portraits from seminyak beach
shell bra lost sweater - wildfox white label
life is a beach - golden tat - flash tattoos

the feather is hand painted for me by sara
© hannah lemholt photography | sara n bergman illustration