12.10.2015

A LITTLE HOLY NUMBER







siffran åtta, - enligt pythagoras det lilla heliga numret.
där är vi nu. i den åttonde månaden.
det är ju december, men här fortfarande som om mild höst.
människor sitter fortfarande, om än i flera lager stickat, på caféernas
vippiga stolar utomhus och vänder sig mot den, trots allt,
- något bleka vintersolen.
vi äter äggröra på rostat surdegsbröd och delar en kanna earl grey.
kvar i luften ligger morgonens besök hos barnmorskan.
hon har stålgrått hår, glada ögon & känns bekant sådär som vissa gör.
hon mäter liten där inne till 35 centimeter i sin 35e vecka.
forgive the cold hands, my love, säger hon och trycker på magen.


do you feel ready to be parents?
fortsätter hon med ett litet léende, men ändå frågande.
m blinkar, bländad av morgonsolen och
randig av ljus silat genom hennes trä jalusier.
yes, säger han léende.
de mörka ögonen glittrar, bottenlös kärlek.
sedan jag. alltid ärlig. eller hudlös. eller vad det nu är.
säger det som det kommer till mig, utan att väga det först; 
it’s funny how..
the closer we get the more real it becomes.
and also the more unreal. 







för så känns det för mig. trots magen.
trots att jag känner hans konturer där inne, ser magen bölja sig
och en oförklarlig kärlek växa sig större med vågorna.
jag känner mig som om ute på just ett enormt hav, ett okänt.
jag kan se strand nu, något suddigt i horisonten,
men vet inte vilket land som väntar.


jag tänker, undrar högt;
finns det något Ni önskade att Ni visste innan?
något Ni önskat att Ni gjort, eller inte gjort,
under den där tiden när nytt land fortfarande väntade där framme?
Ni där ute med de där små världarna, nu redan vid Er sida.



 




kärlek till Er,
alla Ni där ute som längtar, undrar, planerar,
ser tillbaka på, - eller fram emot,
Ni som mist taget eller just omfamnat,

h




image n°1 | baby sister e shoots us when the family visits 
(and i edit) - thank you for saving this for me..
image n°2 | selfportrait silk is one of the photos in the
new LW mood board portfolio and so is 
image n°3 | alaïa - a portrait of model and muse lina lindholm
both sold by LW as fine art prints in that new set 
image n°4 | i just love to scribble on paper.
sometimes i throw it out. sometimes it’s saved.
sometimes it’s somewhere in between.
this particular little holy number 8 was hand drawn by
my amazing friend and illustrator sara n bergman

© hannah lemholt photography 



//



number eight, - by the pythagoreans called the little holy number.
that’s where we are now. in the eighth month.
it's december in the calendar, but as if mild autumn outside.
people still sit, albeit in several layers of knitwear,
on the outdoor chairs of the coffee shops
faces turned towards, the after all, - slightly pale winter sun.
we eat scrambled eggs on toasted sourdough
and share a pot of earl grey.
lingering in the air is this morning’s visit to the midwife.
she has steel gray hair, happy eyes
and feel familiar,  like some people just do.
she measures the small one inside to be
35 centimeters in his 35th week.
forgive the cold hands, my love, she says,
pressing and feeling the bump.


do you feel ready to become parents?
she says with a smile, but nevertheless questioningly.
m is blinking, blinded by the morning sun and
striped by light sieved through her wooden shutters.
yes, he says. smiling big.
the dark eyes glistening, bottomless love.
and then there’s me. always achingly honest.
or thin skinned. or whatever it is.
saying it exactly as it comes to me, without weighing it;
it's funny how..
the closer we get the more real it becomes.
and the more unreal.

because that’s what it feels like to me. despite the big bump.
even though i, almost constantly now, feel his contours in there,
can see the belly flowing in waves of shapes.
and feel an inexplicable love grow with every surge.
i feel as if out at just that, - a huge sea, an unknown.
i can see the shore now, somewhat blurred in the horizon,
but i have no idea what country is waiting for me.


i’m thinking out loud,
is there something you wished you would have known beforehand?
something you wished that you have done, or not done,
as that new land was waiting for you up ahead?
you out there with those tiny worlds, - already at your side.


