THE AIR OF NOTHING

jag har nog längtat mer efter det här än jag förstått.

januari med sin stämning av nystart och ljus av blanka ark över himlen.

den där påtagliga närvaron av tomhet vars spegling ju är möjligheter. 

att nästan få som börja om. där finner jag mig själv nu.

hallen invaderas fullkomligt av det mjölkiga januariljuset.

det doftar gamla böcker, pudrig musk och vit freesia.

när jag väl lagt märke till henne, längtan, 

så intar hon mig som en nyförälskelse. med pirr i magen.

jag vill resa. jag vill städa bort. jag vill flytta. jag vill ha nymålade väggar.

jag vill skriva det som är oskrivet i mig.

jag vill fotografera ur nya vinklar. jag vill läsa.

och kanske mest av allt vill jag lyssna.

jag vill lyssna.

så tänker jag med fingertopparna dröjande vid de gula, glada

små bollarna till blommor. för det som varit tungt,

det som vi, nästan alla, verkar ha upplevt under förra året,

vad är det..?

jag känner förnimmelsen av det nu, där jag står som om jag fastnat i en rörelse.

och det sitter kvar i svarta vinterrocken jag står där i. kylan från förra året,

i tunga svarta ylleveck. tröttheten mellan raderna överallt.

förtvivlan i det tysta. kanske hann det i fatt oss förra året, kom för nära

för att kunna hålla ifrån sig som innan, - världen, den lidande.

först börjar det kännas tomt. mer och mer tomt.

sedan går det sönder. då blir det tyst.

kanske var det tvunget att det skulle gå sönder så, för att vi

skulle stanna upp. och lyssna. 

men sedan då..? när rocken är av kavlar jag upp ärmarna

och tappar upp ett bad i köksvasken, sänker ner en

sprattlande förväntansfull liten pojke.

tänker vilken ska bli Din värld..? Din tid..?

jag torkar honom varsamt och håller om.

han lutar huvudet mot mitt bröst och så sitter vi sedan en lång stund,

på sängkanten medan skymningen faller.

mjölkvitt ljus blir rosa skyar. vaniljfärgade hus glöder.

han somnar så mot min hud och hjärta.

och jag lyssnar. på tystnaden.

måste sedan fingra in l'air de rien på det mobila uppslagsverket.

the air of nothing. make sense.

men på franska också ett uttryck för nonchalantly.

tänker att det är det vi inte längre kan vara.

nonchalanta. likgiltiga. döva.

mer kärlek,

hannah

image n°1 | had to do the same to one of my old glass domes

as most beautifully inventive friend sara n bergman;

roll pages from REVS magazine up into a still peepshow

image n°2 | l'air de rien, the scent created for jane birkin gives

our hallway a stunning scent of sensual amber,

powdery musk & old books - by favorite miller harris

(i might go for the perfume next) |

nightly lip treatment deluxe with coconut oil and

moroccan rose absolute is from herbivore

image n°3 | my very first leica was the loveliest of

christmas gifts from my beloved |

the smoky hourglass is by hay - found here 

image n°4 | fine art print amazon from my

PERSONAL print shop in the home of sara n bergman

//

i think i’ve longed more for this than i’ve realized.

january. with its atmosphere of a fresh start

and the light of clean sheets across the skies.

that tangible presence of emptiness whose reverberation is potential.

to be able to start over. that’s where i find myself now.

the hallway is invaded completely by the milky light of january.

there’s a scent of old books, powdery musk and white freesias.

once i’ve noticed her, the longing,

she occupies me like a new love. that dull tingle deep down.

i want to travel. i want to spring clean. i want to move. i want freshly painted walls.

i want to write what is unwritten in me.

i want to shoot from new angles. i want to read.

and perhaps most of all, i want to listen.

*

i want to listen.

i’m thinking as my fingertips linger by the yellow, happy

small bulbs of flowers. for that which was heavy,

that which we, almost every one of us,

somehow seem to have experienced last year,

what is that..?

i feel the sensation of it now, where i stand as if stuck in motion.

and it remains there in the black winter coat i’m standing in.

the cold from last year, in heavy black woolen folds.

the weariness in between the lines everywhere. the silent sense of despair.

perhaps it caught up with us last year. got too close to be kept away,

- the world, in suffering.

*

first it starts to feel empty. more and more empty.

then it starts breaking. and then all goes silent.

maybe it had to break like that, for us to slow down.

to stop. and listen.

but then what..? when the coat is off i roll up my sleeves

and run a bath in the kitchen sink, lower a floundering excited

little boy into the warm water.

i think what will your world be..? your time..?

i dry him off gently and embrace him.

he leans his head against my chest and we sit for a long while,

like that, on the edge of the bed as dusk falls.

milky white light becomes pink skies. vanilla coloured houses glow.

he falls asleep against my skin and heart. and i listen.

to the silence.

i then key in l’air de rien into the mobile encyclopedia.

the air of nothing. makes sense.

but in french it’s also an expression for nonchalantly.

thinking that’s what we can no longer be.

nonchalant. indifferent. deaf.

more love.

x

hannah