INK JOB EASTER

jag ville bara titta in och önska Er en vacker påsk.

jag gick lite rock n’ roll här och tatuerade äggen.

enkla, väl valda svarta ord mot den vita, rena formen

gör sig härligt nu när en stor skål är fylld.

bara att gå lös på såna’ där ’tillfälliga tatueringar’

man gjorde som barn, eller mer färg-glada 

rub ons om man känner för det..

tack för att Ni är här,

- & för allt underbart Ni lämnar efter Er.
Ni är fina Ni.

glad påsk..

och kärlek,

h

±

mina temporary tattoos kommer härifrån

kaffemugg : snart hos love warriors

© hannah lemholt photography

OM VARFÖR VÅREN TVEKAR

den sista mars lämnar vi skrutthuset.
jag flyttar sakta hit, i både lådor och tanke. 
försöker vara varsam med mig själv. 
om det ska gråtas får det göras ut mot vinterträdgården
som snart ska överges, 
kanske jämnas med marken efter oss.
det som packas ner, det som tas med, 
- det är sorterat och bär inte sorg.
så gott det går måste det få vara så. 

någonstans mellan de få saker, utvalda, som får följa med;
favoritsaker i en pappers-påse
och en skör planta i kruka på armen,
- & det som packas ner i lådor;
märks och stuvas undan,
slutade skrutthuset att vara vårt hem.

{mitt tillfälliga lilla hem & studio i norska magasinet kk*}




och så förflyter dagarna,
fast man undrade hur de ens skulle 
kunna fortsätta göra det, eller jag med dem, 
~ för några månader sedan.

jag kommer på mig själv ofta nu med att tänka
vad är det Du väntar på?

för det känns som att jag väntar.
jag försöker ta reda på vad det är jag tror ska hända.
visst väntar jag på våren, eller längtar efter den.
som så många andra. 
men det är något mer än så.

 {funderar-sällskap i studion | noël i morfars stetson} 





vad är det jag väntar på?
för den är ju inte ett tillstånd, lyckan, 
som fylls på av saker utifrån, kommer jag på.

och dagarna som går nu är ju också mina, 
också mitt liv som förflyter. försvinner. 

det är märkligt, för det låter ju så självklart
när man skriver ner det.
men det är så lätt att tänka sen.
sen ska jag må bättre, sen ska jag, sen kommer jag.
och så svårt att bara vara precis här.
även de timmarna, de dagar det värker.

{min vår-favorit scilla tar sig fram, ut, - & upp}




hon var klok, karin boye, när hon skrev

ja visst gör det ont när knoppar brister.
varför skulle annars våren tveka?

för det är ju det där med processen.
att vänta. att ha tålamod.
att längta, men acceptera att man inte är redo än.
däri ligger nog även min väntan.
och jag kapitulerar inför det.
jag överlämnar mig till det ’frusna, bitterbleka’
och det hölje jag måste vila i,
innan något nytt alls ska kunna spira.




kärlek till Er,

h


vad är det för nytt, som tär och spränger?
ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.




±

* i kk kan Ni norska läsare vinna
ett av mina fine art prints

TWO THOUSAND THIRTEEN

{metallbricka ’egoïste’ av vintage oljefat : love warriors}

vintersol och vårlängtan.

jag arrangerar små saker och försöker hantera stora tankar.

det lilla är enklare, som meditation.

plock plock bland bilder & böcker. plantera lökar och sortera armband

 {sen. sen när huden fått sol, tänker jag och lägger dem i glaslåda & pappersaskar.}

det stora vill inte riktigt låta sig formas än, 

- & går heller inte att arrangera och sortera lika enkelt.

tusen små ögonblick. 

2155 nätter med handen på någons rygg, mellan tummen & pekfingret.

en gravplats, ett förlossningsrum, - & hundratals andra rum där emellan,

med minst lika många känslor som bor kvar.

ögonkast, med åren självklara, lättlästa. 

det osagda och det som ekar evigt. 

det vill inte låta sig arrangeras bakom glas, inte ens i flyttboxar.  

{pärlhyacinter. underbart flyktig grönska. | ständigt frusen.}

vinterkropp och vårfågelhjärta.

kall, blek & med fladder i bröstkorgen.

vårfåglar låter mycket, har Ni tänkt på det?

de där små, - när de far iväg så fort man närmar sig,

det fladdrar högt, med tyngd.
det liksom smattrar i luften. så känns det i bröstet på mig.

så länge inte hackspetten kommer tillbaka

kan jag absolut klara det.

{glasbox nästan kräver ordning : hay | favoritarmband ’twisted rope & quartz’ från bästa the vamoose |

fina & kanske lite farliga ’stag amulet ring’ : älskad present från spell | kalender : marjolein delhaas | etc

vintersol och vårlängtan.

jag tror inte jag är ensam om den biten?

 vad tänker Ni om mörkret & kylan?

är det klokt att vi bara orkar varje år?

det är väl något som kokar varmt i det där vikinga-blodet ändå. 

{men jag vill ändå ha rom-drinkar & sandfötter.

sommarkropp och frifågelhjärta. så är det bara.}

kärlek till Er,

h

± 

n°1 : home / styling : sara n bergman

n°2-5 : still lifes & selfie from the studio

© hannah lemholt photography

POWDER SNOW PASTELS

hade sol i mig igår. bredvid ett något tinande hjärta.

gick långpromenad bland fälten i sällskap av 

vårfågel-sång och på töande mark; 

på väg att bli bördigt jordig & mörk & mjuk. 

vaknade till en värld på nytt vit i morse 

och kunde inte hindra att förlora mig i en suck.

jag tror aldrig jag längtat efter våren som i år. 

när jag duschat stramar huden

och varenda blåmärke, efter allt fotograferings-

krälande på olika betonggolv, är en mörklila liten 

brokig karta mot alabaster och jag tänker tankar som att 

man inte borde behöva duscha på vintern, 

utan bara bada utomhus i jacuzzi & badtunna, 

med facklor, vin & vänner,

~ & för hundrade gången att man borde bo

i något annat land en viss del av året..

kanske ett land där man dricker drinkar 

med namn som havana sidecar 

& har tårna i varm sand nästan jämt. 