my love to you,
you out there who’s longing, wondering, planning,
looking back on - or forward to.
to those of you who has lost and buried,
or just newly embraced,

h








21 kommentarer:

  1. ....better, that I have never known before,
    whatever has happend...
    it was better that I didn´t knew.
    because you know:
    paths arises during we are going them.
    So I think it´s always good that we don´t know
    You look beautiful - so very beautiful -
    and I am so so so happy for you!
    oh and E. made such a beautiful Picture of you and M.
    much love right back to you Sweetheart,
    and a big big hug with a big big smile!
    x
    t.

    SvaraRadera
    Svar


    1. couldn’t agree more, sweet t..

      it suits me as well, i’m glad and thankful
      for being like that in general; n o t needing
      to feel control or knowing everything..
      very grateful to find i live more and more
      in the moment, - even thru this journey.
      i am here now. then we’ll see. at the same
      time as feeling both excited and happy.
      just.. yes, a content feeling in today.

      thank you for all your kind words, sweetheart..!

      x

      h


      Radera
  2. Ja....vet du vad jag VERKLIGEN önskar att jag förstått innan? Att man inte ska lyssna så förtvivlat noga på alla förståsigpåare, läkare, mödravårdssköterskor, släktingar och vänner. Alla barn är olika, små individer redan från dag ett. Det som funkar med ett barn funkar inte för ett annat. DU känner ditt barn bäst. DU lär dig snart vad som funkar/inte funkar. Lita på det. Bli inte stressad av alla välmenande råd. Nåt jag märkt är att när barnet är redo tar det till sig det som det behöver kunna. Vill det inte sova själv, men så låt det samsova. När det är redo blir det ingen strid att lära det. Vill det inte börja äta mat är det antagligen inte redo. Fortsätt ge små smakportioner och när barnet är moget börjar det äta. Det är bara onödigt att försöka stressa eller tvinga fram saker. :-)

    Lycka till nu med allt det omvälvande som väntar!

    SvaraRadera
    Svar


    1. tack för att Du skriver ner, petra ! :)

      jag tror att jag, kanske på gott och ont
      (mest gott får jag för mig, desto äldre jag blir, dock-)
      så är jag ganska mycket så i mig själv och har varit
      sedan jag själv var barn. jag litar rakt av på min egen
      känsla, - & följer den. lyssnar på andra och är nyfiken,
      men går på m i n magkänsla. det har visat sig lite här
      på resan också, - för det finns ju många som vill ge
      råd och tycka redan när man blir gravid. men vad som ÄR
      fint att höra och bli än mer försäkrad om; är att det också
      är rätt väg i detta.. tack för Dina tankar !

      .. och tack för Dina fina önskningar..!

      kram,

      hannah



      Radera
  3. Jösses nu blir jag alldeles varm i hjärtat av dina bilder. Förstår att det känns både förunderligt och skrämmande, som roligt-skrämmande, och liksom uråldrigt. Lita på din magkänsla och sunda förnuft. Kan inte ge dig råd, inte fått några egna, men har ändå många barn... Och tror att vi känner instinktivt vad som är rätt.
    Fisherman är nu friskförklarad och livet har återvänt, du må tro det känns härligt. 14 månaders oro och det finns inget värre än att se en älskad lida. Nu går vi vidare. Inga garantier finns här i livet, men detta har gjort oss både starkare och kärare ;). Håller tummarna för er och din kommande kraftprestation.
    Kram EM
    (Anonym pga kapat Google-konto...grrrr)

    SvaraRadera
    Svar


    1. åh, fina fina em..
      vad underbart först och främst med ’Din röst’
      här igen.. och sedan vad den säger.. jag är SÅ
      med Dig.. och Du har också SÅ rätt i hur dubbelbottnade
      alla känslorna är.. precis så.

      .. ’har ändå många barn’ .. sådana som Du har
      jag och mina systrar haft i våra liv, lite istället
      för närvarande mor, - farföräldrar.. och de betyder
      fortfarande hela världen för mig, - & oss..
      minst lika viktiga i barns liv, det är en flagga jag
      håller stolt och högt, - nu även med Dig i tanken..

