THE END & THE BEGINNING

vi finner oss tillbaka i sassi di matera, 

grottstaden gömd i klacken av den italienska stöveln.

här landade vi, yra av kärlek, för två år sedan,

nyfunna för varandra och i trevande möte med ny familj.

han mötte min för allra första gången. fast som om evigt.

då stod vi tätt, m & jag, i en av de små kaffebarerna,

medan baristan radade upp ångande espresso;

sammetslent svart i vita små koppar.

vi blandade vårt eget iskaffe med nyförälskade händer. 

Ni vet sådär då det fortfarande saktar in allt, 

när som än hud möter hud.

vi finner oss tillbaka ännu djupare.

vi är inte längre bara lätta, resande på ytan,

utan har bosatt oss inne bland själva grottorna;

grävda direkt ur den honungsfärgade kalkstenen.

vi finner oss ännu djupare in i oss. vi bor i en nyskapad,

- & fortfarande lite trevande annan ny familj. vår egen.

några av rummets alla stearinljus brinner nätterna igenom.

det kan till och med ett pappahjärta med brand-mardrömmar klara här.

mot stengolven.

de leder inte bara sömniga händers famlande väg,

de lånar också ännu en dimension magi till nattliga vaken-rundor.

sedd i deras dova, varma flackande, tillsammans med stänk av månljus,

likt en alldeles egen stjärnhimmel; perforerad i små sprickor i trädörren,

- är droppar av mjölk, sakta trillande ur mungipan på vår son.

och tiden kunde lika mycket ha stått stilla i hundratals år,

- som att den står stilla. just då.

vi vaknar om morgnarna, intrasslade i varandra.

cassius lilla sexmånaders kropp lyckas ta upp en förvånansvärt

påtaglig del av den väldigt stora sängen, där han ligger

på tvären, med en mjuk fot bestämt mot papa's hals

och sitt fjuniga hår i oreda; pressat varmt mot min kind.

runt oss en mur av kompakta vita dunkuddar.

kanske sover ett mammahjärta aldrig.

det är långt ner till stengolvet.

 vi vaknar om morgnarna, i vår grotta, nummer 15.

det doftar redan solvarm sten och rosmarin redo att plockas.

vi tar oss ner till frukosten, som hålls i den del av sextantio

som är en grottkyrka från 13oo talet. 

här måste ögonen få vänja sig en stund i dunklet.

här stannar också själen till, vänjer sig vid vad som är

något mer än stillhet.

för trots att dessa valv ju samlar alla hotellets gäster,

- språk och rörelser från hela världen,

så är det något som får alla att sakta ner stegen,

sänka rösten, höja blicken och säga god morgon utan ljud.

här söker jag också skugga och kanske den där stillheten,

när frukosten är över. jag lägger cassius på en av de

långa kuddarna i linne och han somnar gott i svalkan.

min svalka är sedan ett glas kall prosecco och den klassiska musik

som verkar andas ständigt här. den och dofterna som

dröjer sig kvar ur köket, fördolt i grottans hjärta.

nybakat bröd, askig sten, solvarma tomater,

hemmagjord fikonmarmelad, färskt kaffe och citrus-skal

slängda på elden. 

{minifilm finns här, även om den inte gör rättvisa.}

här får jag fatt i några av alla tankar som tycks ha lösgjort sig från mig.

som kring det här. det som jag brukade göra.

att vara här, att lägga hur många timmar jag än hade lust till.

här. hos Er.

de timmarna finns inte längre. jag tänker ofta att 

nu måste jag nog se det mesta i liksom mikro.

små stunder. små steg. små segrar.

kanske kan det vara en vinst i sig, för mig alltså,

att tvingas bli mer fokuserad. att skala bort och av allt extra.

allt flytande runt. ska jag flyta runt vill jag göra det

på en väldigt stor säng, tätt intill en sexmånaders kropp.

