om några dagar är det hans allra första födelsedag. ett år.
men jag håller fortfarande på att.. ta in. så känns det för mig.
jag fingrar liksom på att han är vår. att det är vi, fortfarande.
när jag stryker hans fjuniga huvud och inget annat finns.
när jag hänger upp en stor skjorta och en liten skjorta, bredvid varandra
på tork bland solkatterna i fönstret.
på tork bland solkatterna i fönstret.
när han sitter och äter en bit grönt äpple och blicken har fastnat
någonstans långt borta, där som jag ser mig i honom.
då tar jag sakta in. som att jag bara kan det i korta drag.
jag tänker kanske drunknade jag annars.
kärleken till honom var omedelbar.
att landa i att leva inuti den, fortfarande svävande.
jag håller riktning kärlek. leder mig längs en fin vän’s
låt inte allt bli en strid. inte det lilla.
och där känner jag igen mig.
kan kurvorna i det mjukslitna trappräcket.
också sprickorna som tar emot. få men vassa.
38 år av smekningar och åka baklänges.
i det huset växte jag själv upp en gång.
det har några stökiga rum.
det som för vissa kanske är vad som håller samman,
vad som måste till, blir för mig för främmande.
jag kan inte leva i fyrkanter,
jag behöver runda tornrum där man kan se himlen & horisonten.
där man aldrig glömmer sina vingar.
kanske är det egoistiskt att forma kärleken så, som sin egen.
men om inte jag är stark,
om inte jag är så lycklig jag bara kan,
hur ska jag då vara mitt bästa jag,
- och på riktigt där för honom..?
det finns heller ingen kontorsstol som står och väntar,
en vacker utsatt dag,
på att jag ska komma tillbaka till jobbet.
så jag fotograferar och han kryper runt bland blombladen.
jag läser mail högt på svenska, - viskar modersmål till sömns.
skickar svar i det tysta, i hans sovande hud mot min.
det svåra är att jag har mindre av det som är bara mitt.
jag har mindre tid och fler fladdriga tankar som måste trängas,
men mer lust, fler idéer, inspiration som snart spränger sömmarna.
och det är också de två som ska mötas.
inte bara vi tre som ska vara familj.
jag håller riktning kärlek och leder mig längs det där
mjukslitna trappräcket. uppåt uppåt.
ibland blundar jag och ler i det jag inte vet. har full tillit.
ibland måste jag börja om. ända nere från första steget.
efter att ha tvättat bort salta tårar med kallt vatten.
där är jag nu.
var är Du..?
h
x
x
and i’m still in the midst of.. taking it in. that’s what it feel like to me.
i fiddle with the fact that he’s ours. that it is us. still.
when i stroke his downy head and that’s all the world consists of.
when i hang up one large and one tiny shirt,
next to each other to dry in the window, towards the sun.
when he sits and eats a piece of green apple and his gaze gets caught
somewhere far away, where i also see myself in him.
that’s when i take it in. as if i can only do it in brief breaths.
i think to myself perhaps any other way i’d drown.
the love for him was immediate.
to land in living inside of it, is still indeterminate.
i take direction love. lead myself along a beautiful friend’s;
don’t let everything be a battle. not the small stuff.
and there i recognise the way. i know it by heart.
the curves of that softly worn, velvety banister.
also the small cracks. few but sharp.
38 years of caresses and of sliding down backwards.
in that house i grew up myself once.
it has some messy rooms.
that which for some might be what holds it all together,
what’s needed for it to work, to me is unfamiliar.
i can’t live inside of squares,
i need round tower rooms where you can see
the sky and the horizon.
where you never forget your wings.
maybe it’s selfish to shape love like that, just like your own.
but then, if i’m not strong, if i’m not as happy as i can be,
how can i be the best version of myself
- and really be there for him..?
there is also no office chair waiting,
on a beautiful appointed day, for me to return to work.
that’s the life of a freelancing mãma.
so i photograph and he crawls around among the petals.
i read e mails out loud in swedish, - whisper him in native tongue to rest.
i send replies quietly, in his sleeping skin against mine.
the hard part is that i have less of that which is just mine.
i have less time and more flighty thoughts that’s crowding.
but i have more desires, more ideas,
more inspiration that’ll soon rupture the seams.
and it is those two that also need to match,
not just us three that’s forming a family.
i take direction love. lead myself along that
softly worn, velvety banister.. upwards, upwards.
at times i close my eyes and smile inside of that which i don’t know.
trust myself, trust it, completely.
at times i have to start over. all the way down from the very first step,
after having washed away salty tears with cold water.
that’s where i am now.
where are you..?
x
Åh Hannah, jag vet precis vad du menar. Precis. Det där med att ens egen tid blir så försvinnande liten och att längtan efter att må bra och vara stark, inte bara för din egen skull, utan för barnets blir så stor. När min första son var ett och ett halvt år gav jag mig själv av på mina drömmars resa, ensam, i tre veckor. Jag utforskade delar av Afrika och följde drömmar jag haft i åratal. Och faktiskt inte bara för min egen skull, utan också för hans. För att han ska ha en mamma som är en stark förebild och som visar att man inte behöver utplåna sig själv och sina drömmar för någon annan. För att han en dag ska själv våga följa sina drömmar och visioner fullt ut.
SvaraRaderaMed två barn dock, då räcker tiden och orken riktigt till. Det är först nu, fem år efter att andre sonen föddes, som jag känner att jag kan börja ge utrymme för mig själv igen. Så ja, jag förstår dig precis. Och den enda vägen att ta är nog som du säger, kärlekens. Någon annan finns inte.
Kram Malin
Raderamalin.. stort stort TACK för att Du inte bara
tog Dig tid att stanna till och lämna tankar efter Dig,
- utan för att Du var så öppenhjärtad med Ditt.
det betyder mycket.. alldeles extra när man delar
med sig av ämnen som är lite svårare att få ner
på pränt..
tack igen.. och varm kram,
hannah