      .. och så till det allra bästa med att höra från Dig,
      både på instagram & här, idag.. jag skrek JAAAAA
      rakt ut innan, precis som jag skrev.. händerna upp
      i luften och lycka i bröstet.. blir så in i norden
      (ja, ända dit bort!) glad att höra att fisherman är
      frisk..! och just ’garantier’ har jag tänkt på en hel
      del, i plötsliga impulser, den senaste tiden, - att
      vi inte har några och att d e t känns allt läskigare
      desto mer & desto fler vi älskar (kanske därför jag
      tänker på det extra mycket just nu också).. men att
      det är också det så otroligt vackra med livet..

      tack för hållna tummar, - en fisherman’s wife,
      - & en fishermans kamp; den bilden blir en av dem
      jag tar med mig inför kraftprestationen.. tack..!

      varm kram till Er båda,

      h


      Radera
  4. That photo of you two (3!) is beyond words...

    What I wish someone had told me...
    I remember thinking at the time
    why there was such a big focus on the birth,
    when for me the most intense
    were the first days afterwards.
    I was hit by feeling totally
    overwhelmed with happiness & love
    for this perfect little person in our lives,
    while also mourning my & our life
    as I'd grown to know it.
    This contradiction took me by surprise
    & was surprisingly intense.
    So if there's one thing I'd hoped someone had told me,
    I guess it would have been sharing those experiences...
    And that those conflicting feelings are normal, they settle,
    & soon you can't imagine life any other way.
    People mention things like hormones,
    but I'm convinced that in my case
    it was mostly freedom-loving me
    (underneath a pretty calm exterior)
    adjusting to the transformation
    & responsibility for another, precious life.

    Thank you hannah for sharing,
    asking
    & reminding.
    It always reaches a deep place in the heart.

    You're going to be one incredible mama.

    x













    SvaraRadera
    Svar

    1. i’m sitting here with my vision
      all blurry with tears now, sweet rebecca..
      .. and t h i s time that is n o t down to
      hormones ..

      *phew*

      *blink blink*

      .. you know what, - i think we are
      quite similar in that; cause the feeling
      and feelings you describe are exactly
      the ones that been lurking around in
      'the depth of me', - you know that intuition place
      that’s very tangible but also not seen or felt completely
      just yet :

      the freedom-loving me (underneath a pretty
      calm exterior) ...

      *phew*

      *blink blink*

      e x a c t l y that is in that depth of mine,
      i know it already. sense it there already.
      i am rather sure my
      (-and quite possibly also o u r, as we are
      very similar in that, m and me -) experience
      will be if not exactly, then at least very, very
      close, to what you describe about you..

      .. and daring to feel, - nonetheless speak of
      those contradictions, so few do.. that it’s maybe
      very common (so h u m a n?) two feel two such
      contradictory things at once ..

      thank you, truly, for sharing and saying JUST this..

      .. & what spreads light and comfort and hope and
      beauty into that, sometimes dark feeling, - depth?
      the fact that you are one of those that says
      (and thereby adding strength to -) words like

      "..those conflicting feelings are normal, they settle,
      & soon you can't imagine life any other way."

      thank you, rebecca, for sharing & stopping by in
      such a way, - way beyond just stopping by ..

      *phew*

      *blink blink*

      thank you..

      x



      Radera
  5. Hannah!
    Det här är första gången jag skriver en kommentar på din vackra blogg. Kommenterar sällan på bloggar öht. Men din fråga liksom ropade på mig. För jag såg din "pregnancy reveal" på Instagram bara timmar efter att jag själv fött min dotter på BB.
    Vad önskar jag att jag hade vetat då... Att amningen kan ta tiiid att få till. Och tar det tid så är det viktigt att se till att liten blir mätt medan hen jobbar på att lägga beställningar på ens bröst. Modersmjölksersättning är en väldigt bra grej då. På BB här i Stockholm var vissa barnmorskor positivt inställda till det och vissa negativt. Jag valde att lyssna på de förstnämnda då de såg till både mitt och barnets bästa istället för att se till principer.
    Jag önskar att någon hade berättat att väldigt många föräldrar är i chock de första 6 veckorna och undrar vad tusan de gett sig in i. För så kände jag och min fästman. Och jag önskar att någon hade berättat att det går över, om man nu känner så. För det har gått över för oss.
    Jag önskar att någon hade berättat att det är normalt att känna chock snarare än omedelbar kärlek för den lilla bebisen. För jag kände chock först. För min del har det sina skäl i annat som hänt i livet tidigare men såhär i efterhand har jag förstått att många känner så.
    Överlag så skulle jag väl säga att det är viktigt att känna sig trygg i att nästan varje känsla och tanke man har den där första tiden är normal.