hans rågblonda, guldglänsande hår klistrat fjunigt mot min kind.

runt oss en mur av kompakta vita dunkuddar.

kanske sover ett mammahjärta aldrig.

men mitt vill gärna spilla över.

både dit. och hit.

kanske kan detta vara både ett avslut och en ny början.

kär
och med kärlek,

h

place | sextantio le grotte della civita - hotel diffused

© hannah lemholt photography

//

we find ourselves back in sassi de matera.

the cave town hidden away in the heel of the italian boot.

here we landed, dizzy in love, two years ago,

newly found to each other and in that tentative first meeting

with the new family; where he met mine for the very first time.

new although as if eternal.

then we stood close, m & i, in one of the small coffee bars,

as the barista lined up steaming espresso;

velvety black in the smallest white cups.

we mixed our own iced coffee with hands newly in love.

you know the kind where it’s all still & slowed down,

whenever skin meets.

we find ourselves back even deeper.

we are no longer just lightsome, travellers on the surface,

but have established ourselves inside of those caves;

carved directly out of the honey-colored limestone.

we find ourselves even deeper into us. we live in a newly created,

-& still a little tentative new family. our own.

some of all the candles of the cave are left burning through the night.

even a father's heart with fire-nightmares can cope with that here,

against all the stone floors.

and they lead not only the way of sleepy hands fumbling,

they also lend another dimension of magic to the night watch.

seen in their dull, warm flickering light, paired with splashes of moonlight,

like an in-house starry sky; perforated in tiny cracks of the wooden door,

- are drops of milk falling slowly from the corner of the mouth of our son.

and time could have stood still for hundreds of years,

just as much as it is at a standstill. right now.

we wake up in the morning, entangled in one another.

cassius's six month small body, manages to occupy a surprisingly

substantial part of the very large bed, where he lies sideways,
with a soft foot firmly on his papa's neck and
downy hair in disarray; pressed warm against my cheek.

around us a wall of dense white feathered pillows.

maybe a mother's heart never sleeps.

it's a long way down to the stone floor.

we wake up in the morning, in our cave, number 15.
the air is already fragrant with sun-warmed stone
& rosemary ready to be picked.
we make our way to the breakfast, which is held in the part of sextantio
that is a cave church from the 14th century.
here, the eyes must be allowed to acclimatise, for a moment in the dusk.
here, the soul also takes respite, gets used to what is
something even beyond tranquility.

for although these vaults collect all the hotel guests,
- language and movements from all around the world,
there’s something that gets everyone to slow their pace,
lower their voice, raise their regard
and say good morning without sound.




this is also where i seek shade and perhaps also that serenity
when breakfast is over.
i lay cassius down on one of the long linen cushions,
and he falls asleep soundly in the balminess.
my balminess is then a glass of cold prosecco and that classical music
that seems to constantly breathe here. and the scents that
linger from the kitchen, undivulged in the cave's heart.
freshly baked bread, ashy stone, sun warmed tomatoes,
homemade fig jam, fresh coffee and citrus skins
thrown on the fire.

{mini movie can be found here. although it can’t even begin to do it justice.}

here i get hold of a few of the thoughts that seem to have
detached from me. like about this. what i used to do before.
to be here. to put as many hours as i wanted to into this.
into here. into you.
those hours don’t exist anymore. i often think to myself
now i'll have to see most things kind of like in micro
small moments. small steps. small successes.

maybe it can be a benefit in itself, to me that is,
being forced to become more focused.
to peel away and off, all that is superfluous.
everything that is to just 'float around'.
if i’m gonna be floating around, i want to do it
on a very large bed, close to a six-month old body.
his golden hair pasted downy against my cheek.
around us a wall of dense white feathered pillows.
maybe a mother's heart never sleeps.
but mine would like to spill over.
both thither. and hither.


maybe this can be both an end 
and a brand new beginning.

in love
and with love,

h