stål & spets

jag sitter med alla bilder från paris 

och dagarna blandas samman.

jag lyssnar på musik & olika podcast-röster.

jag dricker vitt te & svart kaffe. 

jag tänker på den här lilla världen; på Er, 

 ~ & så tänker jag på något som det 

pratas mycket om nu,

transparens.

.. att vi går in i, eller ju redan lever i,

en tid och en värld, där vi alla är mer 

transparenta inför varandra. 

jag vet inte. samtidigt är vi det kanske 

verkligen inte, ~ & mindre än någonsin, 

eftersom det ju också går att välja

vad man är transparent med.

jag har varit hudlös så länge jag

kan minnas. innan det hade ett ord. 

och det bär jag ju med mig, just där utanpå, 

eller kanske under, huden; en alltför tunn

hinna, som jag inte lärt mig, ~ & inte

längre är så säker på att jag vill lära mig;

att göra härdigare.

 jag minns inte längre vart jag 

ville komma. och det, mina damer 

{& occasional herrar} är så transparent 

jag bara kan vara. just nu. 

för jag känner mig lite som i en annan värld, 

och det har bara intensifierats sedan 

jag började fotografera.

det känns som att jag flyter omkring 

lite ovanpå på något sätt, utan ankare, 

~ & det som är för ögat otydligt, eller 

till och med osynligt, 

är ändå minst lika klart och kännbart 

som att mjölken gått ut i datum.

jag är inte rädd för min hudlöshet. 

det är mer att jag inte vet om detta, lite

substanslösa, är något att alls skriva ner,

något för Er att läsa,  

något att vara just transparent med.

där är i så fall min osäkerhet.

hur var det? 

things i’m afraid to tell you.

nä. 

jag lär mig hellre hur man är

hudlös & hårdhudad på samma gång. 

hur och när? 

eller som någon sagt om just 

eiffeltornet;

i like the eiffel tower because it looks like steel and lace

kärlek till Er,

h

±

{© hannah lemholt photography}

{modell : lina lindholm}

{make up & hår : josefin madsen}

{kläder : spira autumn 12}