    Och en sak till: kvinnokroppen är FANTASTISK. Vad vi klarar av är inget annat än superhjältestarkt. En graviditet, en förlossning, och att därefter läka kroppen på egen hand medan man agerar kylskåp till en annan människa (om man nu ammar dvs) är otroligt. Blir provocerad att alla superhjältar i populärkulturen har varit män i så många år :)

    SvaraRadera
    Svar


    1. disa (vilket namn!),

      verkligen ett stort TACK för att Du skriver n u.
      för att Du valde att skriva just i kväll,
      - & just ovanpå de här tankarna..

      .. jag har tänkt en hel del gånger på sista tiden
      på j u s t det Du skriver om, för det är ingenting
      man (inte jag i alla fall, - & tydligen ingen annan
      av de jag pratat med heller) hör mycket om alls,
      när man sitter där på diverse ’kontor’ eller salar,
      hos barnmorskor & läkare, - om tiden e f t e r..
      nu har jag turen att ha en del raka
      (och kanske så pass ’rena’ att vi vet att det är ingen
      prestige i sådant överhuvudtaget-) relationer i mitt liv,
      kvinnor, tjejer, systrar, vänner, - som säger som Du;
      det här att det var mycket e f t e r å t som var chockande.
      vi är på något vis ändå n å g o t s å n ä r förberedda
      (även om det är ur-svårt att föreställa sig, tycker jag-)
      på hur, eller att förlossningen ska göra ont, vara tuff,
      kanske dra ut på tiden långt mer än vi kan ana, kanske
      vara långt mycket svårare än vi trott.. men både det
      känslomässiga och även det fysiska efteråt, - det pratar
      man inte så mycket om..

      .. och det hjälper .. lite hjälper det, - att än en gång,
      nu från Dig, få höra just det där att det är passerande
      känslor. för hur mycket man än vet det i huvudet, - så
      är det säkert svårare med själen eller hjärtat.. och det
      väger (fint-) tungt med ord som Dina..

      det tar jag med mig som en styrka,
      - det och att vara beredd med modersmjölksersättning.
      tack..!

      tack, superhjältinna, för att Du stannade till just idag
      och svarade på tillropet. det betyder mycket.

      allt, allt gott till Dig,

      hannah


      Radera
    2. Jag hade önskat då mitt första hade kolik, att jag stängt dörren. 30 besök på på 2 månader. Och stängt luren. Det ringde flera ggr om dagen för att gratulera. Och jag som fick ett barn som inte sov på nätterna. Fick inte sova på dagarna. Alla fråga hur är det? Inte sovit det går över... Efter en månad säger de på BVC att allt jag äter går över i bröstet mjölken lök.kaffe,mjölk etc när jag ändra min kost blev det lugnare för min stakars unge. Vi hade ändå ringt ut till sjukhuset då vårt barn vred sig av smärta. Jag var emot napp. Men börja använda den som tröst. Och inte bara bröstet när han var ledsen. Så han fick vila magen. Sen skrev jag bv eller bh för att veta vilken bröstet han fått av sist. Och noga med att rapa. Om inte Därav ont. Jag tog upp honom stående skoja undertiden tryckte ihop som en groda och då kunde han fisa. Eftersom de inte kan röra sig själv jättebra att lära sig bebismassage på sjukhuset.Han är 16 år idag och skit cool. var inte rädd för att lyssna på din egen inre röst. Och det passade mitt barn.,passar kanske inte ditt. När andra barnet kom 6 år senare bjöd jag hem alla i vår familj efter en vecka eftersom de är födda samma dag en kl 03.14 och kl 03.56 .ett rejält barnkalas Så att det inte skulle bli så utspritt med besök och sov när vårt barn sov. Stängde luren. Ta hand om er och er familj Lycka till kram hille

      Radera
  6. Så otroligt vackert!kärkeken lyser om er.

