ROOTS & WINGS

det här stockholms-porträttet av oss, får mig att tänka på diane arbus's ord

‘lately i've been struck with how i really love what you can't see in a photograph’.

så klart finns där en hel värld av ord och tankar mellan linneveck och hud,

men mer faktiskt finns där ännu ett liv, ett som hittills inte går att se.

som göms under just linneveck och hud. under en svart hatt och bakom vila.
syns inte då, eller där. men finns sannerligen. bara inte fångad.

men så i helgen kom familjen och födelsedags-överraskade.

plötsligt sitter de bara där, på favorit caféet. och det tar någon minut

att ens sjunka in, att de är här. de mest bekanta, - på en plats de aldrig är. 

världarna kolliderar mjukt medan vi dricker afternoon tea,

stryker varandra över kinderna, gör upp middagsplaner för kvällen,

- & konstaterar att magen växt ordentligt sedan vi sågs sist. 

nu 23 veckor gamla fjärilsvingar på utväxt där inne.

och tillsammans fotograferar vi lite. lillasyster lyfter kameran och där,

- ännu ett liv, med i fotografier. så mycket det nu går att fångas så på bild,
när man inte kommit till världen än, utan bara dansar med tunga,

men ofärdiga, fjärilsvingar på sin mama's insida.

dagarna går alldeles för fort så klart, men är till bredden fyllda 

av allt det som är så viktigt. att bara få vara. tillsammans.

spela kort vid vårt köksbord. äta glass i solen. gå längs havet.

beundra husen. njuta av att sitta uppflugen på höga

barstolar i ostronbaren med några av de finaste jag vet nära, nära. 

höra bella's upprepade, - & nog mest för att lugna sig själv

polisen kommer att komma, honey, - de kommer och så skriker de

honey! honey! vi ska hjälpa Dig! sen plockar de ut bebbussen 

och det ä r ingen fara, honey, för bella ä r här.’

(och det är hon ju. även om det kan bli attans svårt att
vare sig springa eller plocka ut bebbussar i moster honey's
alltför stora skor..)

och det är ingen fara. även om tårarna rinner redan när jag vaknar på

måndagen och vet att de ska vinkas av igen. att vi har en frukost kvar innan.

m viskar n u är vi här. n u har vi varandra. det är det bästa av allt. 

och så är det. det är ingen fara. för bella är här. de är alla här.

och även om synen är dimmig av tårar igen sedan, när jag går längs

havet i regnet, ensam efter att ha sett deras taxi försvinna runt hörnet, 

så ler jag, så att dem jag möter i regnrockar och

under paraplyn, - ler tillbaka.

jag känner mig hemma här, slår det mig.

hemma vid ett helt annat hav. och jag tänker att jag klarar att

leva såhär på avstånd för allt det jag fått som barn,

för det de fortfarande, varenda en, ger mig.

både rötter och vingar.

 med kärlek,

h

image n°1 | baby sister e shoots us and i edit

image n°2 | same procedure here - lucky me to have a sister

with an ever developing photography eye |

shell necklace i bought on bali is available at love warriors

image n°3 | bella in aunt honey's shoes

image n°4 | e shoots us and i edit - bella's look says

all about the wonder that is a new person to be

image n°5 | bella with long exposure light ’wings’

in mama & papa's garden last summer

thank you | family - old and new for making my 37th

birthday the most beautiful i’ve ever had

and for truly giving me both roots & wings

© hannah lemholt photography

//

that first stockholm-portrait of us, makes me think of diane arbus's words

‘lately i've been struck with how i really love what you can't see in a photograph’.

certainly there's a whole world of words and thoughts between the linen folds and skin,

but more factually there is also another life, one which so far can not be seen.

one hidden under just that; linen folds and skin. under a black hat and behind repose.
not on show there and then. but certainly there. just not captured.

but as this weekend came, so did my family, on a birthday-surprise.

suddenly they were just there, sitting at my favourite cafe.

and it takes about a minute to even sink in, that they're here.

those most familiar - in a place they never.. are.

worlds collide softly while we drink afternoon tea,

stroke each others cheeks, make dinner plans for the evening,

- & note that the bump has grown considerably since we last met.

now 23 week old butterfly wings evolving in there.

and together we shoot a little. baby sister e raises the camera and there,

another life, in photographs. as much so as one can be captured in a photograph,
when one is yet to come into the world,

but rather is just dancing with heavy, - as yet incomplete,

butterfly wings, on ones mama's inside.

as expected, the days go by way too fast, but is filled to the brim

with all of that which is so important. just to be. together.

playing cards at our kitchen table. having ice cream in the sun.

walking along the sea front. admiring the houses.

enjoying sitting perched on high barstools in the oyster bar

with some of the most beautiful people i know, near, near.

hearing bella's repeated, - & probably mostly to calm herself

‘the police will come, honey, - they will !

and they'll call out honey! honey! we'll help you!

then they pick the beybee out

and it's all right, honey, - bella is here.’

and it is all right. even if the tears flow warm even as i'm just

waking up on the monday morning, knowing they'll have

to be seen off again. knowing we have one breakfast left. m whispers

we’re all here n o w. we all have each other n o w. that's the best part.

and it is. it's all right. bella is here. they're all here.

and even if my vision is blurred by tears again, when i walk

along the sea front in heavy rain later,

alone after seeing their taxi disappear around the corner, i smile.

so much so that those i meet, in raincoats and

under umbrellas, - smile back.

i feel at home here, is the feeling that strikes me.

at home by a totally different sea. and i think that i can handle

living like this; at a distance only for all that i received as a child,

for what they still and always, every single one of them,

gives me. both roots and wings.

with love,

h