 

jag hade över 5000 bilder med mig 

hem från stockholm, så dagarna, ~ & halva

nätterna, är ett töcken av fotografier,

kaffe och musik {just nu mest mjuk stan getz}. 

dags för den där ensamma delen av arbetet, Ni vet.

om Ni vill se, med andras ögon, en glimt av hur 

här ser ut kan man skymta det i härliga bloggen

moonbeams and cloudberries förresten; 

som har det ex av norska magasinet kk 

som ännu inte nått min brevlåda, 

~ med reportaget som marie och fotografen 

sara svenningrud var här och gjorde 

{dyker även upp i bl.a svenska residence snart}..

 

och annars då? 

annars känner jag mig ganska vilsen. 

jag fick ett fint brev i morse där det undrades

hur världen ser ut från där jag är?

jag svarade att den är vit och känns som

en enda stor, djup inandning. 

jag fortsätter väl dela med mig av bilder och

kanske något luddiga tankar. så får det nog vara.

och så hoppas jag att Ni lämnar efter Er 

de tankar Ni får här, ~ stora som små. 

jag uppskattar dem så, hur de än ser ut, 

ska Ni veta. tack för Er. 

kärlek,

h

± 

’lace longhorn’ buffalo skull : love warriors 
| världens skönaste vara-lite-fin-hemma-college-klänning
från line of oslo : butiken på magasin 36 | ovanligt att älskade

thunderstruck crystal chestplate : spell hänger någon annanstans än 
på mig | kär i de fantastiska brons-lyktorna nyanlända

till love warriors, de ska jag göra fint med på

uteplatsen utanför studion i vår..

bild n°1, 4, 5 & 6 : hem / styling : sara n bergman

bild n°2 : självporträtt & n°3 still life i studion

©hannah lemholt photography

KÄNSLAN AV ETT SLUT

tangine : present från marocko | en utläst julian barnes | morgonkaffe på sängen i LW keramik

sådär är det lite. 

som att falla. som att vara det sköraste som finns,
något som bara hänger med vinden,
följer med riktningen; men knappt är där. 
som att vara bara en del av något plötsligt. 
en lösryckt del och inte en helhet i sig.
rö. ett frö. för vinden. 
lite så är känslan av ett slut.
luft under fötterna, 
sådär så att det susar till i dem, 
även när de faktiskt är i marken. 
som att falla. 
det finns en fallskärm där bak, 
någonstans vid ryggraden, 
men den är skör och man ser den inte. 
inte känner man den heller.
det är andra som säger

Du kommer landa säkert. allt blir bra.

man vet det bara inte själv.

sara samlar på stråhattar | antika hästar : magasin 36 | mugg i morgon-fönsterkarm : LW

och vart man än reser tar man den med sig,
känslan av att falla. 
men på vissa ställen känns det lättare att vara då.
mjukare när man slår i. till och med när man kraschar.
så är det hos sara & patrik i stockholm,
där jag varit nu ett tag. 
där finns ett 
Ditt rum står klart när Du kommer
och det gör det.
med välkomstpresenter från marocko & kaffe om igen
på morgnarna i fönsterkarmen.
med tända ljus som får brinna medan man somnar bort
och med en stark arm, översållad med
tatueringar som håller om från ett håll, 
~ & en mjuk, med hand som stryker, från andra. 
och hur där ser ut, hur där känns,
ja, Ni ser ju.. 
man kan samla kraft där, i ’sitt rum’, 
det ser Ni và?

 inte så vardags vardags-rum | den där tatuerade armen runt musan (porträtt ’12) | svart ’lace longhorn’ : LW | etc

och så badar vi utomhus-jacuzzi allihopa,
hemma hos världens bästa krigarmama, ~ & papa,
komplett med snödrivs-bar, brinnande facklor,
tapas på flytande bricka, inbyggd massage & musik, 
stjärnhimmel, ~ & varannan champagne.

och så packar vi paket i showroom’et, till Er, 
och jag känner igen en hel del namn där bland adress-etiketterna.
en del skatter ska långt bort i världen
och allt bara är, som alltid när vi ses, så rätt & enkelt,
så roligt & givande & äkta.
och så fotograferar jag. sara fixar och jag tar bild
efter bild efter bild.
och jag tänker så många gånger att jag tappar räkningen
på hur jag är så otroligt lyckligt lottad som får hålla på med det här, 
med de här människorna.
och även om jag inte landat än, även om det fortfarande känns 
som att jag faller, så anar jag faktiskt tyngden, 
tryggheten av en fallskärm där bak 
{eller är det vingar på utväxt?}

och när tåget dundrar ner igenom sverige igen,
tillbaka hem, så ligger ’känslan av ett slut’ 
utläst i väskan och min känsla av ett slut är inte 
b a r a att falla, att vara riktningslös. 
det är också den svindlande insikten i att när något tar slut,
får också nya saker plats att ta sin början.

kärlek till Er. 
jag återkommer med massor av mer bilder,
planer för våren och, - förhoppningsvis, 
en lite mer regelbundenhet. 


h




± 

bild n°1-6 : hemma hos sara
bild n°7 : självporträtt
© hannah lemholt photography