    Jag fick mitt första barn,vår son då jag var 22 år.vet inte om åldern spelar in här, men jag kommer ihåg att jag längtade och väntade på barnet,men samtidigt hade jag känslan av overklighet.ibland kändes det som att det skulle ha funnits två babyn: den kommande babyn som släktingar och vänner pratade om, den som vi varsamt tvättade och vek små små kläder åt samt bäddade säng till med blå elefantlakan som jag själv samt mina äldre kusiner sovit i som babyn.sedan fanns det den lilla redan älskade, så otroligt nära mig och oss.Jag kommer ihåg att jag drömt på natten om en liten pojke med lockigt hår, känslan av en liten fot på sidan av min mage,hickan som den lilla ofta fick i slutet på graviditeten.. Ibland kände jag mig konstig som hade liksom så blandade känslor. Så mitt råd till dig är att precis alla känslor är fullt normala. Jag kommer ihåg att då min son föddes så kändes allt genast så bra och naturligt.jag tyckte genast att han var den vackraste jag sett och så otroligt bekant.det kändes som att jag alltid känt honom i det ögonblicket jag såg honom.

    Sköt om dig och er. Och Tack för dina vackra bilder och ord som du delar med dig av.

    H.Sanna

    SvaraRadera
    Svar



    1. fina sanna,

      tack.. vad härligt.. trots stängda ögon. :)
      fint att känslan i n u t i kommer igenom.
      (tackar lillasyster ännu en gång här,
      - för att hon fångade just det..)

      och vad otroligt fint.. tack för att Du skrev ner det här..!
      det är så jäkla fint att läsa om olika människors o l i k a upplevelser..
      älskar biten Du skriver om hur det var som två bebisar.
      det kan jag känna igen mig i.. tror jag vet precis hur Du menar..
      man (jag / vi) pratar om honom med andra, tittar på just små kläder,
      det blir prat om bröstpumpar och sterilisering..
      .. och samtidigt, - & större än allt det där (för det andra bryr jag mig
      inte så värst mycket om, om jag ska vara riktigt ärlig..).. är k ä n s l a n.
      den intima känslan som redan finns mellan 'oss tre' på något vis,
      - & står för sig själv. de små stunderna ingen vet och ja;
      mer k ä n s l a n av närheten. större än allt.

      tack för att Du delade tankar med mig, såhär över mitt
      morgonkaffe.. det tycker jag mycket om..!

      önskar Dig en vacker vinter med de Dina älskade,

      hannah


      Radera
  7. Hej !
    Jag är inte lika ofta här eftersom jag inte skriver i min blogg längre. Men jag blir glad jag ser dina bilder och att höra att det inte är långt kvar till du blir mamma.
    Stort lycka till !!

    Kramar
    Anci

    SvaraRadera
    Svar


    1. anci,

      tack för generösa & fina ord..!

      önskar Dig en riktigt vacker vinter!

      varm kram,

      hannah


      Radera
  8. När jag knappar in adressen till din värld är det med andakt, nästan så jag håller andan ❤️ För att sedan drömma mig bort till dina vackra bilder och text! Älskar när du har ett nytt inlägg �� Det finns inget jag hade velat veta innan mina små kom in i min värld ❤️❤️❤️ Det är helt fantastiskt, omtumlande och alldeles underbart! Och så självklart från den stund de är utanför magen, fastän man en sekund tidigare inte visste vad som väntade ( utom en viss aning förstås ) Den där kärleken till sitt barn är det största man någonsin varit med om! All kärlek och lycka till er ❤️

    SvaraRadera
    Svar


    1. åh, vad fint av Dig, sofie.. stort tack..!
      (det är ju helt magiskt att ha människor som Du som läser..)

      .. och vad underbart, - "det finns inget jag hade velat veta.."
      TACK..! och vad fint också att "..så självklart från den stund
      de är utanför magen, fastän man en sekund tidigare inte visste
      vad som väntade." ... det där klickar till i mig,
      - tack för att Du delade med Dig av D i n känsla..!

      varm kram till Dig,
      ännu ett stort TACK,
      - & så vill jag passa på att önska Dig och de Dina
      en underbart mysig jul,

      hannah


      Radera
  9. Hej på er alla tre, finaste Hanna, M och magen.
    Så vackra ni är och så härligt att se er tillsammans!

    Minns när min lille L låg i magen och hur otroligt SKÖN den känslan var...
    ...att veta att han fanns där, vaggad och skyddad från all världens oro.
    Kärleken som är så stark börjar redan då men blir nästan smärtsamt stark när
    man väl får möta det lilla livet öga mot öga. Man kan inte riktigt föreställa
    sig innan hur starkt det där bandet till barnet är men ni kommer bli varse :-)

    Jag önskar bara att jag hade vågat tro att allt skulle gå bra. Att jag skulle
    klara det, att han skulle vara frisk och stark. Jag vågade inte rikgit tro och
    därför förberedde jag inte så mycket hemma innan. Jag hade målat om min gamla
    spjälsäng från 70-talet, plockat fram gamla vita manglade lakan med spets och
    brodyr från samma tid....ja också hade jag beställt en barnvagn också. Det var
    allt. Idag ser jag så många på instagram som köper hem små söta babykläder och
    frossar i dem i god tid innan babyn ska komma. Barnrummet står klart i månader
    innan. Vi hade visserligen inte de bästa förutsättningar då vi levde 1800-tals
    liv på den tiden med utedass, inget kök, tvättmaskin och dusch i en separat
    byggnad 50 m från huset. Hästar och andra gårdsdjur som tog mycket av mina krafter
    med XXL-magen, men hade jag fått göra om något så hade det varit att våga lita
    på att det skulle gå bra och våga njuta lite mer av det som komma skulle.
    Istället stod jag där med bebis i famnen på BB och undrade hur i hela friden de
    kunde vara så loja att de vågade skicka hem mig med denna dyrbara lilla skatt
    alldeles ensam! Ingen som skulle följa med och kolla så att jag gjorde rätt :-)
    Från vettet skrämmande de första tre dagarna...sen började man förstå att man
    nog trots allt skulle klara av det.

    Varma kramar och ALL lycka till!
    Carina

    SvaraRadera
    Svar


    1. åh, vad härligt att få läsa Din & Er historia, carina..
      .. varmt tack..!

      det där kan jag nog känna igen mig lite i i detta också..
      att inte r i k t i g t våga njuta fullt ut, - & inte ’ta för givet’.
      samtidigt tänker jag dels att det vi ser i andras t.ex instagram
      bara visar en del (ju) och oftast mer eller mindre långt ifrån hela
      sanningen, speciellt vad gäller personliga känslor etc,
      - som ju människor är väldigt olika med om de ens v i l l dela med
      sig av alls.. så det är ju långt ifrån en ’sann bild’ på så vis.
      men vackert brokig just därför. :)

      .. och dels tänker jag också att det är ett ganska bra drag att ha att
      man är i stunden, - så har det varit och är för mig, tänker jag,
      - att i dag, nu är jag här, med magen och det jag känner i dag.
      det är helt okej att (och mer än så-) att jag kommer bli överraskad
      av livet gång på gång. skulle nog inte vilja ha det på något annat vis..
      :)

      varmt tack än en gång för att Du delade Dina tankar och Dina
      ’vad Du önskar Du vetat’.. så fint..!

      tack också för lyckönskningar, - de tar jag med mig..
      beräknad datum är nu på torsdag den 14e, men jag tror nog
      att han blir lite sen.. det ligger liksom i släkten. :)

      stor KRAM,
      - & hoppas att det nya året behandlar Dig vackert
      och inspirerande redan..

      hannah


      Radera
  10. Sunday morning in London and I am on my own just reading your latest blog post. I clicked through to this old post and in reading through your comments I was happy to find similar feelings as I am experiencing now. Moving to London two years ago to be with the love of my life I know find myself 36 weeks pregnant. I have found pregnancy a hugely confusing period full of conflicting emotions. At this point I am nervously awaiting the arrival of our little miracle feeling her ever more present. Nervous of course for the actual birth, but also nervous of the the new life that awaits us. Nervous to see what it will do to us if we will still be us. Trying to treasure all the precious moments that we have together now. But I can't wait to finally hold her in my arms...

    Thank you Hannah for your beautiful images and words.

    Judith

    SvaraRadera
    Svar


    1. hi judith,

      thank you.. thank you for taking the time to write this down
      and share it with me. it’s beautiful.. truly beautiful..

      as i’m writing this i’m thinking how much more often i thank
      people for their TIME.. for making the time, for taking the time..
      for sharing their time.. and i’m thinking how that says a lot about
      this period for me, - where our son is now nine months old
      (what happened..?! *smiles*) .. and is currently being rocked to sleep
      by his papa, in the room next door, crying from teething pain..
      two tiny, sparkly white, - & very sharp 'sharks chiclets' are making
      their way thru.. i think that is, for me, the change hardest to adjust to..
      the lack of.. time. but with the biggest (perhaps most 'true'-) things in
      life there’s such a double-edged feel to just that as well.. cause also,
      - time seem to expand with him around..

      i floated away there.. *smiles* .. yes! very similar situation..!
      and seemingly very similar emotions, by what you write.
      so i can safely say, - you are not alone. and you never will be
      from now on.. *smiles* maybe you, like me, are more nervous
      because you found this big love (for me as well, as you write,
      'the love of my life'-) not too long ago..? i think that was THE
      THING for me.. the shadow if you will.. that i felt almost a bit
      sad we hadn’t had more time just him and me. yes, perhaps
      egoistic.. i don’t know.. but that’s what i felt. and here comes
      another double-edged sword; it changes.. as everything does..
      the feeling of it changes.. for me, or for us, - i think, the love
      definitely deepened. for each other too, i mean.. i think i wrote it
      on here somewhere.. we stood in the kitchen one night, during
      the first tumultuous days of having become a family.. all of a sudden
      we looked at each other, or rather SAW each other..
      tired eyes. eyes of marvel.
      hair in a mess. disheveled beauty.
      turned up-side-down minds.

      and we smiled. it was one of those stunning,
      private moments (well, i’m sharing it now, with you)..
      of perfect imperfection. and he said

      your smile is new.

      and i said

      so is yours.

      and that was true. is still true.
      and to answer my own, old question.. that i posed
      right here, b e f o r e this new life, - & all that time ago..
      if there is anything i wish i would have known beforehand..?
      not really.. but if you’ll have it, i’d like to say to you;

      just go along.. go along on the magic, beautiful, crazy ride
      that it is.. be kind to yourself in that which is chaos.
      and smile. inwards. at each other. and talk. TALK.

      .. cause someone said that to us.. we sat out on a lawn,
      having picnic dinner, highly pregnant.. and on another
      blanket sat this beautiful, perfectly messy little family
      of a man, a woman and three children.. and as they
      kind of tumbled away at sunset, the father carefully walked
      over to us and asked if it was our first..
      mm! any advice to give? smiled my fiancée.

      yes. keep talking to each other.. the man smiled and ran after
      his family.

      and as i will tumble away into this evening of possibly crying,
      rocking, whispering (that’s talking too.. *smiles*), kissing,
      resting and - still - blinking in amazement at a little body..
      i’ll say i’m pretty sure you’ll do amazing.. much more amazing
      than you’ll feel yourself sometimes. i can feel it.

      wishing you all, all, all the best for the birth of your daughter,
      - & for the birth of you as a family..!

      and thank you again, truly, for stopping by..

      hannah


      Radera

i love words.
and i’ll be happy to
read some of yours..
they mean a lot to me.

in any language.
big or small.

that box down there
is y o u r very own space,
here with me,
to leave an imprint ..

x, h






Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...